"BLOGGFLIK"

   På den här fliken kommer jag då och då skriva
      om lite av varje, mest sådant som händer i katteriet,
  både roliga och mindre roliga saker.
                Som med all annan dokumentation lägger jag senaste nytt överst
och den som vill läsa från allra första början
får scrolla ner till slutet och sedan läsa uppåt.

 

19-06-14  AJ AJ AJ!!! Detta ekar över nejden när tre busiga, snabba och skarp-kloade kattungar bestämmer sig för att mina jeansklädda ben är de bästa att klättra på. Inga jeans i världen är kraftiga nog att stå emor dessa sylvassa vapen som finns gömda i de mjuka kattungetassarna. Det gör ordentligt ont och mina ben ser ut som om de har bearbetats med rivjärn. Sommarben som väcker frågor.

 

19-06-07  Antingen är det det ena eller det andra, sällan något däremellan, brukade min far säga. Och nu kan jag skriva under på det. Från att vara så kyligt att jag funderade på att ta fram duntäcket igen, är det nu så varm-klibbigt  att det räcker med ett lakan i sängen. Inatt åskade det och idag är luften frisk och som ny.

Kattungarna fortsätter att utvecklas, men den lille hängde inte riktigt med. När de andra knyckte torrfoder som de glatt knaprade i sig, satt den lille på avstånd och tittade på och var inte intresserad ens av aptitretande AD-foder eller mjölkersättning. 
När det serverades oxfärs morrade de små som vildkatter, men den lille var fortfarande inte intresserad.  När han till slut blev trött efter ett par minuters lek och istället la sig för att sova, bestämde jag att ta honom till veterinären för att utesluta något uppenbart fel. Man fann inget onormalt utöver att han var tunn och han var heller inte intorkad. När vi kom hem insisterade jag på att han skulle få i sigAD blandat med mjölkersättning och efter en stund fick jag i honom ett par "streck" på sprutan som innehöll 5 ml.
Det blev som att trycka på en knapp! När jag nu - två dagar efteråt - ser honom äta AD utan min hjälp, känns det fantastiskt. Han leker och busar som de andra  och jag kan andas ut! Oxfärsen jag frestar med är han mer tvivlande inför. Han petar på den och drar tillbaka tassen genast när han har vidrört köttet. Det ser ut som om han tror att det är ett levande byte! Men det finns i honom och en dag kommer han ikapp. 

 

 

19-05-30  Kall snålblåst och regn. Regnet behövs, men den kalla blåsten kan man vara utan. I ett gammalt hus - som det jag hyr - tar vinden sig in i varje liten springa och jag eldar i kaminen när det är som värst och tänker: Men jag hade för mig att sommaren  börjar i maj månad...
Men ingen idé att gnälla, ingenting blir bättre för det och det kunde varit mycket värre. För vem är jag att klaga? Har jag det inte bättre än miljoner människor som svälter och dukar under i sjukdomar, därför att det saknas mat, mediciner och medicinsk kompetens? Jag har mat för dagen och får den vård jag kan behöva. Ska jag då inte bara elda i min kamin och hålla käften? (Ursäkta ordvalet, men det är vad jag säger till mig själv när det känns motigt i livet.)

Jag har mina älskade fyrfotingar som min familj och det kommer att kännas tomt den första tiden efter att de små har flyttat hemifrån.  Men jag kommer inte att kunna säga hej då till den charmigaste och största hjärt-tjuven av de tre, nämligen Navajo.
Efter att Morrison gått bort, saknar jag det som är lite speciellt med en hane och Navajo kan också bli en tillgång rent avelsmässigt. Kruxet är ju förstås att Krussidull inte kan få para med honom, men jag hoppas att han kommer att bli en god representant för sin ras och att andra uppfödare ska få upp ögonen för honom. Då kommer han få besök av lämpliga, snygga och villiga damer.

"Småskitarna" har nu börjat äta egen mat (Kattungefoder blandat med vatten) och de äter med god aptit. Fram tills dess ungarna börjar äta själva, tar honan hand om kattungarnas alla utsöndringar, men nu får de sköta det själva och lådan med dammfritt strö får besök med jämna mellanrum. Om de befinner sig i utrymmen utanför kattrummet, händer det att de misslyckas, men oftast piper de på ett sätt som gör att man ingriper och tar dem till lådan. I fortsättningen ska det stå en låda i övervåningen också, då trappan har börjat bli spännande att utforska. Ett steg i taget tar de till slut över hela huset och jag kommer att ha ytterligare tre sängkamrater...


 Vid matskålen 2



19-05-27  Om ett par dagar är kattungarna redan 5 veckor och alla tre mår utmärkt! De har tagit sig över den 20 cm höga bräda som hindrar dem att gå ut för tidigt. Men de kunde inte vänta, utan i helgen klättrade den lille röd-vite (med viss möda) över och invaderade  husets  nedervåning. Trappan till övervåningen brukar inte forceras förrän de är 7-8 veckor, men med den företagsamhet den här kullen visar, kan jag inte vara säker. På nätterna och om jag är ifrån huset ett par timmar, får de finna sig i att vara med Krussidull i kattrummet, annars får jag "ont i nervösen", som min son sa när han var liten.
Vi hade besök igår av en annan uppfödare som i och för sig har fler hanar att välja mellan, men kanske väljer hon Nugget in Blue. Då kan jag lita på att han kommer till ett riktigt bra hem, så jag håller tummarna. Bilderna här nedan togs vid besöket.



 Nugget 5 v.Nat.B. 5 v.Navajo 5 v.
Nugget in Blue                       Natural Beauty                       Navajo          



 

19-05-19  Risken för att Krussidull skulle tycka att hon behöver oxkött som huvudföda tycks ha avtagit, för jag märker att hon inte är lika ivrig att få i sig köttet som tidigare. Kanske känner hon när hon har "tankat" tillräckligt och att kattungarna börjar bli stora nog att äta fast mat. I början blir det Kattungemjölk blandat med något magvänligt och lättsmält, som rå eller kokt, mosad äggula. 
Nu har jag flyttat ner dem på golvet, och den gamla hagen har kommit i bruk igen. Kattungarna är lika fundersamma som alla tidigare kullar, när de upptäcker att det inte går att gå igenom plexiglaset...

Nya vyer


Både Vivvis och Vivas intresse för de små ökar och de väntar tålmodigt på att Krussidull ska ge sitt tillstånd till ett besök. Men än så länge är hon svårläst, hon står i dörröppningen och kallar, men släpper inte in dem när de kommer.
Ibland begriper inte vi människor, det är bara att konstatera och acceptera. Hon kommer att släppa in dem när tiden är mogen och då kommer hon också att låta dem dela omsorgerna om kattungarna.
Jag är mycket nöjd med kullen och särskilt med den blå hanen. Och jag är inte ensam. Det finns fler som har upptäckt honom och jag hoppas verkligen att han kommer att gå i avel. Samtidigt vet jag ju att mycket kan förändras under utvecklingens gång och att utvärdering inte bör ske tidigare än 4-5 månaders ålder. Det kan också bli så, att de som är intresserade idag får syn på någon annan nästa vecka. Och det är som det ska vara. Det ingår i konceptet att aldrig vara säker på att tänkta planer kommer att gå i lås och det gäller både köpare och säljare. Man ska vara realist, i synnerhet då kattungen är tänkt för avel, men både magkänsla och hjärta vill också vara med när valet ska ske.


 Nugget

"Nugget".

 

19-05-11  De senaste dagarna har varit lite upp och ner. Den röde hanen har inte gått upp i vikt som önskat, så jag fick ta till det tunga artilleriet. 1 kg oxfärs inhandlades och serverades indirekt till kattungarna. Krussidull åt som om hon aldrig sett mat och det gav nästan omedelbart resultat! Nästan alltför bra, för senast dygnet har den röda ökat med 22 gram!
 
Nu börjar det också kravlas omkring i  bolådan. Den har bara en liten kant att ta sig över och risken för att de ska falla ner från bänken där bolådan står, ökar. Det är dags att byta till en större, som får placeras på golvet och ha väggar runtom, så att de är i tryggt förvar. Det kommer inte att finnas något "tak" över, så det ska bli spännande att se vad Kussidull har att säga om det. Om det inte går att övertala henne, får jag ta till plan B och placera den nuvarande bolådan på golvnivå. Det är ju ingen risk att ramla ner från golvet. Men - om de tar sig ut på golvet, får de svårt att hitta tillbaka och golvet är kallare än underlaget i bolådan... Håhå jaja, hur man än gör så blir det knepigt. Tur att jag är pensionär så jag kan övervaka det hela. Men hur gjorde jag på den tiden då jag jobbade?? 
Det börjar närma sig registrering för kattungarna och då måste de ha egna namn.
Den svarta honan får heta Natural Beauty, men det var svårare att hitta bra namn till hanarna. Jag vill ha namn som passar ihop med stamnamnet (Showbiz), så den röda hanen fick heta Navajo och till den blå hanen, har jag valt namnet Nugget in Blue. 

 

19-05-07  Två veckor har gått och mitt hem förfaller. Dammråttorna jagar varandra på golven, disken står i diskhon och korgen för smutstvätt är på väg att ge upp. Men vad gör man när man inte kan ta ögonen ifrån småttingarna, som nu tittar tillbaka med stora mörkblå ögon?  Det är svårt att få bra bilder när de inte är äldre, så man får passa på när de sover.
Jag inser att jag behöver byta underlägg, för den röd-vite hanen "försvinner" i det vita... Bättre bilder kommer.

Alla




19-05-03  Tio dagar nu och kattungarna har med god marginal fördubblat sina födelsevikter. Det är den blå hanen som "leder ligan" tätt följd av den röde hanen och den lilla svarta honan som tar fart ordentligt nu. Men så har de ju inte heller någon konkurrens vid matstället, så de ligger och äter tills de somnar. Deras ögon börjar öppna sig och jag är försiktig med direkt ljus. Kanske är det inte nödvändigt, men vid det här laget skulle ungar som fötts i det vilda, varit undangömda i relativt mörker. Så det är bättre att lyssna till naturen och stämma i bäcken istället för i ån...

Krussidull tar allt oftare mammaledigt och bryr sig inte längre om att de små ibland piper vid vägningen. Det värmer i hjärtat att hon visar förtroende och låter mig hantera kattungarna. Jag är dessutom säker på att hon tolkar deras signaler och ingriper om det skulle behövas.
Nu är det bara ett par veckor innan ungarna är stadiga på benen och börjar utforska världen. Då kommer Krussidull också att låta de andra fyrbenta bekanta sig med dem. Sedan är det full rulle som gäller och jag går barfota inomhus för att känna om jag råkar trampa på en liten svans eller något ännu värre. Hittills har jag klarat mig genom kullarna utan missöde, men vid ett tillfälle kände jag något mjukt under foten och jag gjorde en undanmanöver, så snabb att jag själv blev förvånad och hjärtat, som flugit upp i halsgropen, återtog sin plats när jag upptäckte en liten mjuk kattleksak.

 

 

19-05-01  Kattungarna är redan en vecka gamla och nu är det klart med både färger och kön. Det är två hanar, den med de röda markeringarna och den blå.  Den svarta är hona. Samtliga är solida, d.v.s. de har inget tabbymönster, däremot har alla vitt i pälsen i olika mängd.
Krussidull är en mycket bra mamma och trots sin ungdom och brist på erfarenhet vet hon exakt vad som gäller. Hon tar "mammaledighet" då och då och när jag tycker det är dags att gå in till ungarna igen, tittar hon frågande på mig: "Men dom ropar ju inte, matte. Varför kan jag inte få stanna i kattgården en stund till då? Jag hör ju om dom ropar!"

Intresse finns för den blå hanen men det är alldeles för tidigt att tinga kattunge ännu, så den personen hamnar tills vidare i intressespalten.
En man i närheten där jag bor, hade ryktesvägen fått veta att det finns kattungar hos mig och ringde. En bit in i samtalet frågade han vad dom kostade och när jag svarade, utbrast han: FÖR EN KATTUNGE ?!?!?! Jag fick anstränga mig för att inte skratta, för det var tydligt att han inte hade en aning om vad en raskatt kostar och vad han skulle ha fått för pengarna. Han var inte intresserad av att få veta det heller.
Jag minns en annan gång, då jag varken hade hemsida eller egen dator och satte därför upp en lapp på ICA. En man stod bredvid mig när jag stiftade fast lappen med information och när han såg priset sa han: Det var det jävligaste! Jag kan gå ner i stallet och ta en. Där kostar den inte ett öre!"
Det var då jag insåg att jag var i stort behov av en dator...^^



19-04-25  Dagen igår gick utan problem. Alla kattungarna kravlade runt och diade och allt gick som det skulle. Man ska inte favorisera, men jag har alltid drömt om en blåsköldpaddfärgad hona med mycket vitt i pälsen och Heureka! Där var hon! Jag trodde inte mina ögon men var sååå lycklig. Äntligen! Efter alla år och alla kullar, är drömmen sann! Utan att störa för mycket tittade jag in i bolådan ett par gånger under kvällen och allt var lugnt och Krussidull visade att hon litar på mig och lät mig ta ut de små för att vägas. Lite ojämna resultat vid vägningen, men ingen av dem var underviktig.
Under natten vaknade jag ett par gånger och konstaterade att allt såg bra ut i kattboet.

Men säg den lycka som varar! På morgonen fick jag vara med om en uppfödares värsta mardröm; att hitta en liten kattunge död! Och att det var min drömhona!! Jag förstod att det hade hänt under efternatten, hon var fortfarande mjuk, men att hon var död gick inte att ta miste på. Jag kunde öppna hennes mun tillräckligt för att se att hon inte hade gomspalt och hittade inte heller några andra fel. 
Varför hon dog kan ingen säga, men det troliga är att hon hade något medfött som inte kunde ses med blotta ögat och som hon inte kunde överleva med. Jag minns min sons ord, då han var fem år gammal och vi hade mist en kattunge i en kull. "Det fanns någon i himlen som ville ha den". 
Sov i ro, lilla katt.



19-04-24  En sak är klar: Jag är nervös som en rookie! När jag vaknade i morse såg jag bara tre katter och den som saknades var (givetvis) Krussidull!
När jag dök i mogonrocken och skyndade ner för att leta, hade jag hjärtat i halsgropen och inbillade mig allt elände jag kunde komma på. I nedervåningen, där murstocken fungerar som avdelare mellan köks- och rums-utrymmet, fanns hon inte helller. (jag tog ett extra varv runt murstocken för att vara säker) men inte! Alltså måste hon vara i kattgården! Tänk om hon fött för tidigt och ungarna nu låg på marken, prematura och halvdöda... Varför låste jag inte kattluckan igår kväll !?!
I kattgården fanns hon inte och jag var nu säker på att hon fanns i huset , men var? Jag gick tillbaka in och där - mitt på golvet - stod hon och det var tydligt att det var något hon ville. Jamande gick hon före mig upp för trappan och rakt in i den stora transportburen som jag hade ställt på extrasängen. Strax efter kom Vivvi och innan jag hann hindra det, klev hon in till Krussidull i buren, vilket krussidull accepterade. Troligen är Vivvi den som ska vara doula...

Jag har en lathund där jag hade räknat ut datum för födseln, men något sa mig att på det sätt Fiffi och Krussidull betedde sig, var det något som inte stämde. Så jag satte mig vid kalendern och räknade dagarna och kom fram till att nedkomsten var beräknad till den 24-e och inte den 27-e ! Nu blev det bråttom att hämta allt som eventuellt, möjligen, kanske kunde komma att behövas och Vivvi var så engagerad att hon blev påträngande, så jag fick förpassa henne till kattrummet. 
Viva och Gräddelin var intresserade men på avstånd, när Kussidull under loppet av två timmar födde fyra fina och till synes friska kattungar. Allt gick efter läroboken och hon klarade av allt själv utan så mycket som ett pip! 
Så nu hälsar vi fyra färgglada kattungar till världen och väntar med färg- och könsbedömning några dagar.


19-04-23 
Krussidull vilar allt oftare och vill gärna vara nära. Är mer "pratsam" än annars och följer mig i hälarna som en liten hund. Men fortfarande har hon inte boat och stökat runt i någon av det jag har satt fram till henne. Med tanke på att hon är ung och att detta är första kullen, kan hon uppleva situationen som förvirrande. Men jag kommer att vara hennes ständiga övervakare och nattvakt tills allt är över.


19-04-19  Några dagar kvar till beräknad nedkomst! När jag håller handen på Krussidulls runda mage känner jag små men bestämda rörelser därinne. Hennes buk har sjunkit också och allt går efter läroboken. 

Hon har fortfarande inte bestämt sig för var hon tänker lägga kattungarna, men det verkar som om extrasängen är lockande. Jag har lagt ett plastklätt underlägg för att skona bäddmadrassen om det blir där.  Skulle vara ganska bra faktiskt, då flyttar jag rumsdelaren så jag kan övervaka henne från min säng utan att störa.
Jag har inrett den stora Atlasburen i kattrummet, men hon gör kanske som många andra honor; visar ett svalt intresse för olika alternativ och går sedan därifrån. Man skulle kunna tro att hon inte vill röja var hon tänker hålla till. Att ha henne i kattrummet där alla honorna har haft sina kattungar, kommer nog inte att gå bra. När jag stänger om henne, protesterar hon för glatta livet och blir stressad. Många honor vill också ha en annan katt hos sig när det är dags. Hon får välja och jag får finna mig... 



19-04-07  Nu är det tre veckor tills kattungarna beräknas komma och Krussidullen ökar stadigt i vikt. Ibland undrar jag om det är specialmaten för dräktiga honor som bidrar till ökningen, eller om det blir fler kattungar än jag tror. Att gissa antalet har jag slutat med, för det finns andra anledningar till viktökning, men kattfolk som ser henne gissar att det blir fyra-fem stycken. Det återstår att se...

För många år sedan hade jag en honkatt, som fick en enda kattunge i sin kull. Efteråt var hon lugn och avslappnad, men synbart tjock om magen. När det hade gått flera timmar utan att hon visat tecken på att något var på gång, tog jag henne till veterinär. När vi hjälptes åt att lägga henne på undersökningsbordet, hörde vi båda ett tydligt kluckande från hennes buk. Ultraljudet visade inga fler kattungar och bukfyllnaden bestod av fostervatten! Det var ingenting som behövde åtgärdas utan kroppen  tog hand om det själv.

Nu har det gått såpass lång tid, att det skulle kännas bra att inte vara ensam doula. Men eftersom det inte går att bestämma exakt vilken dag inom gränserna det kommer att ske, kan det bli svårt. Om jag väntar tills det uppenbart är på gång, kan det hända att assistent-doulan inte hinner fram förrän det hela är avklarat. Så jag får lita till min samlade kunskap, även om den är lite rostig. Men det är en gåta varför de flesta honor här hemma har valt att föda under ett veckoslut, då det mesta går på halvfart förutom mina pengar! Dag 65 är den genomsnittliga dagen för en honas nedkomst och Krussidull följer trenden, dag 65 är på en lördag! Akuta veterinärbesök på obekväm tid är verkligen inte billiga och när jag tänker på priserna för en eventuell inläggning på djursjukhus, får jag rysningar ända in i märgen. 

