"BLOGGFLIK"

     På den här fliken kommer jag då och då skriva
         om lite av varje, mest sådant som händer i katteriet,
     både roliga
och mindre roliga saker.
         Som med all annan dokumentation lägger jag senaste nytt överst

            och för att innehållet inte ska få en tröttsam längd,
           är det som var före J-kullens födelse år 2013
   lagt i minnenas malpåse.

 

 

17-11-24  Utställningen ja, det blev ingenting av med den. Det räckte med att jag böjde mig ner för att sätta en kontakt i ett vägguttag för att min rygg skulle vråla: Time out !! Det var meningslöst att protestera - då skulle det bara bli värre - så jag fick snällt stanna hemma och knapra en kur med Alvedon/Diklofenak under några dagar och på Facebook följa mina vänners framgångar med sina katter.
Tiden före nästa utställning ska jag undvika vägguttag och kontakter och hoppas att Liten också är bättre förberedd. Faktum är att hon verkar börja se skillnaden på lek och icke-lek. Att hantera henne går betydligt bättre och rivsåren blir allt färre, och hon är mer uppmärksam på det jag säger och gör. Hon har blivit en kraftig och tung ung dam och kommer att bli en stor och vacker vuxen hona.


                                     002

 

17-10-01  Jag börjar inse att utställningen kommer att bli ett elddop både för mig och för Liten. Hon är fortfarande ohejdat lekfull och det går inte att få henne att gå med på något hon själv inte har lust med. Hon är inte elak, men sprattlar som en fisk med  sylvassa klor. Jag hann inte klippa mer än några toppar innan hon hade klöst hål på flera ställen, och det är inte direkt frestande att försöka igen. Att kamma och borsta henne får ske under milt med bestämt tvång, men till min förvåning har hon inget emot att bli duschad och badad.
Jag undrar förstås hur hon kommer att bete sig på domarbordet och om hon går med på att bli hanterad över huvud taget. Till en del tror jag att dom tankarna beror på att ju äldre man blir, desto lättare är det att måla Fan på väggen och inbilla sig det värsta. Den kaxighet hon visar här hemma kommer troligtvis inte heller att finnas med i en främmande miljö. Och om det skulle visa sig att hon är helt omöjlig, är det bara att tacka för oss. Nästa utställning får då bli när hon har 'vuxit till sig'.

 

17-09-22  Det är ett år till nästa riksdagsval och det kacklas i de politiska hönsgårdarna. Utan att peka ut någon särskild, gafflar en hel del "Right-Fighters" på Facebook i meterlånga trådar och jag blir bara sååå trött!
I realiteten är det  på liknande sätt. De politiker som är i oppositon är de duktigaste och som har lösningen på det mesta, men som hukar sig när dom väl är i regeringsställning. Inför varje val ser jag hur företrädare för de olika partierna skiter i varandras brevlådor istället för att enas om och arbeta mot gemensamma mål. Det påminner ganska mycket om barns lekar i sandlådan - mitt sandslott är finare än ditt...
Så trots en medborgerlig ´plikt´ tänkar jag bojkotta det kommande valet och avstå från att rösta för första gången i livet. Att det finns en hake som då gynnar det ledande partiet, är i nin värld ett tvångsmedel och närmast utpressning. Min röst är min och om jag inte använder den, ska det inte vara detsamma som att jag ger bort den till någon annan.

Nu ska Liten snart få sitt första riktiga bad och inte bara "svampas" eller duschas med varmt vatten, utan nu gäller både avfettning, schampo och balsam. Blir spännande att se vad hon tycker om den behandlingen,  mitt sjätte sinne säger mig att hon kommer att protestera.
Morrison ska få vara med på utställningen som sällskap och trygghet för henne och jag måste få hjälp med att ta in hans bur från parkeringen till lokalen. Morrison + buren väger ca. 12 kg. och min rygg klarar inte längre av att bära den. Jag har en kärra som jag kan stapla två burar på, men förra gången stökades det i burarna så dom välte och hamnade upp-och-ner med kärra och allt. Katterna blev onödigt stressade, så den risken tar jag inte igen. Hjälpare för denna utställningen är tillfrågad, det känns tryggt att veta.