Det kan vara lätt att tro att jag tjänar en hel del på kattuppfödning, när priset för en kattunge är såpass högt. Men faktum är, att när jag räknar in alla förberedelser med försäkringar, hälsoundersökningar och olika tester för att avelsdjuren ska vara friska och lämpliga, gör att utgifterna redan där är stora. Om man inte har egen hane, handlar det inte om att bara välja en hane på bekvämt avstånd, utan ofta blir det långa resor för att kombinationen ska ge så bra förutsättningar som möjligt till kattungarna. Bilkostnaden för 2 resor tur och retur för att lämna och hämta en hona hos hanen, kan därför bli kostsam. När dräktigheten är konstaterad, tillkommer kostnad för speciellt foder och senare specialkost till hennes kattungar + mjölkersättning som beredskap. Det händer att honan inte genast kommer igång med den egna produktionen eller att den helt uteblir. I det senare fallet blir det flaskmatning dygnet runt tills dess att kattungarna klarar att äta själva. 
När ungarna är några veckor gamla, utgår ersättning till hanens ägare med vanligtvis  1 500 kr per kattunge. 
Kostnaderna för två veterinärbesök med vaccinationer, ID-chip och besiktning är givna måsten, och jag gör dessutom HCM/DNA-test på kattungarna innan leverans. Allt sammantaget blir kostnaderna betydlig högre än vad folk kan tro och en liten vinst är enbart bonus. (Arbete och tid är inte medtaget i kalkylen).
Jag kan få frågan varför jag fortsätter med uppfödning och svaret är enkelt: Det är så givande, så fascinerande och så förbaskat roligt! 



19-03-26  Krussidull börjar bli rund om magen och är allmänt mer försiktig, precis som hon ska vara. Hon har börjat leta så smått efter en bra boplats, men kan inte bestämma sig. Det tycks stå mellan linneskåpet och klädgarderoben, men det ska vi nog bli två om.
Det blir nog en stor pappkartong som vanligt. Låter kanske futtigt, men det är hygieniskt då jag bränner upp den när den inte behövs längre. Snart ska den installeras i kattrummet med ingången vänd ifrån fönstret. Att ställa den så lärde jag av en hona, som envisades med att flytta kattungarna och lugnade sig först när jag hade vänt lådan. Det som kan vara en trevlig utsikt för oss, kan uppfattas som farlig för katterna, i synnerhet då dom har kattungar. Det finns gott om duvhökar och andra rovfåglar i luften häromkring.

Det är drygt fyra veckor kvar innan beräknad nedkomst och tiden går långsamt som alltid, när man väntar på något.

 



19-03-20  Nu kan det sägas: Krussidullen är uppenbart dräktig! Jag höll löftet till mig själv och väntade tills i förrgår med att kolla och sedan dess har jag varit i en lycko-bubbla och haft svårt att göra något vettigt alls. Det känns nästan som det gjorde första gången, men det är i alla fall första gången på nästan fyra år, så kanske det är lite samma sak. Jag har blivit fyra år äldre och oroar mig mycket mer än tidigare, fast det mesta har visat sig vara helt i onödan...

Det är lustigt, men just som jag hade berättat för en väninna att vi troligen väntar kattungar, berättade hon att hennes syster absolut vill ha en padda. Då min väninna själv har köpt en hane från mig, föreslog hon sin syster att tala med mig.
Vi fick genast fin kontakt, så om allt går som det ska och det blir en fin padda, har hon kanske ett gott hem att se fram emot. Ett hem, där det redan finns en maine coon-hane som längtar efter en kompis. Bättre än så skulle det knappast kunna bli. 



19-03-16  Det ska inte göras offentligt ännu, men mycket tyder på att Krussidull är dräktig.  Att hon inte löper är det säkraste tecknet, men också att hennes aptit har ökat och hon är inte lika busig som tidigare heller. Har jag kollat nipplarna? Nix. Inte ännu, det ska ske efter helgen, d.v.s. i övermorgon... Varje gång jag har kollat andra honor, har det varit för tidigt och jag har fått onödiga farhågor alldeles i onödan. Den här gången har jag gett mig sjutton på att vänta tills det har gått så många dagar att det inte längre är någon tvekan. Endera är hon dräktig eller också är hon det inte. Om ett par dagar vet jag.

 

19-03-06  Min datorfixare är bra. I butikerna får man veta att det är dyrare att laga än att köpa en ny, men datorfixaren grejar felet på några minuter och det var inget fel, utan jag hade väl tryckt någonstans där jag inte skulle ha tryckt. Inte vet jag. Kan jag därmed påstå att butikerna är giriga och att det viktigaste för dem är att sälja? Oh ja, utan tvekan. Att någon i en butik skulle kika på "felet" är otänkbart. Det ingår inte i deras arbetsuppgifter, istället säger dom att jag måste anlita en som reparerar den, och då blir det billigare att köpa en ny. På deras butik (så klart). Dom ska se till att jag får ett bra pris, för dom tycker det var så tråkigt att min dator har "gått sönder"... Viiissst!  Jag tror inte på tomten heller...

Nu till något roligare. Det har gått 2 veckor sedan Krussidull parade med Ariat och fortfarande inga tecken på att hon skulle gå i löp igen! Det bådar gott för fortsättningen, och i mitten av nästa vecka blir det till att avgöra om nipplarna har skiftat färg från beige till rosa + att de då också bör vara lite större än tidigare. Om det är så, har parningen lyckats och lilla Krusidull ska få kattungar i slutet av April.  Det var ju premiär för båda och det är inte ovanligt att den första kullen blir liten, oftast 1-3 kattungar. Men det finns stjärnor även bland 'nybörjarna' och det kan bli många fler. En normal kull för Maine cooner är 4-6 kattungar. Att få upp emot 10 kattungar är ingenting att trakta efter. Dels för att en hona bara har 8 nipplar och så ska hon kunna producera mjölk åt dem allihop. Det innebär stödmatning, ofta dygnet runt för att alla kattungar ska överleva tills dom kan äta själva.
Men varför spekulera? Jag måste tvinga mig att ta 'baby steps' och inte räkna med något som kanke inte ens kommer att hända. Det kommer en ny - förhoppninsvis postiv - rapport nästa vecka! 

 

 

19-03-01 Jag tror min dator har gått in för att driva mig från vettet! Rätt som det är gör den ett krumsprång och plötsligt är jag på en helt annan sida än den jag skriver på och det går inte att hitta tillbaka. Det enda jag kan göra är att spara när jag har skrivit ett par rader och sedan öppna igen. Det borde inte vara nödvändigt och dessutom mycket enerverande, så jag får ta den under armen och låta specialisterna ta en titt på den.
 
Nu är det tio dagar sedan parningen skedde och tidigast den 11 mars kan jag avgöra om den har lyckats. Om det är så, tar den Långa Väntan vid. Både spännande och nervöst eftersom allt kan hända under tiden. Kroppen kan av okänd anledning resorbera alla foster eller - vilket makterna må förbjuda - att det är fel på kattungarna, som gomspalt, att de har tarmarna på utsidan kroppen eller någon annan missbildning som gör att man måste ta bort dom. Det händer inte ofta, men det förekommer hos katter liksom hos alla andra djurslag.

Mars har kommit och våren anas i luften. Men det är en nyckfull månad som kan bjuda på både snöstorm med mängder av snö, blandat med så varma dagar att man får lust att ta sig till närmaste sjö för premiärdoppet. Jag minns ett år när jag vaknade en morgon i början av april och allt var alldeles vitt. Snödroppar och blåsippor hade börjat titta fram i bersån, men under natten hade det snöat så att min bil var helt övertäckt. Det var en schemalagd helg och som sjuksköterska hade jag ensam ansvar för hela kommunen. Det fanns ingen tid för att skotta uppfarten, så jag lät min Fiesta glida på underredet fram till den asfalterade vägen, som också den var täckt av ett tjockt lager snö som vräkte ner och överallt var det ett kvalificerat kaos. Långtradare som inte klarade backarna, stod tvärs över vägen med släpet på sned och kom varken framåt eller bakåt. Många bilister hade sladdat ner i diket, dessbättre utan större skador. Detta var innan mobiler var en självklarhet och jag var tvungen att komma fram till startpositionen så snart som möligt, för att få rapport om hur min helg skulle se ut. 
En nyanställd sköterska skulle "gå bredvid" den helgen för att lära känna bygden och jag hoppades att hon skulle ta över tills jag lyckades ta mig dit. När jag efter många mödor och besvär slutligen kom fram, lyste samtliga lampor på växeltelefonen och alla undrade var jag höll hus och om något hade hänt. Den nya sköterskan var insnöad och hade ringt och sagt att hon inte kunde komma. Det enda att göra var att ta en snabb rapport och sedan ge sig iväg ut igen. Helgen fortlöpte på Guds försyn mellan sladdande och dikeskörda bilar och då och då fick jag åka med hemvärnets fordon, som var de enda som klarade små vägar och branta backar för att nå fram till dem som behövde hjälp i sina hem.
Snön var också mycket märklig. Den var som klister, som gjorde att när man stannat på ett ställe, hade man fullt upp med att komma därifrån och plogbilara stod "på näsan" lite här och där. Men ingenting allvarligt störde de schemalagda uppgifterna. Alla var förstående för att jag inte hade kunnat komma i tid och ville bjuda på kaffe och hjärtevärme. Först när mitt arbetspass var slut och jag hade lämnat över ansvaret till nattsköterskan, kunde jag andas ut och ångrade plötsligt att jag hade lämnat mitt kära Göteborg. Det skulle visa sig bli enda gången. Nu har jag bott i Dalsland i närmare 25 år, och inte längtat "hem" en enda gång till. Jag har funnit min plats på jorden.


19-02-19 Först är det total stiljte i katteriet i nästan tre år och så sker allting på en och samma gång! Igår var både Krussidull och Ariat (den tilltänkte) på Blå Stjärnan och genomgick HCM-screening. Båda två klarade sig med flygande fanor och under hela proceduren låg Krussidull stilla med ett värdigt lugn trots löpningen. 
Som avtalat fick Ariat följa med hem och installerades i kattrummet där han fick stanna över natten. På morgonen släppte jag in Krussidull, som under de första timmarna var noga med att tala om att hon själv tänkte avgöra när hon var redo. Jag fortsatte mitt arbete vid datorn i rummet intill, när jag plötsligt hörde henne skrika och de tydliga dunsarna då hon frenetiskt rullade sig på golvet efteråt, var häftiga och på något sätt beslutsamma. Skälet till beteendet är i grunden enkelt. Hanens organ är försett med "hullingar" som när han ejakulerar utlöser en smärtsam kramp i honan, vars äggstockar då stöter ut ett eller flera ägg. Sättet att rulla sig på försäkrar henne om att hanens sperma kommer att träffa äggen. Honan kan på det viset para sig med flera olika hanar under ett och samma tillfälle, vilket man tror är ett sätt att skapa genetisk mångfald. Ett par gånger till hörde jag dem para, och när de så småningom tröttnat, blir det ytterligare tre veckor innan jag vet om det blir några småtassar i mitten av april. Juli är en bra månad att leverera kattungarna till sina nya hem, eftersom många är lediga och har tid att bekanta sig med en ny medlem i familjen.
Visst hade jag tänkt göra andra tester också innan parningen, men bland måste man stryka så länge järnet är varmt och jag hade väntat och längtat så länge, att jag inte stod ut med mer. Andra undersökningar och tester kan jag dessutom göra efter det att kattungarna har kommit till världen, så det brinner inte i några knutar. 



19-02-15  Jag tar ett djupt andetag, sedan håller jag andan och lyssnar. Det är mycket riktigt ett ljud, en katt som jamar med omisskännliga läten. NEEJ! Det kan inte vara sant, får inte vara sant, men det är sant. Krussidull löper igen! Tre dagar innan hon ska infinna sig på Blå Stjärnan, passar hon på att börja löpa! Men nu får det bära eller brista - vi åker! Jag vet att det inte är det bästa att behöva sedera, men om det inte går att få henne att ligga stilla, så finns det ingen annan utväg. Det verkar som om en lämplig tid är omöjlig att hitta eftersom hon löper så ofta och dessutom är det ett evigt pussel nu när jag inte längre har egen hane. Då är det inte bara mitt schema som måste läggas om. Risken är också att den tilltänkte kanske inte kommer att vara tillgänglig när hon löper igen...
 
Om hennes hjärta är friskt (det gäller också hanen, som ska hjärtscannas samma dag) kommer hon att få sällskap av honom hem och sedan håller vi tummarna för att det blir en romans med önskat resultat. På måndag vet vi om det kan bli möjligt...
Det vanligaste är nog att honan tas till hanen, men eftersom det är första gången för båda, har vi bestämt att hanen, som är en cool typ, troligen är lättare att flyttas på.
Jag minns ett tillfälle när Morrison hade besök av en hona från Göteborg, och som "gick ur" löpet när hon kom hit. Nästa gång hon var redo, tog jag Morrison i bilen och körde ner honom till Göteborg. Då parade dom sig under tiden vi skev parningskontraktet!

 

19-02-02  Om det ska vara besvärligt, ska det vara ordentligt. Eller vad ska jag tro när det mesta tycks ha en sista-minuten-broms, som slår till när det är som mest olämpligt och jag inte kan göra ett enda dugg för att ändra det? Ta resan till Göteborg t.ex. som har varit påtänkt sedan slutet av december, men som ännu inte har blivit av. Glashala vägar med halvmeterhög drivsnö, eller storm med snödimma så tjock att sikten är närmast noll, gjorde det omöjligt att komma till den tidsbeställda undersökningen på Blå Stjärnan. Efter det har vädret lekt katt- och råtta. Ena dagen sol och bra väglag, nästa dag har jag varit så gott som insnöad och den bokade tiden fick ombokas. Att min gamla rygg, som är minst sagt oberäknelig, tyckte att det var dags att bråka och göra det omöjligt för mig att sitta längre stunder, kan jag inte göra så mycket åt, så även nästa besök fick ombokas. Sedan hände något på Blå Stjärnan som gjorde att jag fick en ny tid, som inte heller den gick att fullfölja. Anledningen denna gång var Krussidull!

Under nästan 50 år med katter, har jag aldrig varit med om en hona med ett löpmönster som det hon har. Hennes första löp var i slutet av oktober -18, alldeles lagom till den helgens utställningar i Varberg. Att hon skrek ut sina lockrop under hela resan ner, eller att hon sprattlade som en fisk på land när hon skulle bedömas av domarna, kunde jag inte göra något åt, inte heller att hon fortsatte locka (Läs: vråla) hela tiden i bilen hem och fortsatte ytterligare några dagar innan lugnet infann sig. Nåja, vi överlevde.
Nästa löpperiod startade på annandag jul och julsångerna hamnade i skuggan av vrålen från en kattstrupe som saknade volymknapp. Det blev tyst i huset igen den 4 jan. -19 Den 16 jan. var det dags igen och allt följde konceptet med undantag av julsångerna. Perioden varade ca 1 vecka och ny tid bokades på Blå Stjärnan till den 4 febr.

Men säg den plan som fungerar!  Exakt en vecka efter att det senaste löpet var avklarat började hon löpa på nytt!! Chansen att denna lilla löpande och sprattlande varelse skulle kunna hålla sig i schack under en hjärtscanning var tämligen liten, i så fall skulle hon säkert behöva sederas. Veterinären ansåg - som väntat - att det då var bättre att avvakta tills löpet var över, då en sedering skulle kunna påverka resultatet av undersökningen. Så jag fick en ny tid.... Det enda som skulle hindra mig nu, är att vädret och väglaget inte tillåter det, att min rygg får för sig att bråka eller att Krussidulls nästa löpperiod infaller just då. Det är verkligen många delar på ett hammarskaft!

För att återknyta till min föregående daganteckning, kan jag säga att nu, efter drygt en månad av medicinering för min anemi, har mitt håravfall avstannat betydligt, känslan av att ha dålig balans är som bortblåst och yrseln vid lägesändringar närmast obetydlig. Dessutom har jag fått tillbaka mycket av min energi. Utvärderingen ska ske om ett par veckor. Det återstår att se om väder och vind tillåter det, eller om det blir en ombokning...

 

19-01-17  Med ålder kommer krämpor, brukade min mor säga. Själv har jag varit förskonad från både krämpor och sjukdomar och endast besökt vårdcentralen för årliga kontroller av mina värden, mestadels för att båda mina föräldrar drabbades av diabetes, som har en hög ärftlighetsfaktor. När jag en gång blev tillfrågad varför jag kom varje år när alla prover var utan anmärkning och att jag "stod ivägen för dem som hade anledning att söka", beslutade jag mig för att byta vårdcentral. Det har jag inte ångrat.
Under en längre tid hade jag upplevt förändringar som jag ansåg ha med min ålder att göra. Alla mina prover hade ju varit bra... Det vill säga de prover som var tagna, hade varit bra.

När jag kom till den nya vårdcentralen för att få hjälp med vaxproppar i öronen, nämnde jag att jag besvärades av trötthet, yrsel och försämrad balans, problem som man på den tidigare vårdcentralen ansett vara åldersrelaterade och lämnats utan åtgärd. Efter blodprovstagning visade det sig nu att jag hade Perniciös anemi (brist på vitamin B12) som är en ganska vanlig åkomma hos äldre. Av allt att döma hade jag dragits med det en längre tid och jag kunde i efterhand länka fler besvär till denna bristsjukdom. bl.a. ett kraftigt håravfall samt minnes- och koncentrationssvårigheter. Enda problemet var att jag i början glömde bort att alltid ta medicinen vid frukosten. Men numera står burken  bredvid kaffeburken och där missar jag den inte! 
Visst kan jag tycka att det hade varit enkelt att titta lite närmare på Hb-provet som skenbart var bra, men som dolde en relativt vanlig åldersrelaterad åkomma som krävde behandling. Vi äldre är alldeles tillräckligt diskriminerade och förbisedda ändå.

Jag kan berätta om erfarenheter efter det att jag flyttat till Dalsland. Jag fick ett vikariat på en sjukhemsavdelning och under ett arbetspass konstarerade jag uppenbara problem hos en äldre kvinna - symtom som den vana personalen inte tidigare hade sett - och kontaktade då jourläkare, som ordinerade provtagning och proverna fick skickas med bud till lab. för avläsning. Det visade sig att kvinnans symtom var tecken på en calciumbrist som behövde behandlas.  Dessutom hade jag tidigare reagerat på att en kvinna tycktes vara konstant törstig och inte verkade få nog av vätska. När jag kollade hennes journal, kunde jag se att hon vid inkomsten till avdelningen hade haft kraftiga benödem och blivit insatt på en mycket hög dos med vätskedrivande medicin. Trots att hon nu - flera månader efter inkomsten - var torr som ett höstlöv, hade den insatta dosen inte reglerats och minskats, vilket hade gett henne ständiga besvär. När jag påtalade det för avdelningsföreståndaren, blev följden att jag ansågs vara för mycket av "akutsjuksköterska" för att passa in på en sjukhemsavdelning och jag fick lämna vikariatet. För mig var det obegripligt att få kritik för att jag gjorde mitt jobb, men tydligen ska gamla människor helst inte behandlas, bara förvaras.
Efter ytterligare några år i arbete, klarade jag inte längre av att 'anpassa mig'. Jag mådde allt sämre och gick till slut in i den berömda väggen, där jag blev kvar tills jag blev folkpensionär.

Det börjar närma sig datumet då Krussidull fyller ett år. Om det överhuvud taget går att köra på vintervägarna utan att riskera livet, ska vi till Blå Stjärnan i början av februari för att screena hennes hjärta för HCM och röntga hennes höftleder innan hon ska paras. Med som så mycket annat, finns det inga garantier, så det gäller att hålla tummarna för att vi kommer att kunna åka därifrån med klara papper.
Allt i livet har sin tid och detta kommer nog i så fall bli den sista kullen. Därför
hoppas jag innerligt att Krussidull blir friskförklarad och att jag får njuta av att ha kattungar i huset ytterligare en gång. Eller kanske två...


19-01-06  Jul-och nyårsstressen är över, även om jag till största delen har varit åskådare.  Jag har inte lagt ner mycket av varken energi eller pengar och har inte heller några problem med att fira på egen hand. Vinterkvällarna blir mysiga när granen, som inte ännu har fällt måga barr, får vara tänd på kvällarna långt efter det att Knut har passerat. 
En jul för ganska många år sedan bjöd jag in en vän som jag visste hade svårt med att vara ensam under julen. Att det var en erfarenhet är det bästa jag kan säga. Hon anlände med en kasse med flaskor och var salongsberusad redan när hon kom. Julmaten jag hade gjort i ordning ville hon inte ha. "Har ätit innan jag kom". Men druckit hade hon tydligen inte gjort tillräckligt, utan korkade upp en flaska och fyllde våra glas redan innan vi hunnit sätta oss. Så "provsmakade" hon vinet och fyllde på glaset igen. Jag började inse att det här kanske inte var en bra idé. Och mycket riktigt, efter den andra flaskan tyckte hon att jag var "ett jävligt tråkigt sällskap som inte ville ha när hon bjöd". Resten av kvällen kastades hon mellan gråtmildhet och bitterhet och däremellan fyllde hon på sitt glas coh klagade högljutt över att jag inte ville ha. "Inte fan hade jag tänkt mig att sitta här och festa ensam". Hon hade just avverkat flaska nummer tre och vid det laget var det svårt att förstå vad hon sa, men jag tänkte att "festa" inte var rätt ord, men jag sa inget.
Hon lyssnade inte på något jag sa och jag visste inte vad jag skulle ta mig till. Jag kunde ju inte kasta ut henne i vintermörkret, men när hon till slut somnade i fåtöljen, ringde jag efter en taxi. Som tur var, var chauffören en trevlig person som hjälpte till att baxa in henne i bilen. Just som jag började ge honom adressen, sa han att det inte behövdes. Det var inte första gången han körde henne hem...
Hon var alltför berusad för att minnas att hon kommit med bil. Den stod på min uppfart med nyckeln i tändningslåset och dagen därpå skickade jag ett sms. Hon kunde komma och hämta sin bil, men att jag inte tänkte ge henne nyckeln om hon inte var nykter. Hon svarade inte och bilen blev kvar på uppfarten flera dagar innan den hämtades av en man som bad om ursäkt å hennes vägnar. 
Självklart är det sorgligt och svårt att förstå, så ofta följer vi minsta motståndets lag och helt enkelt tar avstånd. Ett par månader senare fick jag veta att hon hade flyttat tillbaka till storstaden. De dalsländska festiviteterna var nog inte tillräckligt intressanta...

 

 18-12-24  Elementet gick slutade fungera efter ett par dagar, så jag fick låna ett av en god vän för att slippa frysa. Men som tur var, blev det inte särskilt kallt ute, så jag led ingen nöd. Den 20-onde december kom sotarmästaren som avtalat och godkände det som gjorts på murstocken och jag fick klatecken till att börja elda i kaminen. 
Det finns mer att berätta, men - julafton är julafton och det finns andra saker som lockar mer just nu än att sitta vid datorn. Vi hörs, om inte förr så nästa år...

 

18-11-30  "Följetongen" har nu nått sitt slut. Idag fick jag besök av min hyresvärd. som något osammanhängande förklarade om missförstånd och misstag i kommunikationen mellan berörda personer. Han hade ett el-element som han gav mig och så var hans ansvar tydligen fullgjort. Han var oförstående över att jag hade tagit kontakt med hyresgästföreningen och att jag sökt honom utan att lyckas, hade han ingen egentlig förklaring till, men jag såg att han blev lättad över att jag bemötte honom utan anklagelser. Och varför skulle jag? Fakta talar ju med hög röst.
Många tycker att jag borde ha slagit honom i skallen med lagboken, men vad skulle ha blivit bättre av det? Det skulle också ha inneburit att relationen skulle blivit mer infekterad och det som har hänt går ändå inte att ändra på. (Dessutom har jag ju använt den här fliken att avreagera mig på.) Så jag valde att vara saklig och inte gräva för att få sista ordet, och vi kunde skiljas som vänner. 
Det viktigaste är ju att jag kan fortsätta bo i mitt lilla trivsamma hus så länge jag kan utan oro för att behöva flytta. Att kompensera mig för ökade kostnader eller bjuda på en månadshyra, hoppas jag att hyresvärden har den goda smaken att göra utan att jag ska behöva använda tumskruvar. Jag är lättad och lugn och känner att jag nu ska kunna sova störningsfritt. Och - när allt kommer omkring - det är inte så värst långt till den 20-onde... 

 

18-11-28  Det här börjar likna en sämre följetong, men har man säga A så får man säga B. Kalla mig gärna kontrollfreak, men i sället för att sitta och vänta på att saker ska hända, tar jag tag i det själv och i måndags ringde jag sotaren. Då hade dom ingen uppgift på annat än att min kamin fortfarande är "vilande" och att jag inte får elda. Dels för att det finns risk för sotbrand och att det dessutom ska göras en grundligare undersökning innan det kan bli aktuellt. Tiden för det är satt till den 20/12 och det fanns ingen möjlighet att få det gjort tidigare.
Mina tre el-element går varma på dagarna. Jag vill inte ha dom på under nätterna, främst för att jag föredrar att sova i ett svalt rum, men också för att jag känner till ett liknande element som började brinna sent en kväll. Som tur var hade ingen i den familjen hunnit somna och elden kunde släckas. Termometern här i huset är klart under 10 grader på morgnarna, och först frampå förmiddagarna har jag tinat upp tillräckligt för att fungera ordentligt. Och det är långt till den 20 december...
Igår fick jag ett brev för kännedom från HGF, där min hyresvärd/förvaltare har påmints om sina skyldigheter gentemot mig som hyresgäst. Det är bara så tråkigt att det ska behövas.

 

18-11-23  Mysteriet har lättat något, men långt ifrån tillräckligt. HGF har fått tag i min hyresvärd som uppgav ett nytt telefonnummer som inte finns på Hitta. Han hade sagt, att jobbet med murstocken nu "ska vara gjort" och att han skulle stämma av med sotaren. Vidare kunde jag ringa det nya numret om det var något jag ville. Om det var något jag ville!!??
Jag har sökt honom med ljus och lykta sedan augusti, då sotaren vägrade sota. Jag har ringt de nummer som finns på Hitta, en del används inte, och andra svarade han inte på. Jag har skrivit brev till honom och sökt honom med hjälp av hans anhöriga och hela tiden använt en trevlig ton, så självklart har han förstått att det var något jag ville tala med honom om. Att påstå något annat är helt befängt. Själv har han inte lyft så mycket som ett ögonbryn för att ta kontakt med mig. Dessutom är han numera inte ägare, utan förvaltare av fastigheten. Vad det innebär för mig - om något - är oklart.
Men en sak är säker; trots att jag har bott i Dalsland i över 20 år, blir jag inte klok på hur dalslänningarna fungerar. Han som sågade ut en ny kryplucka på husväggen och som gissningsvis också hade i uppdrag att fixa mustocken är nu identifierad, men han har inget telefonnummer som jag kan använda för att få reda på varför stegen fortfarande står utanför mitt sovrumsfönster. Då får man gissa att den är för sotaren som ska godkänna jobbet på murstocken och sota så att jag kan få börja elda i kaminen. Hoppas han kommer innan det blir vår...


18-11-18  Nu har stegen stått utanför mitt sovrumsfönster i tre dygn och jag vet inte när, hur eller vem som ska göra vad. Det går inte att få tag i hyresvärden för att få reda på det heller. Det har dessutom visat sig att det saknas uppgifter på vem som står som ägare till fastigheten jag bor på !!?? Mysteriet tätnar och ingen vet något, eller också är det så att  dalslänningarna sluter leden. Det är dom duktiga på. 
Jag är glad för att få hjälp av Hyresgästföreningen, för det här är en situation jag inte själv behärskar.
Men stegen har jag lust att dra ner, det är knappast okay att någon ska kunna kika in när jag ligger och sover.

Som jag har skrivit på Facebook, kan ingen katt ersätta en annan, men jag är ganska säker på att gruppen fungerar bättre med en hane bland honorna, och det verkar inte spela någon roll om han är fertil eller inte. Morrisons uppfödare i Tjeckien har gett mig ett mycket generöst erbjudande om en ny hane, men jag tror inte jag har tillräckligt med energi för att börja från början igen med en fertil hane. Fem år med ständigt sniffande, skurande och tvättande för att hålla lukten borta efter Morrisons revirmarkeringar, är mer än tillräckligt. Därför har jag bestämt mig för att försöka hitta en kastrerad hane som behöver omplaceras, då det ibland inte fungerar att ha kastrerade hanar ihop med fertila. Ett par svar har jag fått, men det är mycket som måste stämma, och hjärtat måste också få säga sitt...

 

18-11-15  Ibland kan det löna sig att sätta ner foten! Igår restes en hög stege utefter väggen och någon satte igång med att banka och såga. Efter att i åratal ha skyllt på att det inte gick att komma in på krypvinden eftersom ingen visste var den ursprungliga luckan fanns, behövdes det en såg, några skruvar, ett par gångjärn och ett hänglås, så var en ny kryplucka klar!
Detta hände ett par dagar efter det att jag hade skickat tillbaka anmälan till hyresgästföreningen, eftersom hyresvärden inte hade tagit kontakt med mig. Vem han som klättrade omkring på husväggen var, vet jag inte säkert, men att han ställde sin arbetsbil så att jag inte kom ut med min bil, det är jag säker på.
En del tycks alldeles sakna folkvett! Varför knackade han inte på och talade om vad han skulle göra här? Och att jag borde flytta på min bil? Men dalslänningar är som dom är och ska jag vara helt ärlig, så skiter jag i vilket!


18-11-09  Livet går vidare efter förlusten av Morrison och nu blir det att ta itu med nästa problem.
 
Det handlar om huset jag har hyrt sedan snart 15 år tillbaka, eller snarare om min hyresvärd, som inte går att få kontakt med och det verkar vara omöjligt att få reda på varför. Jag har under alla år punkligt betalat min hyra, så det är inte där problemet ligger. Jag har också goda referenser från tidigare boenden och är inte typen som klagar i onödan. För mig är funktionen det viktigaste och att inredningen har slitits under många årtionden med brister och skavanker som följd, stör mig inte. Jag inser också, att om ingenting görs trots att jag påtalar det, är det inte längre mitt ansvar.
M
en under de senaste åren har han även struntat i att åtgärda mer viktiga saker, bl.a. ett halkskydd som sotaren kräver för att göra sitt arbete på taket på ett säkert sätt. Påminnelser om detta har utgått i flera år och när ingenting har gjorts, vägrade sotaren att sota.
Jag skrev då ett brev till hyresvärden och talade om att det måste åtgärdas om jag ska få elda i kaminen. Efter någon dag låg en del skräp på marken och någon hade uppenbarligen varit på taket. Vad denna någon hade gjort, har jag ingen aning om och tänker inte heller ta reda på. Att klättra på en hög stege upp på ett tak är inte att tänka på när jag nästan får svindel av att gå på en trappstege. Jag var inte hemma vid tillfället och ingen hade heller meddelat mig att någon skulle komma.
Jag ringde sotaren och talade om att problemet med halkskyddet (troligen) var åtgärdat och det visade sig då, att hyresvärden i september 2017 blivit meddelad att han enligt lag var skyldig att åtgärda fler brister, bl.a. en läcka på murstocken och att detta skulle vara gjort innan påföljande sotning. Då det inte har blivit gjort, har jag tills vidare fått totalt eldningsförbud.
Det är fel årstid för sådana överraskningar, men jag får använda de resurser jag har. Flera lager kläder, dubbla täcken i sängen där katterna och jag delar på värmen och de små elelementen, som mestadels har tjänat som "kryckor" när termometern kryper ner mot -25 grader, får gå varma.
Hyresgästföreningen har gett honom två veckor för att agera. Om jag inte får svar på den anmälan jag har fyllt i och skickat till honom, ska den tillbaka till hyresgästföreningen, som då tar över ärendet.
Och fortfarande tar han inte kontakt med mig. Det måste ha hänt något och jag vill mycket  hellre förstå än fälla, men då måste jag veta vad det är jag ska förstå...

18-11-03  Ibland  har jag funderingar som jag aldrig tycks bli klar med. En av dem är min fascination över skillnader och våra egna förutsättningar att förstå våra husdjur. 
Den situation som uppstår då en individ i en grupp har försvunnit, uppfattas ofta som sökande och saknad, då det i själva verket kan handla om positionering, något som är naturligt för djur.
Här hemma märks det tydligt att så har skett. Viva, som tidigare var den undergivna och som aldrig satte sig upp mot någon av de andra, har övertagit Morrisons plats på mitt knä och försvarar sin nya ställning. De andras positionsändringar är inte lika tydliga, men de finns där. 
Vi tolkar beteenden och situationer utifrån vårt eget sätt att tänka, och många liknar sina djur vid små barn som ska tas om hand och uppfostras. Men mer intressant och lärorikt är att istället studera djurens beteende för att förstå deras reaktioner vid olika tillfällen. Jag är övertygad om att kontakten djur och människa blir betydligt sundare när djur får lov att vara djur.
 

 

 

 

 

1047


      Jim J´Morrison of Arbor Vitae (CZ)

12-06-03  -  18-10-23

 

18-10-26  Morrison hade ätit och druckit dåligt ett par dagar och i lördags förstod jag att något var väldigt fel och körde honom ner till Blå Stjärnan där man tog in honom och gav vätska intravenöst över natten.
En utredning påbörjades på söndagen och ett ultraljud som gjordes följande dag visade en akut leversvikt och att något fanns i levern som inte skulle vara där, (troligen en tumör) och att situationen var oroande och prognosen var mycket dålig.
Jag behövde en dag för att tänka, och på tisdagen fick jag reda på att det fanns förändringar även i buken. Infektionsproverna visade ingenting och man ansåg inte att det var något smittsamt, och hjärtat var heller inte involverat.
Personalen och veterinärerna var fantastiska, jag blev uppdaterad med jämna mellanrum och alla var deltagande. (Som tidigare sjuksköterska med erfarenhet från arbete med lever och buk, var det inte svårt att förstå vartåt det lutade). Under samtalen fick jag veta att han inte hade någon möjlighet att klara sig och vi började närma oss kärnan. Men var jag beredd att låta honom dö? Spontant sa en av dem, att om det hade varit hennes katt, skulle hon absolut låtit den gå.

Det är alltid ett lika svårt beslut, men i det här fallet kände jag att det var enda och bästa utvägen. Han fick somna in efter att först ha blivit sövd och då jag inte hade mölighet att vara hos honom, lovade veterinären att viska i hans öra; "Matte-mamma" älskar dig..."


                                                                   

*   *   *

 

I WANT TO BELIEVE

 

I want to believe you already knew
that your life had come to an end.
I want to believe you knew
that the last meeting was our Farewell.
I want to believe there is a heaven
also for you, where you may be without
plagues and suffering.

 

The pain of losing you is indescribable, 
but your paw prints
are in my heart and my memories
will live forever.

 

Morrison had been eating and drinking poorly for a couple of days and on a Saturday I realized something was very wrong and rushed him to the Animal Hospital where they took him in and gave liquid intravenously overnight.

An investigation began on Sunday and an ultrasound performed yesterday showed an acute liver failure and that there was something in the liver that wasn´t supposed to be there, (probably a tumor.) The situation was worrying and the forecast was very poor.

I needed time to think, and on Monday I found out that there were changes even in the abdomen. The blood sample showed no infection and he was not considered to be contagious, and the heart was also not involved. The staff and the veterinarians were amazing, I was updated on a regular basis and everyone was attending. (As a former nurse with a habit of working with the liver and abdomen, it was not difficult to understand where we were heading.)
During the conversation, I was told that he had no future and we began to approach the core. But was I ready to let him die?

Spontaneously one of them said that if it had been her cat, she wouldn´t hesitate to let it go. It is always an equally difficult decision, but in this case I felt it was the only way out. Since I was unable to get to him, the vet promised to put him to sleep before the overdose were given, and whisper in his ear, that his "mommy" loves him...

 

 *   *   *

 

 

 

18-10 15  Så var vi hemma igen från utställningen och det var verkligen ingen sinekur! På morgonen samma dag vi åkte började hon storlöpa och skrek hela vägen med undantag från de stunder hon laddade för nya vrål. När vi väl var framme och jag släppte ut henne ur buren såg hennes omsorgsfullt badade och preparerade päls ut som en sliten gammal herde-rya! Hon hade fullt sjå med att tvätta sig och till sist såg pålsen riktigt skaplig ut. Som tur var gick hon inte omkring och skrek i vår tillfälliga bostad utan där uppträdde hon helt som vanligt, men jag tog inte risken att bada henne en extra gång, med tanke på grannarnas fredagsfrid.
Första utställningdagen var ren tumult. Krussidull blev som en hal ål som inte ens var stilla när hon skulle fotograferas.  På lördagen bestämde hon sig för att ta plats i domarens knä och där satt hon som en staty! På söndagen var hon möjligen lite mer dämpad med betoning på möjligen, och hon höll sig på domarbordet utan protester.
Krussidull fick utmärkta bedömningar och som extra bonus ett BIG (= Bäst i Grupp.)
Hemresan blev en repetition av ditresan och jag var helt utpumpad när jag körde in bilen på uppfarten. Jag lämnade bagaget kvar i bilen och när katt-stöket med mat/vatten/lådor7var avklarat, gick jag till sängs och sov som en stock hela natten. Om jag orkar med en sådan omgång till är inte helt säkert.


18-10-05  Om en vecka vänder vi kosan mot Varberg, Krussidull och jag.  Det första utställningsbadet gjordes igår och det var verkligen en pärs! Jag trodde att jag hade lyckats vänja henne vid vatten och dusch, men igår var hon totalt omedgörlig. Så nu påminner jag något som fastnat i ett rivjärn! Hur det ska gå på onsdag när hon ska ha finliret (Schamponering, balsam och blås) står skrivet i stjärnorna. Kanske kommer jag att se ut som en mumie med massor av större och mindre bandage och plåster på armar och ben. Men hon klöser inte avsiktligt eller aggressivt, men har tydligen anslutit sig till gruppen "Vi som vägrar bada".

Med blandade känslor körde jag Putte till Lena förra veckan. När man har en kattunge i två månader och går igenom så mycket för att den ska bli frisk, är det oundvikligt att man fäster sig vid den.
Denna lille Putte verkar vara utrustad med enbart två lägen. On och Off. När han är On, använder han all sin energi. Totalt orädd och framfusig utforskade han den nya omgivningen med Lenas andra katter, och redan någon timma efter ankomsten, dök han på hennes unge hane för att busa...

Efter försöket med en ännu en kur med antibiotika, har hans andningsljud inte blivit märkbart bättre. Enligt veterinären är det inget han är besvärad av eller som påverkar honom och han fungerar och utvecklas helt normalt. (Bortsett från att han bara tycks ha två växlar...) Men när han är Off, är han världens gosigaste kelgris, som kryper så nära som möjligt och somnar, spinnande och trygg.