17-09-17 Nu är det snart dags att börja planera och förbereda för utställningen i oktober. När många människor reser till Thailand, Dubai eller USA, ser jag fram emot de båda utställningar som min kattklubb anordnar varje år. En på våren och en på hösten räcker för mig. Men missförstå mig inte - tidigare i livet har jag rest så mycket att jag inte längre känner någon längtan efter långresor. Numera räcker det med avslappnande långhelger i samband med utställningarna i Varberg. 
Det är både spännande och förvirrande att möta domare från olika länder i Europa. Spännande, för att de flesta inte har sett varken oss eller våra katter tidigare och förvirrande, för att domarna mera sällan skriver sina bedömningar på engelska eller tyska och det dom skriver blir ofta svårt att förstå. Är det viktigt, frågar någon. Ja, det är viktigt. För hobby-utställarna, som vill kunna läsa vad domarna tycker om deras katter, men i synnerhet för oss uppfödare, att få ´kvitto´ på hur våra avelsdjur och deras avkommor står sig i konkurrensen. Då räcker det inte med titlar, kokarder och diplom.
Att hitta en lösning då de flesta domare kommer hit från Ryssland, Ukraina, Frankrike, Italien, Nederländerna, Polen och Estland, är ett ständigt pågående arbete i klubben. De idéer som hittills har föreslagits, har varit ogenomförbara, tidskrävande, krångliga eller kostsamma.


17-09-11  Tiden flyger iväg och hösten är snart här på allvar. Det fick mig att tänka på sommarkatterna, som många idag är hemlösa eller övergivna. Resultatet av mina tankar blev en uppmaning på Facebook:

KASTRERA ERA KATTER !!!

Nu kommer hösten och tiotusentals icke-önskade och hemlösa kattungar irrar vilsna omkring i landet. Det är inte ovanligt att människor slänger ut kattungar från bilar, dödar dom eller helt enkelt överger dom, och katthemmen översvämmas av upphittade katter i alla åldrar.

Varje år annonseras mängder av kattungar ut på sidorna, en del skänks bort. Men vad händer med de kattungar som inte har tur att få en ansvarskännande ägare? Dom får snabbt smaka på ett liv i skuggsidan. Dom tvingas slåss om födan med vuxna katter, många såras och dör i infektioner av sina skador eller svälter ihjäl. Dom som överlever blir halvt förvildade, växer upp och parar sig, får kattungar som växer upp och parar sig och får kattungar som växer upp och som...  (fortsättning överflödig.)

Är det så här det måste vara? Är inte ett kattliv värt mer än så?
Svaren på den frågan är många och skiftande, men ofta finns en föreställning att en katt klarar sig på egen hand eller att katter på lantgårdarna blir dåliga råttfångare när dom är kastrerade. Inget av det stämmer med verkligheten.
Själv tror jag det handlar om fastnaglade traditioner, okunnighet, bristande ansvar, ignorans och snålhet.



17-08-31  Vart tog augusti vägen? Ibland rör sig tiden i snigelfart och ibland flyger den. Och man ska ha något att skriva om också, helst något spännande och engagerande, men ibland saknas både motivation och tid.

Den senaste tiden har varit jobbig på många sätt men har också haft ljuspunkter som jag väljer att fokusera på. Jag njuter av friheten i att köra bil igen, att få ta mig dit jag vill och när jag vill utan att vara beroende av andra. Och att det inte tycks vara något neurologisk fel på mig, är bara bonus. När jag var yngre fanns en känsla av att man på något sätt var odödlig, men uppvaknandet var ofrånkomligt. Numera är det en lycka så länge det inte uppdagas större fel som hindrar mig från att fungera.

Katterna mår fint. Det är egentligen bara Yaya jag har bekymmer med. Jag blir bara inte klok på henne! Under alla årtionden med katter har jag aldrig någonsin haft en katt som hon. Det är egentligen svårt att beskriva henne, men ett försök skulle bli så här:
Hon har redan från början verkat avskärmad och ovillig att bli smekt över ryggen på det sätt man brukar klappa en katt. Att kamma och borsta henne är och har alltid varit en pärs och hon har behövt ett rus vid de tillfällen hennes tovor har blivit omöjliga att  reda ut. Jag vet att hypersensibilitet förekommer hos människor, ett tillstånd som gör den lättaste beröring - t.ex. en dusch - obehaglig, till och med smärtsam. Ofta funderar jag på om Yaya har liknande upplevelser vid beröring. Jag sökte svar på nätet, men hypersensibilitet hos djur är oftast kopplad till överkänslighet vid allergi och närmare än så kommer jag inte. 
Yaya har sällan sökt kontakt och verkar totalt ointresserad av människor. Hon ger ett intryck av lugn, men lugnet blir lätt till panik och hon kan explodera i situationer hon upplever som obekväma. Hon har aldrig visa aggressivitet, vare sig gentemot mig eller katterna och kan självmant landa på mitt knä i TV-fåtöljen och 'mjölktrampa' lätt under ett nästan ljudlöst spinnande innan hon lägger sig tillrätta. I sådana situationer är det frestande att klappa henne lite försiktigt för att visa välvilja, men hon är inte en katt man övertygar. Om jag ändå skulle framhärda, stelnar hon till, drar sig undan och lägger sina tänder mot min hand. En fjäderlätt, men tydlig, varning.
Kanske verkar hon vara extremt bortskämd, likt ett barn som bestämmer villkoren och som får raseriutbrott om det inte får som det vill, men ingenting kan vara mer fel. Yaya är en katt med ett sätt som vare sig jag själv eller någon annan tycks förstå och ofta funderar jag på om hon ens mår bra, om hon har ont eller om hon helt enkelt bara är som hon är. En vän rådde mig att kontakta någon som talar med djur och jag fick kontakt med två. Dom hade helt skilda uppfattningar om 'samtalets' innebörd, men ett  var gemensamt: "Yaya är en mycket avståndstagande katt..."

Snart oktober, och jag längtar efter utställningen där Liten, som nykomligen kallas, ska visas upp för en första bedömning av domare. Liten är en katt som är fullt upptagen med det hon tycker är roligt och har inte tid för något annat. Hon är också en blyg viol, så det kommer att bli en ny erfarenhet att vara i en utställningsbur och att under ett par dygn vara med om helt nya saker. Min erfarenhet är att en blyg och lite osäker kattunge blir lite kaxig och slappnar av när den förstår att också främmande och lite skrämmande miljöer är fullkomligt ofarliga. Men det händer att en katt inte finner sig tillrätta på utställningar och slipper då givetvis att medverka.


17-07-23  Det tog inte lång stund för vårt lilla nytillskott att lära sig hur kattluckan fungerar och nu hoppar hon ut och in som en liten vilde. En liten ödla kom i vägen för henne och hann nog inte ens uppfatta vad som hände förrän det var försent. Hon har t.o.m. fått igång 'tant' Gräddelin, som annars väljer att vara inomhus. Men när man är liten, måste man ta en paus då och då, helst på bordet.
Hennes smeknamn är också bestämt. Man glömmer fort hur en knappt fyra månader gammal kattunge ser ut, för en dag tittade jag på henne och sa; Du är allt bra liten, du. Och så var det klart! Självklart skulle hon kallas Liten!

000_0445


17-07-09  Troligtvis har jag glömt bort hur det är att ha kattungar och ändå är det bara en som är ny här hemma. Världens goaste lilla krabat är full av galna upptåg, har massor med spring i benen och är nyfiken som få. Namnet är Warner Lynx´s Diva.

Första dagarna hemma var lite läskiga för denna blyga lilla tös och minsta ljud fick henne att försvinna. Hon betraktade mig med stora, undrande ögon och det var bara dom andra katterna hon trodde sig kunna lita på.
Men det ändrades snabbt. Nu sover hon gott på min säng och roar sig med att jaga mina fötter. Det händer att hon tar en genväg över mitt knä, men har inte tid att slå sig ner. Som alla kattungar sover hon mycket, men i vakna stunder vill hon vara med på allt jag gör.
Jag kommer att låta henne möta nya utmaningar med främmande människor och stökiga miljöer, allt för att hon ska komma över sin försikighet. Men det krävs fingertoppskänsla för att det varken ska bli för lite eller för mycket. I nästa vecka blir premiär, då hon och Morrison ska visas i en zoobutik och det kan vara en trygghet för henne att ha 'Moffan' att luta sig på.
Vid det laget har det gått exakt sex månader av mitt 'körförbud' och jag är fri att ta mig vart jag vill med egen bil. Det ska bli sååå skönt!