                                                                    
2



18--09-22 Det är minst sagt ovant att ha en liten buse att ta hand om. Visst är jag glad för att min lilla skyddsling är full av energi, men inte hade jag räknat med att han skulle riva ner allt som går att riva ner! På golvet är sakerna roliga ett par minuter eller så där i förbifarten, sedan plockas de upp av undertecknad och ställs tillbaka, där dom står till buskattens nästa besök. De föremål som inte klarar kollisionen med golvet, får läggas i Kartongen för Trasiga Saker. 
Det är meningen att han ska flytta till Lena, som jag har känt i flera år, och det är tänkt att hända i slutet av månaden. Hans lungröntgen visade sig vara "mycket bättre än väntat" och efter det tredje försöket med olika antibiotikapreparat, har vi gjort vad vi kan för att rensa hans luftvägar.  När immunförsvaret är sänkt/utslaget, klarar inte kroppen att medverka till läkningen, och resan dit han är nu, har varit lång och förenat med motgångar.
Lena har informerats om allt som är gjort under de två månaderna han har varit hos mig och vad man eventuellt kan vänta sig. Enligt veterinären har Putte varit en kämpe, då han troligen inte fått någon råmjölk och inte heller näringsrik föda de första veckorna av sitt liv. Det gör honom extra känslig för infektioner av olika slag, men Lena, som tidigare varit mångårig kattuppfödare, är beredd att tackla eventuella problem. Givetvis kommer han att vara innekatt med Lenas andra katter, däribland Frans, som Lena adopterade från Cat-shelter på Samos. När Frans hade åldern inne och alla papper var klara, kom han hem med flyg och möttes av en lycklig Lena på Landvetter.
Frans älskar också att riva ner saker, så det återstår att se hur Lenas hem ser ut efter ett tag med två små marodörer...



18-09 -20  Det drar ihop sig till den sista utställningen för det här året. Lilla Krussidull blir den enda som är i kondition nu när Morrison blivit ett "lejon" när hans besvärliga päls fick rakas av. De äldre damerna Viva och Vivvi, har gjort sitt på utställningar och Vivvi ska dessutom kastreras inom kort. Beståndet i katteriet blir därefter reducerat till två fertila djur och jag har inga planer på att köpa in nya katter. Men om Morrison blir värre med sina markeringar inomhus och måste kastreras, har hans uppfödare gett mig ett mycket förmånligt erbjudande om en ny hane. Ett erbjudande jag kommer ha mycket svårt att tacka nej till.

När en god vän fick höra det, utbrast hon; "Men Maria, du måste tänka på att du inte blir yngre!" Ska du verkligen börja från början igen med en ny katt?!". 
Tänk vad siffror kan skapa förutfattade meningar! Jag vet ju att det finns många i min ålder som är belastade med sjukdomar eller funktionshinder som tvingar dem att varva ner, men jag är lyckligt lottad som inte har några problem som hindrar mig, och då har inte åldern någon betydelse. Visst, jag är medven om att det kan säga "Puff" så är man borta, men jag vägrar att låta det styra mig. 
På tal om att styra... den dagen då jag verkligen märker att jag inte längre bör köra bil, ska jag börja utnyttja buss och tåg. Hur jag ska ta mig till centrum, är dock en fråga som måste lösas. En promenad med packning känns inte frestande när det är sju kilometer till närmaste busshållplats. Sedan ska jag göra om bravaden när jag ska hem igen. Flytta eller inte flytta, det är frågan... 

 

18-09-11  Hela sommaren har gått utan att jag ens haft en tanke på att uppdatera bloggfliken, men så kan det vara i livet. Tiden går fort och man tycker inte man hinner med någonting av det man har föresatt sig. Men det saknades energi i sommarvärmen och tröttheten sitter i ännu, fast vi är en bit in på hösten. Och visst har det hänt saker. Morrson återfick sin fertilitet efter kem-kastreringen och låter nu mest som en vrålapa! Han blev plötsligt och oväntat intresserad av Krussidull, men hon är för ung och innan hon kan få klartecken att bli mamma, ska hon HCM-scannas och HD-röntgas + ta ett antal andra tester på kem. lab.
I ren desperation kastade sig Morrison över Vivvi som var i fullt löp, men när hon började åla sig §vbunder honom, gick det tydligen upp ett ljus; "Nej visst nej, hon vill ju inte med mig. Det hade jag glömt". Så nu går han i kattgården och vrålar och på verandan står Vivvi och låter ungefär likadant. Jag blir nog aldrig klok på dessa odjur! 

Och så var det bilen. För ett tag sedan började jag höra ett irriterande ljud från min gamla Opel. Det tog ett tag innan det kunde lokaliseras, men det visade sig att bromssköldarna hade rostat och behövde bytas. Men det var bara början. Eftersom den har trumbromsar bak, innebär det dels att nya sköldar skulle kosta mer än dubbelt så mycket som sköldar för skivbromsar + att byta sköldar på trumbromsar är ett helt företag. Kanske har jag missuppfattat terminologin, men nog sa någon att man behövde ta ut allt på hela bakdelen för att byta sköldarna och att hela hjulaxeln (?) går igenom bromssystemet. Riktigt vad det innbär förstår jag bara på ett ungefär, men det verkar jobbigt och det skulle bli mycket dyrt att åtgärda. Frågan mäste ställas angående denna gamla bil. Hur ser den ut vid närmare inspektion? Hur mycket annat är oupptäckt och måste åtgärdas? Slutsatsen blev att jag pensionerade Opeln och nu kan den i bästa fall bli en reservdelsbil.
Men när man bor som jag, med 7 km till tätort med butiker, bankomat och apotek för att nämna några, är jag mycket beroende av bil.
Jag förälskade mig handlöst i en fin och välvårdad Ford Mondeo och hade tur att få köpa den. Bilen har ett komplicerat instrumentbord med allehanda funktioner och har en handbok av den typ som inte är populära i min ålder. Gränsen nåddes när jag insåg att under motorn fanns en V6-a med en förfärlig massa hästkrafter, och det var betydligt mer än jag behövde! Detta + att allt som är förenat med detta lilla kraftpaket, är betydligt dyrare än någon bil jag har haft tidigare. Hur jag tänkte? Troligen tänkte jag inte alls, men förälskelsen var ljuv...
Nu kommer jag att behålla Mondeon över vintern och till våren ska jag försöka byta den och få en bil utan onödiga muskler och extra utrustning. Jag är ganska säker på att jag och en Opel passar mycket bättre ihop.


En del annat har hänt också sedan jag senast skev i min blogg. Bland annat det jag nu ska berätta om:
  Han satt mitt på en trafikerad grusväg när jag upptäckte honom. I den värsta av värmeböljor satt han, apatisk och stilla. Ögonen och näsborrarna var igenklistrade av infekterad smörja och ilsket röda vävnader låg som svällda korvar över ögonen. Kattungen var fem-sex veckor gammal och kunde omöjligen se någonting alls.
I huset verkade ingen vara hemma. Senare fick jag reda på att familjen åkt på semester och att katterna hade tillsyn då och då, men för övrigt lämnats vind för våg. Ingen kattmamma syntes till och det var uppenbart att de andra katterna jag såg, var i dålig kondition.
Att liknande saker kan ske på landsbygden hade jag tvingats acceptera, men att verkligen SE en liten hjälplös kattunge som får betala priset, är en helt annan sak. Jag bestämde mig på stående fot att konfiskera kattungen.  

  Kattrummet gjordes snabbt i ordning och förvandlades till en karantän med handsprit, kläder och textilier som enbart skulle användas i kattrummet. Hyllan vid fönstret fick bli platsen för katternas husapotek, med pipetter för NaCl, ögondroppar, bomullsrondeller och annat. En rektal temp och ett stetoskop – en gåva från Sahlgrenska när jag lämnade Göteborg – placerades så att det fanns till hands. Kattungens ögon tvättades försiktigt och sköljdes med koksaltlösningen och intill buren som han skulle tillbringa natten i, sattes en fläkt. För husets andra katter blev det givetvis Tillträde Förbjudet.

På eftermiddagen dagen därpå fick jag påhälsning av ett äldre par, som visade sig vara föräldrar till kattungens ägare, som vi kan kalla P. De talade om att de hade kommit för att hämta en katt. Eftersom jag visste att denne P tidigare hade blivit anmäld till Länsstyrelsen och blivit fråntagen både hundar och en häst utan att därför ändra sin djurhållning till det bättre, blev det självklart för mig att vägra. Man hävdade att det hade tagits telefonkontakt med veterinär, och denne skulle ha sagt att; Om inte kattungen var ”bra” när semestern var över, skulle den skjutas. Något besök eller behandling hade inte diskuterats.
”Ingen veterinär i världen skulle ha sagt så utan att först ha fått se kattungen, svarade jag envist. Men jag har bokat tid hos veterinär i morgon, så han får den vård han skulle ha fått för längesedan, och så kommer det att bli. Anmäl mig för polisen om ni vill, så kan jag ta med dem för att visa hur de andra katterna har det hos P!"
Pappan gick då bort till sin bil och kom tillbaka med ett jaktgevär. ”Kom ut med katten! Han ska skjutas!” När jag inte rörde mig ur fläcken, (orsaken var till lika delar överraskning som skräck) slet han upp en mobil och ringde den semestrande sonen, medan han la tillbaka geväret i bilen. När P ville prata med mig, började en ny utskällning med hot om polis ifall jag inte lämnade ut katten till pappan. Men ingenting kunde få mig att backa. ”Kattungen ska inte behöva skjutas för att du skiter i att göra det du ska! Den stannar här hos mig. Punkt”.
Jag räckte tillbaka telefonen och jag hörde pappan säga att; Jag kommer inte längre. Ett par ögonblick gick innan han kom tillbaka, nu betydligt trevligare. ”P säger om du tar fullt ansvar för kattungen så får du behålla den”. Svaret han fick kom snabbt, och paret körde sin väg.

Under den tid detta pågick, hade en anmälan gått till Länsstyrelsen, som i sin tur kontaktade mig och krävde att jag skulle sätta tillbaka kattungen där jag tagit den. Sådan är lagen, det visste jag.
Jag minns inte exakt vad jag svarade, förutom att jag inte kunde logikrn i att det är brottsligt att vanvårda djur, men lika brottsligt att ingripa. Att jag skulle sätta tillbaka kattungen i väntan på att en tjänsteman "möjligen" skulle komma till platsen inom ett par veckor, var en totalt orimlig och helt omöjlig tanke. Jag fortsatte vägra och samtalet avslutades.
Några dagar efteråt fick jag veta att Länsstyrelsen kontaktat P och meddelat att; Om han ville ha katterna kvar, skulle han - inom en vecka - lämna bevis på att samtliga katter hade undersökts hos veterinär.

Några dagar senare hördes flera skott avlossas inte långt härifrån. Kanske var det bäst så…

Med rätt vård och intensiv behandling för kattsnuva med kraftig ögoninflammation, öronskabb, nästäppa, lunginflammation med efterföljande övre luftvägsproblem + några resor till veterinär och apotek, är den lilla kattungen nu så frisk att han kan vara med de andra katterna utan att smitta. Han är fantastiskt social och tillgänglig och busar och leker precis som om ingenting har hänt.


                                                Jeppe Bild 1          Frans lillebror        

                                                                 DÅ.                                               NU.

                                               *



18-06-26 
Krussidull är en väldigt "pratsam" liten katt. Hon svarar när jag pratar med henne och ser alltid till att få sista ordet. I värmen har ingen av katterna något större mått av energi utan vänder på dygnet, och i svalkan vid 03-tiden är det full rulle! Morrison gastar och varningskissar. Nu undrar ni kanske vad det är. Jo, han ställer sig med baken mot en vägg, en möbel eller annat föremål och dirrar med svansen som om han sprayar. Men det är bara en varning: "Släpp ut mig på verandan, annars kissar jag!" Det är bara att kravla sig ur sängen och gå ner och öppna dörren till verandan, där han genast kissar - i kattlådan. Det finns tre kattlådor inomhus också, men det är den på verandan som gäller. Punkt.
Krussidull hänger på, men de andra ligger kvar på min säng och snarkar. 

Ibland får jag nästan skrämselhicka! Jag har läst att en Maine coon kan vara könsmogen vid fyra-fem månaders ålder, och - hemska tanke - är det därför Krussidull är extra pratsam?! Och tänk om Morrison skulle känna för ett litet äventyr med henne! Inte för att jag har märkt något som tyder på det, men jag har ingen lust vare sig att ha honom instängd eller att ge henne P-piller... Jag får satsa på att Vivvi löper snart och att Morrison ställer upp.
En god vän, som inte har egna katter, har lovat att ha Vivvi hos sig när hon har börjat löpa och sedan låta Morrison komma dit på "besök" - ett råd jag har fått från flera uppfödare, som hävdar att en del katter som lever tillsammans, inte gärna parar sig med varandra och att en ny miljö skulle kunna trigga igång dom.
Värt att pröva, för Vivvi är sju år nu och det skulle bli hennes sista kull. Inte för att hon är "utsliten", hon har bara haft två kullar tidigare med två respektive fyra kattungar, utan för att jag sätter åldersgränsen vid sju år.
Sedan är det nog bäst att chipkastrera Morrison igen, och det innebär att väntande damer som står i kulisserna kanske inte hinner löpa innan. Tråkigt i så fall, men jag måste i första hand se till att det inte händer något oönskat här hemma.

Planen är ju att Krussidull ska HCM-scannas, HD-röntgas och göra andra bra-att-ha-gjort- tester innan hon är klar för att paras. Och jag hinner också göra Morrisons sista HCM-scanning, eftersom han är sex år nu. Men jag har vänner, vars katt uppvisade blåsljud vid den årliga vaccinationen, och det konstaterades att hon hade fått HCM vid nio års ålder. Då kan det vara lämpligt att fortsätta HCM-scanna Morrisoni alla fall så länge går i avel. 
På tal om något helt annat: Större delen av eftermiddagen igår satt jag och försökte få den nya routern att synka med handenheterna. När jag, tillsammans med tålmodiga och trevliga hjälpare på Tele2 inte lyckades komma tillrätta med varför det inte fungerade, bad jag att få bli uppringd idag istället. Vid det laget fanns det nämligen inte mycket som fungerade längst upp, och huvudvärken kom som alltid numera, vid stress. Det återstår att se om deras löfte infrias, än har ingen ringt. 

Att det inte går att nå mig på hemtelefonen just nu, känns tomt men samtidigt vilsamt och läkande, eftersom jag ibland drabbas av ensamhetsbehov (Läs: social fobi) och behöver hitta på förevändningar till att inte göra det ena eller det andra. Min vurpa för ett tag sedan, gav mig fripass, men det allra mesta av det synbara är läkt, så den kan jag inte använda mig av längre. *Ler* 
Men en del människor har svårt för sanningen och tar det som en personlig grej. Då går det inte ens att tänka sig möjligheten att jag skulle säga: "Jag känner inte för det" utan att också ha ett godtagbart motiv till varför jag inte känner för det. Ack, du krångliga värld...
Men Tack, ni vänner, som förstår utan onödiga omskrivningar.


18-06-16  Nu är det ett bra tag sedan jag sist skrev, men sån´t är livet! Jag går tillbaka till det förra inlägget och konstaterar att Lilla Rhonna hämtades i laga ordning den 8-onde maj, och en så härlig kattunge har jag inte haft på länge! Numera kallas hon Krussidull, och är inte lätt att beskriva. Pratglad, kelig, nyfiken, allt-går-att-leka-med, alltid-i-vägen, lite padd-kaxig och fullkomligt underbar!! Tack, Lotta Sommerdahl Söderman, för att jag fick köpa henne!

Det börjar närma sig dagen då Morrison på nytt ska scannas för HCM och jag har ingen anledning att tro annat än att han kommer att vara u.a., men det finns ett annat problem. Efter en vurpa för några dagar sedan när jag var på väg till veterinären, är min högerhand närmast obrukbar och ansiktet ser helt misshandlat ut med ett antal skubbsår och en blåtira som borde heta svart-tira.
Sens moral: Man ska inte snubbla på asfalt när händerna är upptagna med att hålla i saker, i mitt fall -  transportburar med katter i. Att falla handlöst med huvdet/ansiktet före, är inte att rekommendera!! 
Eftersom den onda handen gör att jag inte kan köra bil själv och då ingen har möjlighet att hjälpa till, måste jag därför flytta fram tiden hos Björn Åblad. Jag lever dessutom lite av ett eremitliv just nu, för jag kan läsa folks tankar: "En stackare som har blivit misshandlad, säkert uppläxad av en våldsam partner..." Och i en liten ort som Färgelanda, blir ett rykte snabbt en sanning...

Morrison har återfått fertiliteten snabbare den här gången än de förra. Jag hade räknat med mitten av juli, men han var Fit For Fight redan i mitten av maj. Om han inte parar Vivvi den här gången heller, blir det till att pensionera henne. Hon har nått övre gränsen för vad jag anser vara rimlig ålder för att få kattungar. Sedan är det Krussidull jag får hoppas på, och om det skulle gå snett någonstans som gör att hon inte kan/får användas i avel, blir det slutet för min uppfödning. Jag börjar nämligen inse att också jag själv börjar närma mig bäst-före-datum.

 

18-05-05 Gode tid! Hur långsamt kan dagarna gå? Det känns som flera veckor sedan jag senast skrev och så är det bara en! Men det börjar kännas i stressnerverna att det börjar närma sig.

 

18-07-27   Nu är det bara några dagar innan jag sitter på tåget på väg till Stockholm för att hämta hem vår nya lilla guldklimp. När jag skulle boka resan, la jag ytterligar en erfarenhet till kategorin "Ingenting Är Längre Som Förut". Förr hade alla stationer personlig service, i en lucka köpte man en biljett, som sedan klipptes av en konduktör på tåget. Klart! 
Numera är nästan bara järnvägsknutarna bemannade med personalen placerad bakom skottsäkra rutor, och kontrollanterna på tågen har fått utökade befogenheter att bevaka och ingripa då det gäller resenärernas säkerhet och att förhindra/anmäla överträdelser av gällande regler och förordningar ombord.

I Stockholm får jag ett par timmar för att bekanta mig med både uppfödaren och hennes katter. Jag får tid att göra en första bedömning av Rhonna, väl medveten om att en del av det jag ser, hör till kattungens ålder och förändras över tid. Men mötet är ändå viktigt, och det är en hel del som man kan se. Har katten bra hull? Är pälsen i god kondition? Hur ser tänder och tandkött ut? Rör kattungen sig som den ska och har den rätt antal tår?...
Man kan också se med en domares ögon: Huvdets form, ögonens form och placering, öronens storlek och läge, pannans höjd, profillinjen, hakans form och djup, kroppens tyngd, benens höjd, svansens längd och det allmänna intrycket. 
Det är en mycket spännande resa, och just nu skulle jag väldigt gärna gärna se att dagarna går lite fortare. 