Morrisons planerade date blev inställd av olika orsaker, men är välkommen tillbaka om det blir läge för det. Hans P-kastrering får vänta ett tag till...

 

17-06-27  Om 2 dagar kommer lilla Diva till oss. Tiden tills jag själv får köra bil efter incidenten i januari krymper, men inte tillräckligt snabbt för att jag skulle hinna hämta henne, så den godhjärtade uppfödaren kör henne till mig. Det ska hon verkligen ha en stor eloge för det + en extra slant för besväret. Jag tror att jag har fått en ny vän...

Morrison ska få besök av en hona nästa vecka och sedan blir det en tillfällig kastration på ca ett år, under vilket han får annat att tänka på än brudar. Han är 'duktig' och kissar bara några droppar då och då på mindre lämpliga ställen, men han är klart frustrerad. När han åter är fertil hoppas jag att den lilla nya stjärnan har klarat av sina tester så att hon duger till avel och han kan para henne. Det finns inga garantier och det är alltid lika nervöst när tiden kommer för hjärtscanning och höftröntgen. Fram tills dess får man bara njuta och lära känna en ny individ.



17-06-16  Jag ville det så gärna och kanske såg jag något som inte fanns...
Det kan vara svårt att avgöra de första tecknen på dräktighet när det gäller en hona som tidigare har haft kattungar, eftersom hennes nipplar i normala fall kan vara aningen förstorade och svagt rosafärgade. Det kan också vara så att Vivvis kropp har resorberat eventuella foster. Men oavsett orsaken, ser det inte ut som om det blir kattungar den här gången heller. 🙁 Men som jag skrev på startsidan; det är bara att bita ihop och hoppas på nästa löp...



                                                                                             17-06-16


                                                                           Diva 10 veckor

 Warner Lynx´s Diva

17-06-16  Bara ett par veckor kvar tills dess att jag får köra bil igen och  den nya lilla damen kommer hem! Jag kan fortfarande höra min mammas varnande ord: "Man ska inte börja äta förrän maten finns på bordet", så jag lägger upp henne på Facebook först när hon är på plats. Däremot kunde jag inte motstå frestelsen att visa henne här, vilket får ses som en kompromiss.

 

17-05-31  Nu måste jag få gnälla lite! Ända sedan i januari, då olyckan i min trappa hände och jag inte har fått använda bilen, har tillvaron varit som ett enda stort pussel. Att ha ett ärende till samhället, som är sju km härifrån och utan bussförbindelse, har jag fått be grannar om hjälp. Om det är något jag har svårt för, så är det just det!  Möjligen är det en kvarliggande 'yrkesvana' eftersom jag som sjuksköterska var den som alltid hjälpte andra och sällan bad om något för egen del?
Min situation just nu är att om jag har två saker att göra vid olika tidpunkter under en och samma dag, är kaos ett faktum. Att besöka goda vänner i ytterområdena har blivit en sällsynthet i sammanhanget och den dagen min älskade Lillen fick sluta sitt liv och jag så gärna hade velat vara där för att säga adjö, fick bli en önskan blott. Just den dagen fanns inte pengar till en taxi...
Det kan tyckas vara lyxproblem, men liknande situationer har dessvärre blivit många. Byrån som förstördes i fallet får stå där den står tills vidare, saker som ska till återvinning får stuvas undan tills jag själv kan köra, veckoinköp får göras - inte när jag behöver det utan när någon ändå ska ner till samhället - och har jag glömt jäst, får brödbaket vänta. När jag beställt kattmat och leveransen inte kommer i tid och jag anar botten i fodertunnan, eller när jag behöver klippa mig och ingen har tid att vänta tills jag är klar hos frissan, är bara några exempel på vad som kan köra ihop sig.
Men mitt i eländet är det gott att veta att körförbudet kommer att hävas i juli och att det bara är veckor kvar tills jag själv råder över mitt liv igen.


17-05-26  Välkommet men oväntat. Morrison har lyckats övertyga Vivvi om att ställa upp på idén att 'göra' kattungar! Hon har fått rosafärgade och aningen större nipplar än vanligt, vilket är det första tecknet på dräktighet och börjar visa sig efter ca tre veckor.
Nu har nedräkningen börjat. Istället för att räkna månader, är det nu bara några veckor kvar innan jag bör få köra bil igen! Vid ungefär samma tid ska Vivvi föda och den lilla nya honan gör entré i familjen. Det händer stora saker den här sommaren, men den sista tiden går som vanligt långsamt...