                                                                      Lottas bästa - Kopia

                                                                       SE*Ywanna´s Rhonna aka Krussidull


 

18-03-30   Att gå över ån efter vatten, har fått en ny betydelse för mig. En del av dem som svarade på min annons om Liten, tänkte om utan att meddela mig, medan andra har tagit genomtänkta och ansvarsfulla beslut till att backa och jag var tillbaka på ruta 1. Men den resan visade sig ha varit helt i onödan när det plötsligt gick upp för mig, att jag hela tiden hade vetat vem som skulle vara det bästa valet.
Den minnesgode kommer ihåg min allra mest älskade Lillen, som vägrade vara inomhus när Morrison blivit fertil och som därför måste omplaceras. Då kom Loke som en räddande ängel och tog hand om Lillen tills han dog av sin cancer som kom tillbaka efter flera år. Loke gjorde allt för Lillen och samspelet mellan de två var inte att ta miste på. Skulle det vara möjligt att han också skulle ställa upp för Liten?
Jag tog genast kontakt och erkänner gärna att jag var nervös. Snälla, säg inte nej, tänkte jag när jag hade skickat iväg frågan. Efter ett par dagar fick jag svaret jag väntat på. Hon var välkommen! Loke är helt klar över vad Liten behöver av sin människa, och I slutet av april blir Liten göteborgare! Jag kan andas ut i vetskapen att bättre än så här skulle det aldrig kunnat bli!

 

18-03-17  Liten kastrerades i tisdags och klarade operationen med flygande fanor och såret på buken ser jättefint ut. Hon klarade sig utan varken plastkrage eller body, vilket var tur då jag tror att hon då skulle blivit väldigt uppjagad.
Jag letar fortfarande efter det rätta hemmet för henne. Hon behöver en lugn miljö utan andra djur, helst hos någon äldre person - gärna en pensionär - som har tid och tålamod att vinna hennes förtroende. Hon är snäll och mjuk och jag tycker mycket om henne, men fortfarande är hon mycket osäker och rädd. Dock har hon gjort vissa framsteg som gör att jag har börjat fundera på att ha henne kvar här hemma...
Nu tar vi nya tag. I början av maj månad hämtar vi en liten hona i närheten av Stockholm och resan dit får bli med tåg. Det skulle bli tröttsamt att köra bil mer än 90 mil på en och samma dag, speciellt under hemresan, då jag har en mycket dyrbar last. Nu är det officiellt, så här kommer ett par bilder. Kan man vara annat är lycklig över denna lilla krusidull??

          

                   SE*Ywanna´s Rhonna.Van. (MCO f 01)             

 

                                                         6-1        5-5       6-4  

 

                                                     *




18-03-05 
Efter en omgång på Blocket hände inte särskilt mycket, kanske för att jag beskrev Litens läggning utan krusiduller eller för att jag satte ett relativt högt pris. Men vad vet man när man får kontakt med okända människor? Någon som kanske ser en chans en chans att iscensätta en "olycka" för att få ut livvärdet på hennes försäkring som är betydligt högre än priset jag begär? För ett förhindra det, skall hennes försäkring annulleras och köparen får teckna en egen med det belopp som han/hon de facto har betalat.
En annan anledning (kanske den största) är uppgiften att hon ska kastreras innan leverans. Där slutade dom som ser henne som en inkomstkälla att läsa. En uppenbart rtenrasig katt är guld värd i BYB-kretsar där en hona får tillbringa resten av livet i usla förhållanden med att föda kattungar så ofta det är möjligt och avlivas eller bara dör när hon är förbrukad.
Är jag överdrivet försiktig? Kanske, men efter snart 50 år i kattvärlden har jag sett det mesta. En del vill jag inte ens tänka på.
Men jag ger inte upp och annonsen får ligga kvar ett tag tiill. När man minst anar det, kommer den rätte köparen. Om inte, så får Liten vara kvar här hemma och jag får se tiden an. Kanske alltsammans bara handlar om ungkatts-fasoner...


18-02-24 
Ibland tar det emot, men vissa saker är som dom är och måste tas itu med. Nu gäller det Liten, som visar sig vara en lättstressad ung dam som uppenbart skulle må bättre i en lugnare miljö. Det är solklart att hon inte trivs med att vara tillsammans med andra katter och reagerar med att vara spänd och orolig när dom är i närheten.
Det är aldrig roligt att behöva omplacera en katt, speciellt inte när den har köpts till avel och man har haft stora förhoppningar, men ibland är det nödvändigt för kattens eget bästa. Det är också viktigt i sammhanget att betona, att det är ingens "fel" om en katt i en kull uppvisar en läggning som gör den mindre lämplig för avel. Även om det inte går att förutse, finns det ändå en risk för att kattungarna skulle kunna bli påverkade. Därför har jag beslutat att inte avla på henne och istället ge henne ett nytt hem utan andra katter.

 På fliken PLANER kan ni läsa mer.

 

18-02-08 Ibland tycks allting stå helt stilla.Trots att jag vanligtvis har tusen och en idéer, går det inte att få saker att flyta. Faktum är att Yayas avlivning slog hårt och sedan dess har jag saknat energi och företagsamhet ända ner på basnivå. Även fast jag vet hur bra det kan kännas när saker blir gjorda/ordnade, skjuter jag det mesta framför mig som på en slags mental skottkärra. Prioriteringarna blir katterna. Att dom får vad dom behöver av skötsel, mat och vatten och att lådorna töms och rengörs dagligen.
"Every cloud has a silver lining." Också nedstämdhet har ett slut. Detta att jag har uppdaterat hemsidan får i sammanhanget räknas som en framgång, ett steg i rätt riktning. Som den envisa sjuksköterska jag är, vägrar jag att stoppa i mig syntetiska anti-depressiva medel. Istället vill jag ge min kropp en chans att själv bearbeta och korrigera obalansen. Frågan måste ställas: Varför tvinga bort symtomen på något som istället skulle behövt tid för att nå ett avslut? Kanske är det stress, krav och förväntningar - både egna och andras - som gör att vi inte tycker oss ha tid eller möjlighet att stanna upp och låta kropp och psyke läka?

18-01-03  Nytt år och nya utmaningar. Året som gick kunde ha varit bättre, i synnerhet avslutningen, då jag den 21/12 lät Yaya ( eg. Little Gem) gå över regnbågsbron.
Under senhösten upptäckte jag att hon hade magrat. Jag avmaskade och gav gödkost och BARF-foder som hon åt med god aptit. Ett par veckor senare vägde jag henne och då hade hon inte ökat med mer än ett par hekto och jag insåg att något inte stämde. I samband med detta visade hon också symtom på livmoderinflammation och fick feber. Veterinären kom hem till mig och vi diskuterade situationen. Hon bekräftade mina iakttagelser samt konstaterade att Yaya hade förstorad sköldkörtel som tydde på förhöjd ämnesomsättning, vilket troligen var anledninen till avmagringen. Det konstaterades även beteendestörningar.
Yaya var extremt svår att medicinera och det var strid på kniven för varje litet P-piller och nu skulle hon behöva dagliga medicindoser resten av sitt liv. Veterinären ansåg också att hon troligtvis hade sänkt immunförsvar och att det var osäkert om hon ens skulle överleva en operation av livmodern/kastration/ med tanke på hennes grundsjukdom (HCM). Jag tog då det svåraste beslutet av dem alla och lät henne slippa vara med längre.

 

Kopia av 54-Showbiz-Little-Gem-7057-- (2) - Kopia

R.I.P

Showbiz´ Little Gem aka Yaya
150319 - 171221



 

17-11-24  Utställningen ja, det blev ingenting av med den. Det räckte med att jag böjde mig ner för att sätta en kontakt i ett vägguttag för att min rygg skulle vråla: Time out !! Det var meningslöst att protestera - då skulle det bara bli värre - så jag fick snällt stanna hemma och knapra en kur med Alvedon/Diklofenak under några dagar och på Facebook följa mina vänners framgångar med sina katter.
Tiden före nästa utställning ska jag undvika vägguttag och kontakter och hoppas att Liten då också är bättre förberedd. Hon har svårt för skillnaderna på lek och icke-lek. Att hantera henne går bättre och rivsåren blir färre, men hon har aldrig tid att stanna upp och ta till sig och medverka i det som händer. Utseendemässigt är hon en kraftig och tung ung dam som kommer att bli en stor och vacker vuxen hona.

17-10-01  Jag börjar inse att utställningen kommer att bli ett elddop både för mig och för Liten. Hon är fortfarande ohejdat lekfull och det går inte att få henne att gå med på något hon själv inte har lust med. Hon är inte elak, men sprattlar som en fisk med  sylvassa klor. Jag hann inte klippa mer än några toppar innan hon hade klöst hål på flera ställen, och det är inte direkt frestande att försöka igen. Att kamma och borsta henne får ske under milt med bestämt tvång, men till min förvåning har hon inget emot att bli duschad och badad.

Jag undrar förstås hur hon kommer att bete sig på domarbordet och om hon går med på att bli hanterad över huvud taget. Till en del tror jag att dom tankarna beror på att ju äldre man blir, desto lättare är det att måla F*n på väggen och inbilla sig det värsta. Den kaxighet hon visar här hemma kommer troligtvis inte heller att finnas med i en främmande miljö. Och om det skulle visa sig att hon är helt omöjlig, är det bara att tacka för oss. Nästa utställning får då bli när hon har 'vuxit till sig'.

 

17-09-22  Det är ett år till nästa riksdagsval och det kacklas i de politiska hönsgårdarna. Utan att peka ut någon särskild, gafflar en hel del "Right-Fighters" på Facebook i meterlånga trådar och jag blir bara sååå trött!
I realiteten är det på liknande sätt. De politiker som är i oppositon är de duktigaste och har lösningen på det mesta, men som hukar sig när dom väl är i regeringsställning. Inför varje val ser jag hur företrädare för de olika partierna skiter i varandras brevlådor istället för att enas om och arbeta mot gemensamma mål. Det påminner ganska mycket om barns lekar i sandlådan - mitt sandslott är finare än ditt...
Så trots en medborgerlig ´plikt´ tänkar jag bojkotta det kommande valet och avstå från att rösta för första gången i mitt liv. Att det finns en hake som då gynnar det ledande partiet, är i nin värld ett tvångsmedel, nästan som utpressning. Min röst är min och om jag inte använder den, ska det inte vara detsamma som att jag måste ge bort den till någon annan.

Nu ska Liten snart få sitt första riktiga bad och inte bara "svampas" eller duschas med varmt vatten, utan nu gäller både avfettning, schampo och balsam. Blir spännande att se vad hon tycker om den behandlingen,  mitt sjätte sinne säger mig att hon kommer att protestera.
Morrison ska få vara med på utställningen som sällskap och trygghet för henne och jag måste få hjälp med att ta in hans bur från parkeringen till lokalen. Morrison + buren väger ca. 12 kg. och min rygg klarar inte längre av att bära den. Jag har en kärra som jag kan stapla två burar på, men förra gången stökades det i burarna så dom välte och hamnade upp-och-ner med kärra och allt. Katterna blev onödigt stressade, så den risken tar jag inte igen. Hjälpare för denna utställningen är tillfrågad, det känns tryggt att veta.

17-09-17 Nu är det snart dags att börja planera och förbereda för utställningen i oktober. När många människor reser till Thailand, Dubai eller USA, ser jag fram emot de båda utställningar som min kattklubb anordnar varje år. En på våren och en på hösten räcker för mig. Men missförstå mig inte - tidigare i livet har jag rest så mycket att jag inte längre känner någon längtan efter långresor. Numera räcker det med avslappnande långhelger i samband med utställningarna i Varberg. 
Det är både spännande och förvirrande att möta domare från olika länder i Europa. Spännande, för att de flesta inte har sett varken oss eller våra katter tidigare och förvirrande, för att domarna mera sällan skriver sina bedömningar på engelska eller tyska och det dom skriver blir ofta svårt att förstå. Är det viktigt, frågar någon. Ja, det är viktigt. För hobby-utställarna, som vill kunna läsa vad domarna tycker om deras katter, men i synnerhet för oss uppfödare, att få ´kvitto´ på hur våra avelsdjur och deras avkommor står sig i konkurrensen. Då räcker det inte med titlar, kokarder och diplom.
Att hitta en lösning då de flesta domare kommer hit från Ryssland, Ukraina, Frankrike, Italien, Nederländerna, Polen och Estland, är ett ständigt pågående arbete i klubben. De idéer som hittills har föreslagits, har varit ogenomförbara, tidskrävande, krångliga eller kostsamma.


17-09-11  Tiden flyger iväg och hösten är snart här på allvar. Det fick mig att tänka på sommarkatterna, som många idag är hemlösa eller övergivna. Resultatet av mina tankar blev en uppmaning på Facebook:

KASTRERA ERA KATTER !!!

Nu kommer hösten och tiotusentals icke-önskade och hemlösa kattungar irrar vilsna omkring i landet. Det är inte ovanligt att människor slänger ut kattungar från bilar, dödar dom eller helt enkelt överger dom, och katthemmen översvämmas av upphittade katter i alla åldrar.

Varje år annonseras mängder av kattungar ut på sidorna, en del skänks bort. Men vad händer med de kattungar som inte har tur att få en ansvarskännande ägare? Dom får snabbt smaka på ett liv i skuggsidan. Dom tvingas slåss om födan med vuxna katter, många såras och dör i infektioner av sina skador eller svälter ihjäl. Dom som överlever blir halvt förvildade, växer upp och parar sig, får kattungar som växer upp och parar sig och får kattungar som växer upp och som...  (fortsättning överflödig.)

Är det så här det måste vara? Är inte ett kattliv värt mer än så?
Svaren på den frågan är många och skiftande, men ofta finns en föreställning att en katt klarar sig på egen hand eller att katter på lantgårdarna blir dåliga råttfångare när dom är kastrerade. Inget av det stämmer med verkligheten.
Själv tror jag det handlar om fastnaglade traditioner, okunnighet, bristande ansvar, ignorans och snålhet.



17-08-31  Vart tog augusti vägen? Ibland rör sig tiden i snigelfart och ibland flyger den. Och man ska ha något att skriva om också, helst något spännande och engagerande, men ibland saknas både motivation och tid.

Den senaste tiden har varit jobbig på många sätt men har också haft ljuspunkter som jag väljer att fokusera på. Jag njuter av friheten i att köra bil igen, att få ta mig dit jag vill och när jag vill utan att vara beroende av andra. Och att det inte tycks vara något neurologisk fel på mig, är bara bonus. När jag var yngre fanns en känsla av att man på något sätt var odödlig, men uppvaknandet var ofrånkomligt. Numera är det en lycka så länge det inte uppdagas större fel som hindrar mig från att fungera.

Katterna mår fint. Det är egentligen bara Yaya jag har bekymmer med. Jag blir bara inte klok på henne! Under alla årtionden med katter har jag aldrig någonsin haft en katt som hon. Det är egentligen svårt att beskriva henne, men ett försök skulle bli så här:
Hon har redan från början verkat avskärmad och ovillig att bli smekt över ryggen på det sätt man brukar klappa en katt. Att kamma och borsta henne är och har alltid varit en pärs och hon har behövt ett rus vid de tillfällen hennes tovor har blivit omöjliga att  reda ut. Jag vet att hypersensibilitet förekommer hos människor, ett tillstånd som gör den lättaste beröring - t.ex. en dusch - obehaglig, till och med smärtsam. Ofta funderar jag på om Yaya har liknande upplevelser vid beröring. Jag sökte svar på nätet, men hypersensibilitet hos djur är oftast kopplad till överkänslighet vid allergi och närmare än så kommer jag inte. 
Yaya har sällan sökt kontakt och verkar totalt ointresserad av människor. Hon ger ett intryck av lugn, men lugnet blir lätt till panik och hon kan explodera i situationer hon upplever som obekväma. Hon har aldrig visa aggressivitet, vare sig gentemot mig eller katterna och kan självmant landa på mitt knä i TV-fåtöljen och 'mjölktrampa' lätt under ett nästan ljudlöst spinnande innan hon lägger sig tillrätta. I sådana situationer är det frestande att klappa henne lite försiktigt för att visa välvilja, men hon är inte en katt man övertygar. Om jag ändå skulle framhärda, stelnar hon till, drar sig undan och lägger sina tänder mot min hand. En fjäderlätt, men tydlig, varning.
Kanske verkar hon vara extremt bortskämd, likt ett barn som bestämmer villkoren och som får raseriutbrott om det inte får som det vill, men ingenting kan vara mer fel. Yaya är en katt med ett sätt som vare sig jag själv eller någon annan tycks förstå och ofta funderar jag på om hon ens mår bra, om hon har ont eller om hon helt enkelt bara är som hon är. En vän rådde mig att kontakta någon som talar med djur och jag fick kontakt med två. Dom hade helt skilda uppfattningar om 'samtalets' innebörd, men ett  var gemensamt: "Yaya är en mycket avståndstagande katt..."

Snart oktober, och jag längtar efter utställningen där Liten, som nykomligen kallas, ska visas upp för en första bedömning av domare. Liten är en katt som är fullt upptagen med det hon tycker är roligt och har inte tid för något annat. Hon är också en blyg viol, så det kommer att bli en ny erfarenhet att vara i en utställningsbur och att under ett par dygn vara med om helt nya saker. Min erfarenhet är att en blyg och lite osäker kattunge blir lite kaxig och slappnar av när den förstår att också främmande och lite skrämmande miljöer är fullkomligt ofarliga. Men det händer att en katt inte finner sig tillrätta på utställningar och slipper då givetvis att medverka.


17-07-23  Det tog inte lång stund för vårt lilla nytillskott att lära sig hur kattluckan fungerar och nu hoppar hon ut och in som en liten vilde. En liten ödla kom i vägen för henne och hann nog inte ens uppfatta vad som hände förrän det var försent. Hon har t.o.m. fått igång 'tant' Gräddelin, som annars väljer att vara inomhus. Men när man är liten, måste man ta en paus då och då, helst på bordet.
Hennes smeknamn är också bestämt. Man glömmer fort hur en knappt fyra månader gammal kattunge ser ut, för en dag tittade jag på henne och sa; Du är allt bra liten, du. Och så var det klart! Självklart skulle hon kallas Liten!


000_0445


17-07-09  Troligtvis har jag glömt bort hur det är att ha kattungar och ändå är det bara en som är ny här hemma. Världens goaste lilla krabat är full av galna upptåg, har massor med spring i benen och är nyfiken som få. Namnet är Warner Lynx´s Diva.

Första dagarna hemma var lite läskiga för denna blyga lilla tös och minsta ljud fick henne att försvinna. Hon betraktade mig med stora, undrande ögon och det var bara dom andra katterna hon trodde sig kunna lita på.
Men det ändrades snabbt. Nu sover hon gott på min säng och roar sig med att jaga mina fötter. Det händer att hon tar en genväg över mitt knä, men har inte tid att slå sig ner. Som alla kattungar sover hon mycket, men i vakna stunder vill hon vara med på allt jag gör.
Jag kommer att låta henne möta nya utmaningar med främmande människor och stökiga miljöer, allt för att hon ska komma över sin försikighet. Men det krävs fingertoppskänsla för att det varken ska bli för lite eller för mycket. I nästa vecka blir premiär, då hon och Morrison ska visas i en zoobutik och det kan vara en trygghet för henne att ha 'Moffan' att luta sig på.
Vid det laget har det gått exakt sex månader av mitt 'körförbud' och jag är fri att ta mig vart jag vill med egen bil. Det ska bli sååå skönt!

Morrisons planerade date blev inställd av olika orsaker, men är välkommen tillbaka om det blir läge för det. Hans P-kastrering får vänta ett tag till...

 

17-06-27  Om 2 dagar kommer lilla Diva till oss. Tiden tills jag själv får köra bil efter incidenten i januari krymper, men inte tillräckligt snabbt för att jag skulle hinna hämta henne, så den godhjärtade uppfödaren kör henne till mig. Det ska hon verkligen ha en stor eloge för det + en extra slant för besväret. Jag tror att jag har fått en ny vän...