17-05-17  Idag är en sorgens dag. Min alltid lika älskade Gimlet´s Gilgamesh ska idag få sluta sin kamp mot sin cancer. Den avgörande försämringen kom ganska akut och då det var bestämt att han skulle få sluta sitt liv i sin hemmiljö, var det inte lätt att hitta en veterinär som kunde göra hembesök med kort varsel, men det lyckades. 
Ett stort tack till hans ägare, som gjort allt som stod till buds för att hjälpa honom, men när naturen säger stopp finns bara en väg ut.
'Lillen' var i alla avseenden en underbar katt som kommer att leva för alltid i mina minnen och i mitt hjärta.

                                                                              Kopia av e 8 v 001

                                                                                             Sov i ro, älskade 'Lillen'.


17-05-14  Den lilla honan som ska ha rollen som avelshona är nu bokad och kommer hem till oss i veckan efter midsommar. Vem hon är, är inte officiellt ännu och jag väntar med bilder ett tag till. Men jag kan avslöja att hon är blåsköldpaddsmoke med vita tecken, just en sådan jag har väntat på så länge. Att hon dessutom är fantastiskt söt är ren bonus!

Morrison har gästat Göteborg hos en hona för parning. Det är alltid lika spännande innan man vet om besöket har lyckats, hur många kattungar det blir och framför allt - om kombinationen honan/hanen har blivit lyckad. Fram tills vi vet, går tiden väldigt långsamt. Och tiden tills den lilla kommer hit känns evighetslång...

 

17-04-17  Det är annandag påsk och på sociala medier pågår folks vanligaste samtalsämne, nämligen Vädret.
Snö!! utbrister man som om man aldrig hört talas om aprilväder. Redan när Tussilagon blommar i dikeskanterna förses bilar med sommardäck och man riskerar sedan att slira omkring i blixthalka och på snömoddiga vägar under 2-3 veckor. Jag ska byta bromsskivorna på min bil innan jag får köra igen (blir först i juli månad) och byter då samtidigt till sommardäck. Det är långsamt och lite bökigt när jag inte tillåts köra bil, men jag vet ju att det är för min egen - och andras - säkerhet. För vad som kunde hända om jag svimmade vid ratten, vågar jag inte ens tänka på. Dessa 6 månader med körförbud anses vara tillräckliga för att vara säker på att händelsen var en engångs-företeelse, och hittills har inget mer inträffat. Pepper peppar...

Jag har roat mig med att ge kattrummet en rejäl make-over och det har varit en ren fröjd! De två nätförsedda väggar som avgränsar kattutrymmet från resten av rummet, har jag täckt med panel. I första hand används kattrummet för att honorna ska ha lugn och ro med sina ungar, men också för att Morrisons besökande damer ska känna sig tryggare utan alla onödiga intryck. Utrymmet i sig blev dessutom både trevligare och mer ombonat.
Utefter väggarna inne i kattrummet har jag byggt långa bänkar med olika utrymmen där jag förvarar allehanda kattprylar och som samtidigt fungerar som liggplatser för katterna. Den gamla panelen som täckte framsidorna byttes ut mot samma typ av panel som den på väggarna. De övriga väggarna är tapetserade, och locken på bänkarna ska målas i en färg som stämmer med tapetens detaljer. Även den breda hyllan framför fönstret ska få samma färg.
Tak- och golvlister ska sättas och slutligen ska en dörr tillverkas. Jag ska använda en tunnare plywoodskiva som ska målas i samma färg som bänkarna och sedan monteras på en ram av trä. Den sidan som vätter ut mot det övriga rummet ska förses med svarta dekorgångjärn och en kraftig kasthake i gammal stil. En skjutregel på insidan av dörren, sedan är det klart. Nästa projekt blir att byta ut kattluckan mellan huset och kattgården. Den har suttit där i nästan 13 år och börjar bli både repig och otät, så den måste kasseras. Den nya har exakt samma mått som den gamla, så även fast det inte är samma fabrikat, bör det fungera. Om inte, får den gamla luckan användas ett tag till...

 

17-03-31 1:a april är en 'lurig'dag. så det är bäst att inte vänta tills imorgon med att skriva. Jag menar, man vill ju bli trodd på sitt ord...
Nu är sökandet efter avelshona på gång igen. Den lilla drömhonans ägare beslutade sig för att behålla henne i sitt katteri och även om jag blev besviken, förstår jag henne till fullo. I en liknande situation hade jag gjort likadant. Jag har bestämt mig för att se till att få tag i en hona med bra typ, som har friska och testade föräldrar och med en stamtavla som är kompatibel med Morrisons, men det ska (helst) vara en svart- eller blåpadda med vitt.


17-03-16  Resultatet av romansen nedan resulterade i tre småttingar, som beräknat under fredagen. Dessvärre satt en av dom "fast" och fick lirkas loss, men under tiden hade den dragit ner fostervatten i lungorna och trots försök att rädda den, gick det inte att få den att överleva. Men man får glädja sig åt de två som klarade sig, en hona och en hane, båda solid cremefärgade och - givetvis - de finaste kattungar man någonsin sett. *ler*.
Morrison har haft besök av en annan fin liten hona och vid månadsskiftet mars-april vet vi säkert om det har lyckats. Den lilla honan är en blyg viol och jag är inte helt säker på att hon kände sig tillräckligt bekväm för att ge sig hän, men om det visar sig att hon inte blivit dräktig, gör vi en "rockad" och låter Morrison besöka henne. En inte helt ovanlig och oftast framgångsrik variant.


17-03-06   Denna veckan väntar vi otåligt på resultatet av Morrisons senaste romans. Det är tänkt onsdag - fredag, men det kanske blir som oftast - att nedkomsten blir under helgen, då det är långt till närmaste veterinär om det skulle behövas ett akutbesök, för att inte tala om vad det kostar under jourtid. Men jag håller tummarna och hoppas att det ska gå bra.
Förhoppningsvis kan jag ha Morrison fertil ett tag till, då ytterligare ett par honor väntar på sin tur, den ena kan vara på ingång redan i kväll. Det har tagit sin tid för Morrison att bli uppmärksammad i ´avelskretsarna´, men nu är det lossnat och jag får göra erfarenheten att behöva säga nej till en del av 
Aldrig kunde jag tro att en olyckshändelse skulle dra med sig så mycket! Under tiden jag låg på sjukhuset upptäcktes en förändring på ena binjuren, som i det här läget bedöms som obetydlig, men eftersom det kroppsegna kortisolet inte sjunker när man tillför kortison utifrån, måste anledningen utredas. Blanketter i mängd och anvisningar som inte alltid är så enkla att följa. Blotta tanken på att det ska bli fel gör att jag nu har satt in allt i en prillans ny "sjukpärm", vilket visade sig vara en bra idé. Att ha lösa papper och dokument i brevkorgen fungerar dåligt. Men det känns som om jag inte har haft tid eller ork att göra så mycket mer än att följa instruktioner, köa i telefon för att få svar på frågor, beställa tider till olika undersökningar och att ringa efter transporter. Nya erfarenheter som kan vara bra att ha, men det väcker också funderingar. Ett exempel: Då jag ringer efter transport, får jag uppge mitt personnummer. Så långt är det okay. Men varje gång får jag frågan om jag har hjälpmedel som rullator, kryckor eller käpp och om jag går själv till bilen. Svaret blir nej på samtliga frågor utom den sista; Ja, jag går själv. När jag efter ett par dagar beställer en ny transport, får jag exakt samma frågor. Eftersom jag utgår ifrån att mina uppgifter är dokumenterade, borde det vara enklare att fråga om det som gällde sist också gäller den här gången? Alldeles säkert hamnar denna min reflektion under kategorier som Obetydligt eller Lyxproblem, men är trots det irriterande.
Nu är de allra flesta undersökningar och planeringssamtal gjorda, så inga fler resor till sjukhus är planerade förrän i maj månad då det ska tas nya prover. Det gäller att se framåt. Efter maj kommer sommaren och i mitten av juli får jag veta om jag får köra bil igen. Hittills har det varit helt lugnt och allt känns precis som det ska, bortsett från den första tiden då jag trampade i luften som en berusad (vilket enl. läkare berodde på 'subben'), så jag ser framåt med tillförsikt.