Morrison ska få besök av en hona nästa vecka och sedan blir det en tillfällig kastration på ca ett år, under vilket han får annat att tänka på än brudar. Han är 'duktig' och kissar bara några droppar då och då på mindre lämpliga ställen, men han är klart frustrerad. När han åter är fertil hoppas jag att den lilla nya stjärnan har klarat av sina tester så att hon duger till avel och han kan para henne. Det finns inga garantier och det är alltid lika nervöst när tiden kommer för hjärtscanning och höftröntgen. Fram tills dess får man bara njuta och lära känna en ny individ.



17-06-16  Jag ville det så gärna och kanske såg jag något som inte fanns...
Det kan vara svårt att avgöra de första tecknen på dräktighet när det gäller en hona som tidigare har haft kattungar, eftersom hennes nipplar i normala fall kan vara aningen förstorade och svagt rosafärgade. Det kan också vara så att Vivvis kropp har resorberat eventuella foster. Men oavsett orsaken, ser det inte ut som om det blir kattungar den här gången heller. 🙁 Men som jag skrev på startsidan; det är bara att bita ihop och hoppas på nästa löp...



                                                                                             17-06-16


                                                                           Diva 10 veckor

 Warner Lynx´s Diva

17-06-16  Bara ett par veckor kvar tills dess att jag får köra bil igen och  den nya lilla damen kommer hem! Jag kan fortfarande höra min mammas varnande ord: "Man ska inte börja äta förrän maten finns på bordet", så jag lägger upp henne på Facebook först när hon är på plats. Däremot kunde jag inte motstå frestelsen att visa henne här, vilket får ses som en kompromiss.

 

17-05-31  Nu måste jag få gnälla lite! Ända sedan i januari, då olyckan i min trappa hände och jag inte har fått använda bilen, har tillvaron varit som ett enda stort pussel. Att ha ett ärende till samhället, som är sju km härifrån och utan bussförbindelse, har jag fått be grannar om hjälp. Om det är något jag har svårt för, så är det just det!  Möjligen är det en kvarliggande 'yrkesvana' eftersom jag som sjuksköterska var den som alltid hjälpte andra och sällan bad om något för egen del?
Min situation just nu är att om jag har två saker att göra vid olika tidpunkter under en och samma dag, är kaos ett faktum. Att besöka goda vänner i ytterområdena har blivit en sällsynthet i sammanhanget och den dagen min älskade Lillen fick sluta sitt liv och jag så gärna hade velat vara där för att säga adjö, fick bli en önskan blott. Just den dagen fanns inte pengar till en taxi...
Det kan tyckas vara lyxproblem, men liknande situationer har dessvärre blivit många. Byrån som förstördes i fallet får stå där den står tills vidare, saker som ska till återvinning får stuvas undan tills jag själv kan köra, veckoinköp får göras - inte när jag behöver det utan när någon ändå ska ner till samhället - och har jag glömt jäst, får brödbaket vänta. När jag beställt kattmat och leveransen inte kommer i tid och jag anar botten i fodertunnan, eller när jag behöver klippa mig och ingen har tid att vänta tills jag är klar hos frissan, är bara några exempel på vad som kan köra ihop sig.
Men mitt i eländet är det gott att veta att körförbudet kommer att hävas i juli och att det bara är veckor kvar tills jag själv råder över mitt liv igen.


17-05-26  Välkommet men oväntat. Morrison har lyckats övertyga Vivvi om att ställa upp på idén att 'göra' kattungar! Hon har fått rosafärgade och aningen större nipplar än vanligt, vilket är det första tecknet på dräktighet och börjar visa sig efter ca tre veckor.
Nu har nedräkningen börjat. Istället för att räkna månader, är det nu bara några veckor kvar innan jag bör få köra bil igen! Vid ungefär samma tid ska Vivvi föda och den lilla nya honan gör entré i familjen. Det händer stora saker den här sommaren, men den sista tiden går som vanligt långsamt...



17-05-17  Idag är en sorgens dag. Min alltid lika älskade Gimlet´s Gilgamesh ska idag få sluta sin kamp mot sin cancer. Den avgörande försämringen kom ganska akut och då det var bestämt att han skulle få sluta sitt liv i sin hemmiljö, var det inte lätt att hitta en veterinär som kunde göra hembesök med kort varsel, men det lyckades. 
Ett stort tack till hans ägare, som gjort allt som stod till buds för att hjälpa honom, men när naturen säger stopp finns bara en väg ut.
'Lillen' var i alla avseenden en underbar katt som kommer att leva för alltid i mina minnen och i mitt hjärta.

                                                                              Kopia av e 8 v 001

                                                                                             Sov i ro, älskade 'Lillen'.


17-05-14  Den lilla honan som ska ha rollen som avelshona är nu bokad och kommer hem till oss i veckan efter midsommar. Vem hon är, är inte officiellt ännu och jag väntar med bilder ett tag till. Men jag kan avslöja att hon är blåsköldpaddsmoke med vita tecken, just en sådan jag har väntat på så länge. Att hon dessutom är fantastiskt söt är ren bonus!

Morrison har gästat Göteborg hos en hona för parning. Det är alltid lika spännande innan man vet om besöket har lyckats, hur många kattungar det blir och framför allt - om kombinationen honan/hanen har blivit lyckad. Fram tills vi vet, går tiden väldigt långsamt. Och tiden tills den lilla kommer hit känns evighetslång...

 

17-04-17  Det är annandag påsk och på sociala medier pågår folks vanligaste samtalsämne, nämligen Vädret.
Snö!! utbrister man som om man aldrig hört talas om aprilväder. Redan när Tussilagon blommar i dikeskanterna förses bilar med sommardäck och man riskerar sedan att slira omkring i blixthalka och på snömoddiga vägar under 2-3 veckor. Jag ska byta bromsskivorna på min bil innan jag får köra igen (blir först i juli månad) och byter då samtidigt till sommardäck. Det är långsamt och lite bökigt när jag inte tillåts köra bil, men jag vet ju att det är för min egen - och andras - säkerhet. För vad som kunde hända om jag svimmade vid ratten, vågar jag inte ens tänka på. Dessa 6 månader med körförbud anses vara tillräckliga för att vara säker på att händelsen var en engångs-företeelse, och hittills har inget mer inträffat. Pepper peppar...

Jag har roat mig med att ge kattrummet en rejäl make-over och det har varit en ren fröjd! De två nätförsedda väggar som avgränsar kattutrymmet från resten av rummet, har jag täckt med panel. I första hand används kattrummet för att honorna ska ha lugn och ro med sina ungar, men också för att Morrisons besökande damer ska känna sig tryggare utan alla onödiga intryck. Utrymmet i sig blev dessutom både trevligare och mer ombonat.
Utefter väggarna inne i kattrummet har jag byggt långa bänkar med olika utrymmen där jag förvarar allehanda kattprylar och som samtidigt fungerar som liggplatser för katterna. Den gamla panelen som täckte framsidorna byttes ut mot samma typ av panel som den på väggarna. De övriga väggarna är tapetserade, och locken på bänkarna ska målas i en färg som stämmer med tapetens detaljer. Även den breda hyllan framför fönstret ska få samma färg.
Tak- och golvlister ska sättas och slutligen ska en dörr tillverkas. Jag ska använda en tunnare plywoodskiva som ska målas i samma färg som bänkarna och sedan monteras på en ram av trä. Den sidan som vätter ut mot det övriga rummet ska förses med svarta dekorgångjärn och en kraftig kasthake i gammal stil. En skjutregel på insidan av dörren, sedan är det klart. Nästa projekt blir att byta ut kattluckan mellan huset och kattgården. Den har suttit där i nästan 13 år och börjar bli både repig och otät, så den måste kasseras. Den nya har exakt samma mått som den gamla, så även fast det inte är samma fabrikat, bör det fungera. Om inte, får den gamla luckan användas ett tag till...

 

17-03-31 1:a april är en 'lurig'dag. så det är bäst att inte vänta tills imorgon med att skriva. Jag menar, man vill ju bli trodd på sitt ord...
Nu är sökandet efter avelshona på gång igen. Den lilla drömhonans ägare beslutade sig för att behålla henne i sitt katteri och även om jag blev besviken, förstår jag henne till fullo. I en liknande situation hade jag gjort likadant. Jag har bestämt mig för att se till att få tag i en hona med bra typ, som har friska och testade föräldrar och med en stamtavla som är kompatibel med Morrisons, men det ska (helst) vara en svart- eller blåpadda med vitt.


17-03-16  Resultatet av romansen nedan resulterade i tre småttingar, som beräknat under fredagen. Dessvärre satt en av dom "fast" och fick lirkas loss, men under tiden hade den dragit ner fostervatten i lungorna och trots försök att rädda den, gick det inte att få den att överleva. Men man får glädja sig åt de två som klarade sig, en hona och en hane, båda solid cremefärgade och - givetvis - de finaste kattungar man någonsin sett. *ler*.
Morrison har haft besök av en annan fin liten hona och vid månadsskiftet mars-april vet vi säkert om det har lyckats. Den lilla honan är en blyg viol och jag är inte helt säker på att hon kände sig tillräckligt bekväm för att ge sig hän, men om det visar sig att hon inte blivit dräktig, gör vi en "rockad" och låter Morrison besöka henne. En inte helt ovanlig och oftast framgångsrik variant.


17-03-06   Denna veckan väntar vi otåligt på resultatet av Morrisons senaste romans. Det är tänkt onsdag - fredag, men det kanske blir som oftast - att nedkomsten blir under helgen, då det är långt till närmaste veterinär om det skulle behövas ett akutbesök, för att inte tala om vad det kostar under jourtid. Men jag håller tummarna och hoppas att det ska gå bra.
Förhoppningsvis kan jag ha Morrison fertil ett tag till, då ytterligare ett par honor väntar på sin tur, den ena kan vara på ingång redan i kväll. Det har tagit sin tid för Morrison att bli uppmärksammad i ´avelskretsarna´, men nu är det lossnat och jag får göra erfarenheten att behöva säga nej till en del av 
Aldrig kunde jag tro att en olyckshändelse skulle dra med sig så mycket! Under tiden jag låg på sjukhuset upptäcktes en förändring på ena binjuren, som i det här läget bedöms som obetydlig, men eftersom det kroppsegna kortisolet inte sjunker när man tillför kortison utifrån, måste anledningen utredas. Blanketter i mängd och anvisningar som inte alltid är så enkla att följa. Blotta tanken på att det ska bli fel gör att jag nu har satt in allt i en prillans ny "sjukpärm", vilket visade sig vara en bra idé. Att ha lösa papper och dokument i brevkorgen fungerar dåligt. Men det känns som om jag inte har haft tid eller ork att göra så mycket mer än att följa instruktioner, köa i telefon för att få svar på frågor, beställa tider till olika undersökningar och att ringa efter transporter. Nya erfarenheter som kan vara bra att ha, men det väcker också funderingar. Ett exempel: Då jag ringer efter transport, får jag uppge mitt personnummer. Så långt är det okay. Men varje gång får jag frågan om jag har hjälpmedel som rullator, kryckor eller käpp och om jag går själv till bilen. Svaret blir nej på samtliga frågor utom den sista; Ja, jag går själv. När jag efter ett par dagar beställer en ny transport, får jag exakt samma frågor. Eftersom jag utgår ifrån att mina uppgifter är dokumenterade, borde det vara enklare att fråga om det som gällde sist också gäller den här gången? Alldeles säkert hamnar denna min reflektion under kategorier som Obetydligt eller Lyxproblem, men är trots det irriterande.
Nu är de allra flesta undersökningar och planeringssamtal gjorda, så inga fler resor till sjukhus är planerade förrän i maj månad då det ska tas nya prover. Det gäller att se framåt. Efter maj kommer sommaren och i mitten av juli får jag veta om jag får köra bil igen. Hittills har det varit helt lugnt och allt känns precis som det ska, bortsett från den första tiden då jag trampade i luften som en berusad (vilket enl. läkare berodde på 'subben'), så jag ser framåt med tillförsikt.

Det är mycket väder nu. Igår blåste det så kraftigt så att det snöade på tvären, idag är det sol och uppklarnande, bara en vindstöt då och då som nästan tar andan ur en.
När jag skottade uppfarten efter nattens snöoväder, hade blåsten drivit upp snövallar på 25-30 cm. Men eftersom jag inte använder bilen, blev det bara en gångstig fram mot vägen, där jag gjorde plats för besökares bilar och för postbilen. Om jag gör mer arbete än så, protesterar revbenen och det känns riktigt skönt att ha en helt legitim anledning för att vara bekväm...

 

17-02-13  Sedan några dagar är det konstaterat att Morrison blir pappa tillsammans med sin tjeckiska flickvän och ungarna beräknas komma runt 10 mars! Såå spännande!
Det känns instängt när jag inte kan ta bilen och ge mig iväg om jag vill, men igår var jag med ett par goda vänner på jakt efter en kattunge som sällskapskatt och ville ha mig med som smakråd. Det blev en fantastiskt fin tur med strålande sol och torra fina vägar och jag njöt i fulla drag.

Idag blev jag utrustad med ett armbandslarm med tanke på att det som hände kan hända igen och då kanske jag skadar mig mer allvarligt, kanske så illa att jag inte kan ta mig till telefonen och vad gör jag då? Larmar hemtjänsten så klart!
Men mitt i alltsammans blev situationen lite komisk. När damen från hemtjänsten kom, stod jag och staplade ved på verandan och hon undrade om det var här Maria bodde? Jadå, sa jag, och hon såg lite vilsen ut när hon förstod att jag var den hon sökte, men när hon fått klart för sig varför jag faktiskt behövde ett larm, såg hon genast lugnare ut. 



17-01-22  Vilken dag som helst nu får jag veta om parningen mellan Morrison och hans landsmaninna har givit resultat och aldrig går väl tiden så sakta som när man väntar på något. Lilla Belle från Borlänge ska få ta P-piller ett tag för att hämta sig efter livmoderinflammationen innan vi gör ett nytt försök och en beundrarinna från Umeå upphörde att löpa just när dom hade planerat att komma ner. Men det kanske var lika bra, för Morrison kan behöva lite tid att ´ladda om´ mellan sina amorösa äventyr och jag är inte riktigt i fas med mig själv ännu.
Det tycks som att katterna känner att något inte riktigt är som det brukar vara. Som t.ex. när jag ligger kvar i sängen på morgonen och väntar på effekten av de smärtstillande tabletterna, stryker Yaya med mjuka trampdynor på mitt ansikte ända tills jag stiger upp. Det är också hon - som aldrig visat något större intresse för oss tvåbenta - som nu ockuperar mitt knä framför TV-n och inte låter någon annan katt komma nära. Jag upphör aldrig att fascineras av katters agerande, som i den här situationen och med vårt sätt att tänka och tolka, mest liknar omsorg. 


17-01-20   Att ha lågt blodtryck kan vara ett problem som kan leda till fler problem. Om man får en känning, är det säkrast att man har något att hålla sig i eller stödja sig emot och man ska helst inte befinna sig i en trappa som saknar räcken.
Så hände det som inte skulle ha behövt hända. Halvvägs ner i den gamla branta trappan från övervåningen blev jag akut medvetslös och hade ingenting att sätta emot. Det jag sedan minns var att jag stod i rummet och ringde ambulansen och hade rejält ont i min vänstra sida utan att förstå varför. När ambulanspersonalen ville veta vad som hade hänt, insåg jag att jag inte mindes något alls efter det att jag uppenbarligen hade fallit.
På sjukhuset konstaterades att jag hade frakturer på flera revben och ett mindre blåmärke på pannan, men det stora bekymret var att jag inte mindes hur jag tagit mig upp från fallet och vidare till telefonen. När man bl.a. hade gjort en CT-röntgen med kontrast, visade det sig att jag hade fått en hjärnblödning i pannloben. Dessbättre är den inte i själva hjärnvävnaden, utan en subdural blödning, som kom i samband med traumat, men det är illa nog. När man sedan gått vidare med röntgen på lungorna och gjort ett ultraljud på hjärtat utan att kunna hitta någon orsak till min minnesförlust, blev resultatet att jag nu inte får köra bil på 6 månader! Det innebär att jag får lita till mina grannar då det är mer än 3 km till närmaste busshållplats och 7 km till affärer, bank, apotek och annat. Men jag är glad ändå. Det kunde ha slutat mycket värre...

 

17-01-07  Morrison är nu tillbaka och har börjat kurtisera Vivvi som löper fullt ut. Liksom vid hennes förra löp, värjer hon sig mot hans försök med ilskna morranden och Morrison backar undan som den gentleman han är. Det blir en slags ´moment 22´ då Vivvis instinkt samtidigt driver henne att utmana och locka honom.
Någon föreslog att jag skulle flytta dom till en främmande plats, men jag vet inte någon av mina vänner som skulle vilja ställa upp och hysa en fertil hane i något av sina rum. Det skulle bli detsamma som att säga tack och adjö till den vänskapen. Efter några dagar kommer där nämligen att lukta allt annat än 4711...
Men vistelsen hos honan i Uddevalla gick efter läroboken. Nu hoppas vi att också Bell kommer tillbaka igen efter den livmoderinflammation hon fick ett par veckor efter parningen. En eller kanske två honor till kommer Morrison att träffa innan våren och sommaren tar fart, sedan får han troligtvis en ny ´semesterperiod´ att se fram emot.
Jag har också beslutat att vänta till varmare dagar med att ta in en ny avelshona och har tydligt och detaljerat uttryckt vad jag söker. Ett par uppfödare har redan hört av sig och talat om att möjligheten finns att det kan bli just en sådan i de kombinationer dom har planer på att genomföra.
Den lilla blåsköldpaddan jag förälskat mig i fick stanna kvar i katteriet, något jag förstår fullkomligt. Jag hade absolut gjort samma sak om jag hade fått fram en sådan liten pärla!

 

17-01-05  Idag förväntas Morrison komma hem efter att ha tillbringat några dagar hos en hona. Det är svårt att skräddarsy livet, så ibland är det lämpligare att flytta hanen till honan istället för tvärtom. Morrison finner sig snabbt tillrätta vart han än kommer, så det är aldrig några problem. Dessutom kan en hona känna sig tryggare i sitt eget hem och har därför lättare att ta emot hanen.
Det är vinter och kallt och det är stor variation vad gäller snömängden i mina trakter. Utanför mitt fönster visar termometern -12 grader, solen skiner på en vackert blå himmel och marken är bara hjälpligt täckt med snö. Ett par mil söderut är det däremot mycket svårt att ta sig fram, så det återstår att se om Morrison kommer hem idag eller om han är ´insnöad´. Samtidigt som det är befriande att få sova lugnt och inte väckas vid 04-snåret av hans "serenader", är det så tomt utan honom...

Det finns en till som blir glad för att se honom. Lilla Yaya saknar uppenbarligen sin favvo-morfar. Hon är ofta ute i kattgården och lockar på ett sätt som inte är vanligt för henne. De andra verkar konfunderade och det tycks som om dom är osäkra på konstellationen utan Morrison, så nästa date får lämpligen ske här hemma. Om det går att hålla honom ifrån att urin-spraya inomhus, ska han enligt planerna träffa två honor till innan försommaren. 
Vid den tidpunkten ska också en ny avelshona välkomnas i familjen. Glädjande nog har jag fått tips från ett par olika uppfödare, att en liten hona med mina drömfärger kan komma att födas i deras katterier. Givetvis är inte färgen avgörande för att bli en bra avelshona, men det blir vansinnigt spännande att följa. Och jag väntade inte ett ögonblick med att anmäla mig som intressent på uppfödarnas väntelistor...