Det är mycket väder nu. Igår blåste det så kraftigt så att det snöade på tvären, idag är det sol och uppklarnande, bara en vindstöt då och då som nästan tar andan ur en.
När jag skottade uppfarten efter nattens snöoväder, hade blåsten drivit upp snövallar på 25-30 cm. Men eftersom jag inte använder bilen, blev det bara en gångstig fram mot vägen, där jag gjorde plats för besökares bilar och för postbilen. Om jag gör mer arbete än så, protesterar revbenen och det känns riktigt skönt att ha en helt legitim anledning för att vara bekväm...

 

17-02-13  Sedan några dagar är det konstaterat att Morrison blir pappa tillsammans med sin tjeckiska flickvän och ungarna beräknas komma runt 10 mars! Såå spännande!
Det känns instängt när jag inte kan ta bilen och ge mig iväg om jag vill, men igår var jag med ett par goda vänner på jakt efter en kattunge som sällskapskatt och ville ha mig med som smakråd. Det blev en fantastiskt fin tur med strålande sol och torra fina vägar och jag njöt i fulla drag.

Idag blev jag utrustad med ett armbandslarm med tanke på att det som hände kan hända igen och då kanske jag skadar mig mer allvarligt, kanske så illa att jag inte kan ta mig till telefonen och vad gör jag då? Larmar hemtjänsten så klart!
Men mitt i alltsammans blev situationen lite komisk. När damen från hemtjänsten kom, stod jag och staplade ved på verandan och hon undrade om det var här Maria bodde? Jadå, sa jag, och hon såg lite vilsen ut när hon förstod att jag var den hon sökte, men när hon fått klart för sig varför jag faktiskt behövde ett larm, såg hon genast lugnare ut. 



17-01-22  Vilken dag som helst nu får jag veta om parningen mellan Morrison och hans landsmaninna har givit resultat och aldrig går väl tiden så sakta som när man väntar på något. Lilla Belle från Borlänge ska få ta P-piller ett tag för att hämta sig efter livmoderinflammationen innan vi gör ett nytt försök och en beundrarinna från Umeå upphörde att löpa just när dom hade planerat att komma ner. Men det kanske var lika bra, för Morrison kan behöva lite tid att ´ladda om´ mellan sina amorösa äventyr och jag är inte riktigt i fas med mig själv ännu.
Det tycks som att katterna känner att något inte riktigt är som det brukar vara. Som t.ex. när jag ligger kvar i sängen på morgonen och väntar på effekten av de smärtstillande tabletterna, stryker Yaya med mjuka trampdynor på mitt ansikte ända tills jag stiger upp. Det är också hon - som aldrig visat något större intresse för oss tvåbenta - som nu ockuperar mitt knä framför TV-n och inte låter någon annan katt komma nära. Jag upphör aldrig att fascineras av katters agerande, som i den här situationen och med vårt sätt att tänka och tolka, mest liknar omsorg. 


17-01-20   Att ha lågt blodtryck kan vara ett problem som kan leda till fler problem. Om man får en känning, är det säkrast att man har något att hålla sig i eller stödja sig emot och man ska helst inte befinna sig i en trappa som saknar räcken.
Så hände det som inte skulle ha behövt hända. Halvvägs ner i den gamla branta trappan från övervåningen blev jag akut medvetslös och hade ingenting att sätta emot. Det jag sedan minns var att jag stod i rummet och ringde ambulansen och hade rejält ont i min vänstra sida utan att förstå varför. När ambulanspersonalen ville veta vad som hade hänt, insåg jag att jag inte mindes något alls efter det att jag uppenbarligen hade fallit.
På sjukhuset konstaterades att jag hade frakturer på flera revben och ett mindre blåmärke på pannan, men det stora bekymret var att jag inte mindes hur jag tagit mig upp från fallet och vidare till telefonen. När man bl.a. hade gjort en CT-röntgen med kontrast, visade det sig att jag hade fått en hjärnblödning i pannloben. Dessbättre är den inte i själva hjärnvävnaden, utan en subdural blödning, som kom i samband med traumat, men det är illa nog. När man sedan gått vidare med röntgen på lungorna och gjort ett ultraljud på hjärtat utan att kunna hitta någon orsak till min minnesförlust, blev resultatet att jag nu inte får köra bil på 6 månader! Det innebär att jag får lita till mina grannar då det är mer än 3 km till närmaste busshållplats och 7 km till affärer, bank, apotek och annat. Men jag är glad ändå. Det kunde ha slutat mycket värre...