17-01-01 Här och var ser jag utslängda julgranar och själv jag har inte satt undan ljusstakarna och stjärnan i fönstret ännu. Gran har jag avstått från, jag kan till och med tycka att det är onödigt att hugga ner ett friskt träd, bara för att efter någon vecka kasta den på sophögen. Men eftersom julen varar fram till påska, njuter jag i fulla drag av stillheten och värmen från den knastrande vedkaminen. De batteridrivna ljusen ser nästan ´levande´ ut och det tog ett tag för katterna - och för min hjärna - att förstå att dom faktiskt inte är brinnande. I min egen lilla bubbla är allt således frid och fröjd.
Men visst är det orättvist, när så många människor inte ens har någonstans att bo, när så många måste tigga för att klara dagen och när massor av människor är på flykt undan krig och elände. 
Mitt eget bokslut för år 2016 är både glatt och sorgligt, precis som de flesta andra år. Det är livet. Men för världen i stort, ser det annorlunda ut. Den kan liknas vid en enda stor sandlåda, där man strider om makten att få bestämma hur utrymmet i sandlådan ska fördelas och hur mycket sand var och en ska få att leka med. Spadar och hinkar har förvandlats till bomber och gevär och när leken till slut är över, kommer inget annat än sanden finnas kvar. 

Nyårsfirandet kom och gick, precis som alla tidigare år. På landsbygden är man befriad från mer närgångna nyårsraketer och smällare, men dom hörs. Den enda som reagerade i mitt hus var Gräddelin, som orolig och morrande smög fram och tillbaka för att söka skydd. Själv har jag inte ont av smällarna och ljuden, men de traumatiserade barnen från krigsdrabbade länder, dom som inte förstår att det inte är granater och bomber, finns i svåra tankar.

Jag kan också förstå frustrationen och vanmakten hos alla djurägare som tvingas se sina skyddslingar darra och gnälla av skräck och inte kunna göra någonting för att hjälpa dom.
En hund jag en gång ägde, råkade ut för en smällare som olyckligt träffade honom under buken. Efter den händelsen var han oerhört rädd varje nyår och påsk. Jag minns att jag en gång sökte upp familjen till en - mycket bortskämd - åttaårig pojke, som envisades med att använda smällare i en portgång där det ekade kraftigt, vilket ledde till att vi hade en skräckslagen schäfer i vårt vardagsrum. Pojken sa sig förstå att han inte skulle fortsätta på det viset, men då det någon dag senare hände igen och jag öppnade fönstret för att säga till honom, stack han demonstrativt fingrarna i öronen och stod envist kvar. Då rann det över! Jag kastade på mig jacka och skor och rusade ut. När han fick syn på mig, srang han därifrån och jag följde efter. Idag kan jag ångra det jag gjorde, men jag var så rasande att det inte gick att hejda. När jag nådde honom slog jag honom i ansiktet så hårt jag kunde med öppen hand och just i den stunden kändes det riktigt bra. Följden blev en rejäl utskällning från hans föräldrar, men det var det värt, för därefter slutade han med sina smällare i portgången... Sådant läder ska sådan smörja ha, som min far brukade säga.

 

16-12-21   När det är julvecka är det frestande att skriva med röd färg, men jag besinnar mig...  Fler tråkiga nyheter dessvärre. Även den sista av de fyra ungarna i L-kullen, har HCM. Efter att ha talat med uppfödaren till hanen och med flera veterinärer, står det klart att det inte är så vanligt att samtliga kattungar i en och samma kull drabbas, men det förekommer. Oftast är det bara en del av ungarna i en kull som råkar illa ut, och varför en del drabbas hårdare, går inte att förklara. En veterinär uttryckte det så här: "En olycklig slump." En annan sa: "Än så länge är vi bara i farstun när det gäller forskningen på HCM hos katter".
Även fast jag lider med dom kattungeköpare som har blivit drabbade och har full förståelse för kommentarer som har sitt ursprung i sorg och besvikelse, känns det ändå bra att veta att både hanens uppfödare och jag själv gjort allt som står till buds för att  försöka hindra det från att hända. Men ändå hände det och det går inte att ändra på. Samtliga  sjukdomsbärande gener som finns i katternas DNA, på samma sätt som hos andra djur och även hos människor, kommer vi troligen aldrig kunna eliminera. Det enda vi kan göra är att enbart använda djur till avel som inte uppvisar positiva gener. 
Jag kommer givetvis att kastrera Yaya, men den något fördröjda chocken över det som hänt, gjorde det nästan otänkbart att fortsätta med uppfödning över huvud taget.
Jag tackar uppfödare och andra vänner som stöttar och uppmuntrar mig att ta nya tag med nya blodslinjer och förnyad energi. Jag inser också att avsluta det som betyder så mycket i mitt liv, skulle bli ett alltför smärtsamt beslut.


16-11-30  Tyvärr blev inte Vivvi dräktig den här gången, och min annars så pålitliga magkänska visade sig handla om önketänkande. Men egentligen är det nte underligt, eftersom parningen mest påminde om ett övergrepp med en motvillig Vivvi, som hellre stod på verandan och ropade efter andra friare. När katten själv får välja...
Men det är bara att ta nya tag och sätta plan B i sjön. Det finns en liten pärla som jag sååå gärna skulle vilja ha som min nya avelshona, men det återstår ännu ett tag innan jag vet om den planen går i lås. 
Morrison kommer att lånas ut till 2 honor (en tredje är fortfarande i diskussionsfasen) och jag hoppas verkligen att han inte börjar spraya inomhus i ren desperation innan de tilltänkta damerna behagar löpa. Jag tror att kattgården fyller en funktion i det avseendet. Det måste rimligtvis vara mer verkningsfullt att sätta sina doftspår utomhus. Men vad vet vi? Vi är ju trots allt bara människor.

 

16-10-31  På utställningen gick det bra för Yaya, men jag hade inte lyckats med prepareringen, så helgens äventyr blev lite rumphugget. Men bortsett fr ån det, fick hon goda bedömningar och tog sin Champion-titel.
Däremot visade hennes scanning hos Björn Åblad på Blå Stjärnan att hon har en
mild variant av HCM och kommer därför kastreras. Det är ett bevis på att hur mycket vi än gör för att förhindra att sjukdomen uppstår och enbart avlar på DNA/CHM-negativa och HCM-scannade individer, kan det hända ändå. Vad gäller Yaya behöver hon inte medicineras, men bör kollas med ett par års mellanrum. Det är ju självklart väldigt tråkigt, och många är tårarna som jag har fällt. Tillsammans med det som hänt de andra ungarna i kullen + att den lilla kattflickan jag hade hoppats på fick tas bort efter bara tre veckor på grund av en tarminvagination, är det lätt att ge upp alla planer om fortsatt avelsarbete. 
Att bedriva avel kan liknas vid att spela på lotteri. När nitlotterna bara blir fler och fler försvinner lusten att spela.

Om det blev en lyckad parning med Vivvi och Morrison, kommer ungarna sent i december, närmare bestämt i mellandagarna jul - nyår. 
I slutet av den här veckan kommer det att bli spännande! Då föds den kullen i vilken jag hoppas ska finnas en liten kattflicka till mig, och det är bara att hålla tummarna. Om det finns någon rättvisa borde det födas honor i den kullen, när det fötts nästan enbart kattpojkar det senaste året i just den uppfödningen. Men vad naturen vill är inte detsamma som vad vi vill, så det återstår att se...


16-10-04  Det ser ut som om Morrisom kommer att ha en del att göra under vintern och våren. Men planer är planer, och katterna själva vill ha ett ord med i laget innan det kan bli något av. Det har också öppnats ett tillfälle till att det äntligen kan bli ett nytillskott i huset, och att detta nytillskott - som ännu inte är fött - mycket väl kan bli en blåsköldpaddfärgad hona med vitt och dessutom med silver!! Det blir en otålig väntan med konstant tumhållning ytterligare några veckor innan jag får veta... Fortsättning följer.
Nu är årets 'högsäsonger' över, och Morrison börjar dämpa sig så mycket att jag kan sova ganska ostört. (Det kan annars vara besvärligt med ett hus som har öppen planlösning på båda våningarna.)
I år liksom förra året, har katterna sluppit fästingar, men härom dagen upptäckte jag för första gången ett par älgflugor i pälsarna, och i morse fick jag förklaringen. En vuxen och högst imponerande älg passerade mitt köksfönster, alldeles för nära för att det skulle kännas bekvämt. Den fortsatte utmed kattgården och vidare upp i ett litet skogsparti bakom mitt hus och jag hörde den muttra och fnysa en stund innan den försvann utom syn- och hörhåll.
De berömda hjärnspökena satte genast igång i min skalle. Om denne gigantiska varelse håller till i området och blir på dåligt humör en dag, skulle det inte behövas mer än en enda spark mot kattgården för att katterna skulle kunna ta sig ut därifrån. För vem kan veta hur en älg tänker? Men i morse verkade den vara nog så fredlig och tycktes strunta i katterna som nyfiket kikade ut på den. Men, viskar hjärnspökena som vägrar lämna mig ifred; Varför fnyste och muttrande den då?
Det är bara att gilla läget, ta en dag i sänder och hoppas att älgen bestämmer sig för att ta andra vägar. Vad annars finns att göra?
 

16-09-19  Dags att planera för en ny utställning. Morrison är fertil och det kan bli svårt att ha honom ett par-tre nätter i ett litet hotellrum utan att han blir frustrerad och bär sig illa åt. Jag vet att många som bor på hotell låter sina fertil hanar vara i badrummet på nätterna, men det känns inte lockande, och den goda akustiken skulle dessutom medföra att jag inte skulle sova ordentligt och dagarna blir tröttsamma. Sammantaget betyder det att Morrison får stanna kvar hemma, och Yaya åker med mig till Varberg.
Förberedelserna inför utställningen eskalerar under veckan innan utställningshelgen. En sista pälskontroll med genomkamning och en första schamponering blir på måndagen. Sedan ytterligare ett bad med avfettningsschampo på torsdagen. Den slutliga prepareringen sker på hotellrummet eller i utställningshallen innan katten presenteras för domaren.
Jobbigt? Kanske, men det lönar sig. På en utställning kan en dåligt prepararerad katt förlora mot en som är bättre preparerad, även om dom i allt övrigt är på likvärdig nivå.

 

16-09-12 Det känns som en mindre evighet sedan jag uppdaterade sidan, men ibland gör livet krumsprång, och allt kan inte vara prio1.
Vad som hänt sedan sist är att Vilda fick ett mycket bra hem tillsammans med matte Majvor och hunden Tellus. Jag får bilder och positiva kommentarer och Vilda ser ut att må bra, är älskad och trivs i den nya situationen.
Tankarna släpper inte taget på en ny hona till avel, särskilt då Morrisons intresse för Vivvi inte är överdrivet stort. Viva är ju pensionerad och Yaya tillhör tjocka släkten, och ska helst ha en annan friare. Men jag funderar på att chansa på linjeavel när det gäller dom två och har lagt in en önskan till min stambokförare om att få ta en kull.
Men jag hoppas att jag en dag ska få välkomna en ny avelshona och jag drömmer om en svart- eller blåsköldpaddsmoke med vitt, men dom "växer inte på träd" så jag måste ha tur. Det är också mycket mer än färgen som ska stämma. Tack vare att Morrisons stamtavla är unik är det inga större problem där, men honans stamtavla och hennes förutsättningar i övrigt ska också vara lämpliga och gillas.

Av och till upptäcker jag att en del nya uppfödare tycks tro att ett stamnamn i sig gör dom till uppfödare, och okunnigheten känns nästan skrämmande. Och förvånande. För samtidigt som det aldrig tidigare har varit lättare att ta reda på det man behöver få svar på, verkar det ibland som om det ändå är för jobbigt, och det blir bekvämare att vända sig till erfarna uppfödare för att få svar på sina frågor.
Jag har ingenting emot att ge råd och stöd, men när jag märker tendenser till att vilja skynda på och tänka förbi de mest basala grunderna, blir jag frustrerad. Att tänka i termer 'Hane + Hona = Kattungar', är en grov miss. Avsikten med avel är att föra rasen framåt och bevara katternas speciella signum genom att använda friska, vältestade och kompatibla individer i avelsarbetet. Detta kräver Kunskap, Planering, Tid och Tålamod i nämnd ordning. Och när man tror sig ha gjort allt rätt, ska man tänka ett varv till...
Så där, nu har Tant Gnetig sagt sitt.


Morrison är klar för möten med nya damer. Suprelorinet satt i ganska exakt ett år, precis som förra gången han var kem-kastrerad, och hans lockrop färdas nu långt på nätterna när han går ut i kattgården, och öronpropparna är på plats när jag ska sova.


16-06-09  Lilla yrvädret Vilda har nu blivit kastrerad i väntan på att bli omplacerad. Vi har en intressent, men det kvarstår en del innan det hela är klart.
Beslutet att överlåta en katt är ingenting man tar utan vidare, men då jag bedömde att Vilda inte riktigt når standarden för att bli en bra avelskatt, insåg jag att hon skulle få det bättre hos någon med bara en katt- eller hundkompis. Alltför många katter i en grupp skapar spänningar som kan leda till ordentliga bråk, och det är inte heller möjligt att behålla alla som inte går i avel. Nu behöver jag bestämma mig för om jag ska ta in en ny hona eller begränsa avelsarbetet till att låta Morrison träffa 'damer', och i övrigt njuta mitt otium tillsammans med de katter som blir kvar...


Städningen av huset upptrappas i takt med katternas fällning av vinterpälsen. På mycket kort tid har Viva - som skulle kunna göra reklam för Välpälsade Kastrater - skaffat sig så många tovor att det inte längre går att sköta. Det kommer att bli ett besök hos veterinären, där hon blir förvandlad till ett välrakat exemplar av arten Svartsköldpaddsilvertigrépudel, med praktfull man och med en svans som en plym. Inte optimalt ur skönhetsperspektiv, men hon har gjort sitt på utställningarna och en katt med den typen av päls mår bättre av att vara "halvnakenkatt" i sommarvärmen.

16-05-26  Så surt det är att ha skrivit en lååång historia och sedan glömma att spara den innan jag stänger ner datorn. Men det är bara att börja från början igen...
Det finns flera anledningar till att jag inte har skrivit något på ett tag, men det känns som att det jag skriver ska vara läsvärt och intressant, och ibland är det mesta i någon slags ´livets stillestånd´ och inget av det tänkta blir gjort.
Någon har sagt; Att vara skrivare är 25% inspiration och 75% frustration, och det kan jag instämma i. Jag har åstadkommit ett par barnböcker som fallit i en välförtjänt glömska, mestadels på grund av att min styrka som skrivare ligger på andra områden. Dessutom har jag aldrig har varit duktig på att kommunicera med barn, och tron på att det skulle vara enklare att skriva fick revideras omgående. Numera kan ett mer seriöst skrivande vara en ren plåga, så jag inskränker mig till Dalslands Skrivarförenings årliga utgåva "Dalpennan" som innehåller antologier, där jag har varit publicerad i många år, men inte heller där har jag medverkat på ett par år.
Men av och till får jag en idé som upptar en stor del av min tanke-tid tills stolparna har blivit tillräckligt stabila att bygga på, och ibland blir resultatet riktigt bra...

På kattfronten är det inte mycket nytt. Lilla Vilda (Miss Millicent) som nu är tio månader, tycks vara en som aldrig blir vuxen. Hon far fram som ett jehu, helt obekymrad om de andra katternas protester. Ofta hopper hon upp på min rygg och hänger med en stund på min axel innan hon hoppar ner och letar upp en av sina älskade korkar. Oavsett mina planer har hon då bestämt att det ska apporteras, och jag får snällt avbryta det jag har för händer, för att hon inte ska störa mig på det utstuderade sätt som bara hon kan. Men det går inte att vara irriterad på henne någon längre stund. Hon är ju världens mest förtjusande lilla tok-fia...

 

16-04-16  Oh, så bra det är med en blogg-flik! Där jag kan gnälla om allt jag vill utan att någon säger emot!
Det är mycket jag skulle vilja säga till de två - uppenbart Sverak-anhängare - som uppehöll sig vid våra burar på vår senaste utställning. Med nedlåtande tonfall fällde dom kommentarer som "Katterna i Sverak är allt bra mycket snyggare'", eller: "Att dom kan ställa ut den där rasen!? Den är ju inte tillåten på Sveraks utställningar!?"
Då kunde jag inte vara tyst:
"Nej, det är möjligt. Men varför tror ni att Sveraks regler måste gälla också för andra förbund? Dom stirrade på mig som om jag inte var riktigt klok, vände om och fortsatte mellan raden av burar.
Denna idiotiska och meningslösa strid mellan olika organisationer, med skillnader som med lite god vilja skulle kunna respekteras, men som istället gjort att Sverak på ett regelvidrigt sätt stänger ute de organisationer och förbund som inte följer deras bestämmelser. 


16-04-15  För ett par veckor sedan fick jag ett mycket tråkigt meddelande från en köpare som köpt en kattunge från mig. Trots att han är DNA/HCM negativ och trots att hans föräldrar är DNA/HCM-negativa och HCM-scannade utan anmärkning, har katten, som är född i mars 2015, ändå utvecklat en medelsvår HCM.
Faktumet att katter senare i livet kan utveckla sjukdomen, tyder på att det sannolikt finns fler gener som är bärare av HCM än de båda som idag är möjliga att spåra. Därför kan det aldrig nog betonas, att trots att vi använder allt vi har att tillgå när det gäller att förhindra HCM och enbart avlar på individer med godkända resultat, kan vi aldrig lämna garantier för att ungarna ska vara utom fara resten av livet. 
Själv är jag - som de flesta uppfödare - noga med att upplysa köpare om förhållandet, och det finns också klart uttryckt under fliken 'Kattens hälsa'. Som en extra säkerhet för såväl köpare som för mig som uppfödare, ska det också införas i köpekontraktet. Allt för att undvika missförstånd.
Jag lider med Michelle, som jag vet gör allt för att Limerick aka Enzo ska få ett långt och bra liv, men ingen kan säga hur länge... Det är en situation man inte önskar sin värsta ovän.

 

16-03-26  Ibland går tiden så fort att man nästan inte hinner med, och ibland kan minuter vara som timmar. Under den senaste månaden har allt och ingenting hänt, men jag väljer att berätta om World Show, som gick av stapeln 19-20 mars, där Morrison och Little Gem medverkade. På fredagen åkte vi ner till Apelviken där vi skulle övernatta, och all tidigare oro om stöstorm, dåligt väglag och trafikstörningar försvann i solen och de torra fina vägarna. Katterna installerades, och jag förväntade mig en lugn och störningsfri natt. Men icke! Little Gem tyckte äventyret var lite läskigt, och var som ett plåster på Morrison hela tiden, vilket gjorde honom irriterad och så var cirkusen igång! Pip och gnäll och jamanden under större delen av första natten, och när det var dags att gå upp och starta mot utställningshallen var jag i ett desperat behov av sömn. 
Trots allt gick lördagen som beräknad. Morrison klarade situationen med att visa upp sig för domaren galant och utan någon rädsla. Han fick mycket bra bedömning och gav domaren en vänskaplig knuff i ansiktet. En äldre, mycket vacker hane var den som tog "rubbet", men jag var nöjd ändå.
Lite oväntat blev det Little Gem som imponerade mest. Oväntat, eftersom hon på sin första utställning (en dag) liksom försvann i mängden, och trots fin bedömning tog hon sig inte igenom. Under de 5 månader som gått sedan dess, har hon utvecklats en hel del, och domarna var rent lyriska över att se henne. Båda domarna var eniga om att om ett halvår (lagom till höstutställningen) skulle hon vara perfekt! Nu var hon fortfarande "a delightful little girl", om ett halvår kommer hon att vara "a breathtaking lady", och hon nominerades till panelen. I den församlingen hade hon inte mycket att sätta emot de äldre och mer utvecklade honorna. På vägen blev hon utkonkurrerad av sin egen mor Jamaika, som blev bästa hona i sin grupp.

Just när vi lämnade parkeringen utanför utställningslokalen hände en fruktansvärd olycka, då en bil med en familj med sina katter blev påkörd av en kille på motorcykel. Bilen fick bärgas därifrån och underbara människor hjälptes åt med att ge husrum för människor och katter tills allt ordnat sig.
Värre var det med killen som körde motorcykeln. Han hade i hög fart brakat rätt in i sidan av bilen och var svårt skadad. En öppen, ful fraktur på ena underbenet och ryggsmärtor. I väntan på ambulansen satt jag vid hans sida och höll hans huvud stilla. Tillsammans med två utställare som visade sig vara undersköterskor, försökte vi lugna honom och upprörda familjemedlemmar. Killen var vid medvetande, men förvirrad, frågade gång på gång vad som hade hänt och var kraftigt smärtpåverkad. Mitt i eländet kändes det ändå bra att kunna göra en insats. Mitt ena ben värkte allt mer av den obekväma ställningen, men jag kunde inte ändra ställning av risk för att då tvingas släppa taget om killens huvud. När ambulansen sedan kom och jag fick avlösning, fick jag hjälpas upp på fötter.
I efterhand fick vi reda på att killen också hade fått en bäckenfraktur med risk för inre blödningar, och fördes med helikopter till Sahlgrenska universitetssjukhuset i Göteborg för att opereras. Samtidigt som vi var glada för att ingen i bilen, varken människor eller katter hade blivit fysiskt skadade, kändes det svårt att inte veta hur det hela slutade för killen.


16-02-16  Just när SMHI hade meddelat att den meteorologiska våren hade inträtt, smällde kylan till med 11 minusgrader. Sol, blå himmel och vindstilla får vara "plåster på såren" men vantar och yllesockor jag hade börjat smyga undan kom snabbt fram i ljuset igen, och hoppet om att inte behöva mer ved till kaminen fick snabbt omvärderas. Som tur är har jag en bra granne i närheten som säljer fin ved till ett vettigt pris, och att veden dessutom levereras till husknuten utan extra kostnad är en ren bonus.
Katterna gör som instinkten säger åt dem att göra, nämligen Vegetera och Äta. Med ökande ålder blir jag övertygad om att det också gäller oss människor. Bevisen för detta är min motvilja för större aktviteter - och mitt midjemått...
Tiden rinner iväg och om en månad är det dags att planera och packa för vårens stora kattbegivenhet, WORLD SHOW, som samtidigt med Föreningen Hallandskattens 25-års jubileum går av stapeln 19-20 mars i Varberg. Vi ser fram emot utställare från skilda delar av världen och att få se alla vackra katter. Morrison och Little Gem är anmälda till utställningen och ska ha Miss Millicent som sällskap i buren. Hon trotsar instinkten och far runt som om det vore sommar och 20 grader varmt. Ingen går säker för henne, inte ens den som hon aldrig tidigare har träffat. Det räcker med att böja sig ner i hallen för att ta av skorna så har man en katt på ryggen. Ett nyfiket, fjäskande och helt oemotståndligt litet yrväder som kallas Bejbi.

 16-02-02  Jag har insett att kattgruppen har blivit lite väl stor för att fungera optimalt. Nu frågar sig nog någon varför jag i så fall valde att behålla Bejbi. Skälet är - förutom kay och ville därför inte sälja henne. Hon hade inga egentliga symtom, och vid besiktningen konstaterades att allt var u.a., men misstankar har en förmåga att häfta vid, så jag har bestämt att om ett par månader låta röntga hennes bröstkorg och utifrån det se hur jag ska göra i fortsättningen.

Bejbi är verkligen en som sticker ut på många sätt. Hon är pigg och full av bus, älskar att apportera sina plastkorkar och alltid i farten på olika upptåg.
I morse väcktes jag av att min mobil ringde men kunde inte hitta den på nattygsbordet. Den låg längst in under sängen och innan jag hade fått fram den, hade den som sökte mig gett upp. Vem som bär ansvaret är det ingen tvekan om. Om jag böjer mig för att ta upp något från golvet hoppar Bejbi upp på ryggen och klättrar vidare upp mot nacken. Om hon hade lagt sig mjukt och försiktigt hade det varit helt okay, men icke! Hon har nämligen bestämt sig för att min kalufs är ett odjur som ska besegras. Så hon sätter sig som en smäck och bearbetar min skalle med klorna, och mitt synfält begränsas av en svans och ett bakben tills jag får nog, välter brutalt ner henne på golvet och masserar min ömmande skalp.
Men hur busig hon än kan verka vara, är hon en jättesnäll katt som är uppmärksam på hur man reagerar, och mer och mer rättar sig efter det. Ibland tycks hon dock ha problem med tankeverksamheten, kastar sig huvudstupa in i situationer som ibland gör de andra katterna ordentligt irriterade. Little Gem är den som både uppfostrar, leker och gillar henne, medan de andra oftast går undan när hon kommer farande, och bara tar hand om henne när hon är trött och ligger stilla.


16-01-18  Ibland är det bra att ha en sida där man kan lufta sin frustration, säga vad man vill och hävda sin åsikt utan att jobbiga och i grunden onödiga diskussioner uppstår...
Det sägs att det finns lika många uppfattningar som människor på jorden. De som tror på samma saker går samman och bildar grupper, och övertygelsen om sakernas betydelse ökar med antalet medlemmar. Så länge medlemmarna följer med strömmen utan att ifrågasätta är allt gott och väl, och den som visar en avvikande åsikt ska på olika sätt återföras till ledet av de saktrogna.
En metod kan vara att man låter den otrogne schavottera genom att ställa frågor som är mer eller mindre uppenbara, och som syftar till att syndaren ska tvingas avsäga sig en icke-önskad åsikt. I de flesta sammanhang då det gäller icke kartlagda ämnen, finns det å ena sidan de som tror det ena och å andra sidan de som hävdar motsatsen. Jag inser nu det jag har anat ganska länge, nämligen att när man - som jag -  har valt att tillhöra en annan organisation än 95% av de övriga medlemmarna i gruppen och dessutom - (fy skäms!) - ifrågasätter, får man tydligen finna sig i
att vara i negativt fokus.
Som till exempel: Jag tillhör dom som inte tror på mening
en med att höftledsröntga katterna. Det vi åstadkommer endast våra avelsdjurs höftstatus och förändrar ingenting i det långa loppet. När två HD-fria djur kan ge avkommor med mer eller mindre uttalad HD och föräldradjur med låggradiga - och tillåtna - defekter, får HD-fria kattungar, anser jag att det knappast är möjligt att hävda ärftlighet. Dessutom säljs 98% av alla kattungar till sällskap och sällan röntgas om dom inte visar tecken på höftledsbesvär, vilket ytterligare försvagar tesen.
Men så får man inte resonera i de fina salongerna. Och om man inte gör som dom andra, får man inte vara med och leka.


16-01-14  Äntligen har vintern slagit till, men för hur länge? På Vädret pratar man om mildväder igen nästa vecka. Men här i Dalsland brukar vintern hänga i, så det återstår att se.

Katterna är vintertrötta nästan allihop. Det är egentligen bara Miss Millicent aka Bejbi, som håller gång. Helt på egen tass har hon lärt sig att apportera och föredrar att använda korkar från PET-flaskor. Problemet är bara att hon kommer med sina korkar och väcker mig mitt i natten om hon behöver en kastare. Hon är på det hela taget ganska hänsynslös. När jag ligger och läser på kvällen har det hänt flera gånger att hon - om hon ska passera mig - lika gärna kan tassa över mitt ansikte som någon annan kroppsdel. När hon ska fjäska kastar hon sig handlöst (tasslöst?) utan att bry sig om hur hon hamnar.
För dom andra katterna är hon en veritabel retsticka. Ligger någon och sover, slänger hon sig ner på eller bredvid den sovande, och det är bara Little Gem som fortfarande försöker uppfostra henne. Till och med hennes föräldrar har gett upp försöken, från dom hörs bara en och annan uppgiven katt-suck.
Härom dagen snubblade jag på en förrädisk snöklump som frusit. Jag hade bråttom och kom med bra fart, föll framlänges och tvärnitade med ansiktet före in i bakdelen på min bil. Huvudvärk, näsblod men inga värre blessyrer.
Bortsett från den gången då jag halkade i en snö-hal trappa och kasade ner på ryggen med benet vikt under mig, har jag inte brutit mig. Men den gången slutade det inte lyckligt. Spiralfrakturer på båda benen i underbenet +en fraktur i hälbenet. Det blev operation då man lappade ihop mig med märgspik, plattor och skruvar. Gips och kryckor och ofrivillig semester i flera månader blev följden. Jag och en kollega som var med vid olyckan, brukade i efterhand skämta åt min replik när jag hörde (!) att benet small av: "Helvete också, där gick benet!"

Jag minns en fanjunkare från den tiden jag älskade att rida. Om någon ramlade av sin häst skrek han med sina lungors fulla kraft: SPÄNN INTE KROPPEN! Det uppfattades som en direkt order, och om den inte åtlyddes, riskerade man troligen att bli avstängd från vidare ridlektioner på livstid. Man vågade helt enkelt inte spänna sig, och det bet. Än idag hör jag honom skrika sin order om och när jag halkar, snavar eller snubblar omkull. Visst blir jag förskräckt, men spänner mig gör jag inte, och jag har nog fanjunkaren att tacka för att jag har sluppit benbrott. Peppar, peppar...

 

15-12-18  Nu är det jul igen... inte riktigt ännu, men det nalkas med stormsteg. Ett ryggskott har passat på att drabba mig precis som jag hade tänkt göra en storstädning. I och för sig var det bra, för nu slipper jag göra det. "Alltid är det något som är bra med det som inte är så bra", som min mor brukade säga.
Lite knepig vinter, minst sagt oförutsägbar. Ena dagen frosthalka och isgator med underkylt regn, nästa dag 11 grader som en sämre midsommarafton. Snön lyser med sin frånvaro men det kommer säkert det också. Jag hoppas att det inte blir som i vintras då ett plötsligt och helt oväntat oväder gjorde vägarna nästan omöjliga att ta sig fram på. 
Mitt julfirande blir en lugn och mysig tillställning utan jäkt och stress. En del traditioner finns, men det blir allt mindre för varje år utan att det känns som en förlust. En uppesittarkväll med en låda Alladdin chokladkonfekt och ett glas god glögg vid TV:n blir perfekt. Så får jag hoppas att du som läser detta också får en fin jul och ett bra nytt år 2016!

 

15-12-14  Ibland är det bra att vara pensionär och kunna råda över sin tid. Som nu, när isen på bilrutorna ligger som ett pansar på min gamla Opel, som inte har något garage att stå i. Trots olja och silikon som ska förhindra att bildörrarna fastnar, sitter dom ändå som berget och hårfönen får ett annorlunda uppdrag. Bilen är utrustad med såväl motor- och kupévärmare, men för att nå fram till bilen som är parkerad i början på uppfarten, behövs två skarvsladdar, vilket inte är optimalt när det är snö. Det behövs varma kläder och vantar innan bilen fått upp värmen. Det hade varit bättre att stiga på en redan uppvärmd buss, men det är är 7 km till närmaste busshållplats ...

Trots allt har jag det bra. Jag får min
ved framkörd till verandan ocj jag får hjälp att ploga uppfarten när snön blir mig övermäktig. Jag inser att det kommer en dag då jag nog måste flytta, men än så länge är tanken långt borta, och varje år när våren och sommaren kommer, är vinterns besvärligheter som bortblåsta.
Katterna förbrukar inte mycket energi nu, alla tycks halvt om halvt ha gått i ide utom den lilla tokfian som inte ger upp i första taget, och är lika mycket ute i kattgården som inomhus. På kvällarna är stora delar av min säng redan inbokade när det är dags för mig att hitta en sovplats. Det gäller att arrangera så både dom och jag kan ligga något sånär bekvämt. Katterna är mina "värmeelement" och jag är deras, så på det viset har vi nytta av varandra.

 

15-12-08  Lite tomt är det nu sedan kattungarna flyttat, men jag gläds åt att alla har fått de bästa tänkbara hem och att de nya ägarna är nöjda och belåtna. Jag får bilder med jämna mellanrum och små rapporter om "världens goaste kattunge".
Kvar här hemma är ju Miss Millicent... Jag tror inte jag kan minnas att jag någonsin haft en kattunge som hon. Orädd och oförsiktig på gränsen till dumhet, och ibland funderar jag allvarligt på om det fattas henne något. Hon är inte stilla några längre stunder och drar sig inte för att irritera dom andra i sina försök att få igång dom. När någon ger henne på moppo piper hon ynkligt, men det hindrar henne inte ifrån att  kasta sig på nästa objekt i raden. Kanske är det en djurvärldens motsvarighet till någon slags bokstavskombination...
Det är tur att Little Gem är tolerant och samtidigt lekfull nog att ta sig an det lilla yrvädret, men ordningsmakten - här gestaltad av Gräddelin - ser ut som om hon tänker begära avsked från sin post. När Millicent, som för enkelhetens skull kallas Bejbi - landar i mitt knä spinner hon högljutt, men det är bara när hon tänker sova som besöket blir längre än en minut eller två. På nätterna sover hon för det mesta, men ibland vaknar jag av att hon har utsett mig som leksak. Det är därför ingen överdrift att påstå att jag drabbats av sömnrubbningar...

 

15-11-21  Det är underligt, om man tillfälligt är utan bil, har man en hel del saker som man skulle vilja göra och som kräver en bil. .Likadant är det nu, när jag har bestämt att ta en paus från uppfödningen. Om jag bestämmer mig för att starta upp igen nästa år, har jag vad som behövs här hemma, men nu - mitt i sabbatsåret - grips jag av en vansinnig lust att köpa en ny hona och tycker plötsligt att det finns en hel del både vackra och lämpliga som skulle passa mig utmärkt...

Snön som kom i förrgår har bestämt sig för att ligga kvar, både på marken och på träd och grenar. Det är vackert, och en bonus är att det blir ljusare med den orörda snön runt huset. Snart kommer fälten prydas av olika spår av räv, rådjur, älg och kanske också varg. En vargfamilj håller till några kilometer härifrån, och det är knappast troligt att dom skulle ta vägarna förbi mitt hus, men vad vet man? Vildsvin har inte letat sig till våra trakter ännu, däremot finns det mårdhundar som inte heller är särskilt trevliga att komma i vägen för.
Nu är vinterdäcken på, och tanken på att slira fram i de branta backarna runtomkring är inte så angenäm. Men det är ingen idé att bekymra sig, det blir som det blir i alla fall. Visst sandas och plogas det på grusvägarna, men om det blir en besvärlig vinter hjälper det inte stort, och dikena blir välbesökta. Eftersom stolparna med elledningar är borta, är chansen i alla fall större att man kommer undan med blotta förskräckelsen.

 

15-11-14 Jag har just vinkat adjö till Madam Butterfly, som nu flyttar till Linda Jacobsson och hennes familj i Ljungsbro, där jag är övertygad om att hon kommer att få det bra. Jag fick en omedelbar kontakt med Linda, som uttryckte att det kändes mycket bra när vi hade gått igenom alla formalia tillsammans. Madam kommer att få en hel del nya ljud och intryck att vänja sig vid, men får hon ta itu med saker och ting i sin egen takt kommer det att bli jättebra. Lindas 10årige son hade helt rätt handlag och inställning och en bra förståelse för vad en kattunge behöver. Han kommer säkert att bli Madams favoritägare. Det är bara att konstatera: Ännu en fantastisk familj har hittat hit, och en kattunge har fått ett nytt hem där hon kommer att vara  uppskattad och älskad.

 

15-11-05  Efter kontakt med en härlig familj i Ljungsbro är det nu bestämt att Madam Butterfly får besök om en dryg vecka, och om allt känns rätt kommer hon att få åka med dom härifrån. Hon kommer att få två kattvana hundar som kompisar, barn som kommer att underhålla och leka med henne och vuxna som är pålästa och ansvarsfulla, och som ställer de rätta frågorna.

Morrison har nästan upphört med sina serenader och lockrop (läs:lockvrål) och på det hela taget lugnat ner sig betydligt. Men än är det för tidigt att sluta med P-piller till honorna, förra gången fanns det krut kvar i nästan sju veckor efter hans P-kastrering, vilket oplanderat och överraskande resulterade i Vivas andra (och sista) kull. Den gången blev det åtta levande kattungar, som dessutom fick flaskmatas varannan/var tredje timma dygnet runt i mer än sex veckor eftersom Viva inte hade någon mjölk. Så här i efterhand undrar jag hur jag klarade av det, men man gör det man måste göra, och det hela slutade lyckligt.

 

15-11-02 Madam Butterfly har ännu inte funnit ett nytt hem. Inte underligt alls egentligen, jag är långt ifrån ensam om att ha osålda kattungar kvar. Och jag vet inte om jag ska tycka det är modigt eller dumdristigt att ta nya kullar i det här läget, men så gott som varje dag läser jag om kattungar som är födda eller som väntas.
Jag är helt på det klara med att det kan vara en långdragen process att välja kattunge, och det är ok. att skicka likadana utskick med förfrågningar till alla uppfödare man tar kontakt med. Men, det är bara en uppfödare som blir säljare. Vi andra väntar, men bara någon enstaka gång händer det att någon hör av sig med besked. Oftast händer ingenting. Dagarna går och blir veckor, man väntar och hoppas, men till slut förstår man: Dom kommer inte att höra av sig...
Tänk så enkelt det hade varit om man hade gjort ett utskick till oss som har kontaktats och tackat för sig!? Det är vår tid, våra förhoppningar och vår planering det handlar om också! Det är svårt att tro att det handlar om tanklöshet, att visa hänsyn och respekt gentemot dom man har engagerat borde vara en självklarhet. 


Morrison har nu blivit kemiskt kastrerad och får semester fram till nästa höst/vinter. Det betyder att hans frustationsutlösta serenader tystnar, lugnet infinner sig, honorna slipper äta P-piller och jag slipper gå runt i huset med Den Känsliga Näsan påkopplad av oro för att upptäcka om han har sprayat på mindre lämpliga platser. I det avseendet har jag haft tur, men det finns inga garantier när man har fertil hane.
Det här året har varit hektiskt och motigt på många olika sätt, och som jag känner det just nu är det tveksamt om jag kommer att fortsätta med uppfödningen. Min bäst före-ålder är passerad med god marginal och jag har inte energi som tidigare, men även om det inte blir fler småtassar, kommer katter alltid vara en stor del av mitt liv. Och hur motsägelsefullt det än kan låta - man ska aldrig säga aldrig...