 

17-01-07  Morrison är nu tillbaka och har börjat kurtisera Vivvi som löper fullt ut. Liksom vid hennes förra löp, värjer hon sig mot hans försök med ilskna morranden och Morrison backar undan som den gentleman han är. Det blir en slags ´moment 22´ då Vivvis instinkt samtidigt driver henne att utmana och locka honom.
Någon föreslog att jag skulle flytta dom till en främmande plats, men jag vet inte någon av mina vänner som skulle vilja ställa upp och hysa en fertil hane i något av sina rum. Det skulle bli detsamma som att säga tack och adjö till den vänskapen. Efter några dagar kommer där nämligen att lukta allt annat än 4711...
Men vistelsen hos honan i Uddevalla gick efter läroboken. Nu hoppas vi att också Bell kommer tillbaka igen efter den livmoderinflammation hon fick ett par veckor efter parningen. En eller kanske två honor till kommer Morrison att träffa innan våren och sommaren tar fart, sedan får han troligtvis en ny ´semesterperiod´ att se fram emot.
Jag har också beslutat att vänta till varmare dagar med att ta in en ny avelshona och har tydligt och detaljerat uttryckt vad jag söker. Ett par uppfödare har redan hört av sig och talat om att möjligheten finns att det kan bli just en sådan i de kombinationer dom har planer på att genomföra.
Den lilla blåsköldpaddan jag förälskat mig i fick stanna kvar i katteriet, något jag förstår fullkomligt. Jag hade absolut gjort samma sak om jag hade fått fram en sådan liten pärla!

 

17-01-05  Idag förväntas Morrison komma hem efter att ha tillbringat några dagar hos en hona. Det är svårt att skräddarsy livet, så ibland är det lämpligare att flytta hanen till honan istället för tvärtom. Morrison finner sig snabbt tillrätta vart han än kommer, så det är aldrig några problem. Dessutom kan en hona känna sig tryggare i sitt eget hem och har därför lättare att ta emot hanen.
Det är vinter och kallt och det är stor variation vad gäller snömängden i mina trakter. Utanför mitt fönster visar termometern -12 grader, solen skiner på en vackert blå himmel och marken är bara hjälpligt täckt med snö. Ett par mil söderut är det däremot mycket svårt att ta sig fram, så det återstår att se om Morrison kommer hem idag eller om han är ´insnöad´. Samtidigt som det är befriande att få sova lugnt och inte väckas vid 04-snåret av hans "serenader", är det så tomt utan honom...

Det finns en till som blir glad för att se honom. Lilla Yaya saknar uppenbarligen sin favvo-morfar. Hon är ofta ute i kattgården och lockar på ett sätt som inte är vanligt för henne. De andra verkar konfunderade och det tycks som om dom är osäkra på konstellationen utan Morrison, så nästa date får lämpligen ske här hemma. Om det går att hålla honom ifrån att urin-spraya inomhus, ska han enligt planerna träffa två honor till innan försommaren. 
Vid den tidpunkten ska också en ny avelshona välkomnas i familjen. Glädjande nog har jag fått tips från ett par olika uppfödare, att en liten hona med mina drömfärger kan komma att födas i deras katterier. Givetvis är inte färgen avgörande för att bli en bra avelshona, men det blir vansinnigt spännande att följa. Och jag väntade inte ett ögonblick med att anmäla mig som intressent på uppfödarnas väntelistor...

17-01-01  Här och var ser jag utslängda julgranar och jag har inte ens satt undan ljusstakarna och stjärnan i fönstret ännu. Gran har jag avstått från, jag kan till och med tycka att det är onödigt att hugga ner ett friskt träd bara för att efter någon vecka kasta den på sophögen. Men eftersom julen varar fram till påska, njuter jag i fulla drag av stillheten och värmen från den knastrande vedkaminen. De batteridrivna ljusen ser nästan ´levande´ ut och det tog ett tag för katterna - och för min hjärna - att förstå att dom faktiskt inte är brinnande. I min egen lilla bubbla är allt frid och fröjd.
Men visst är det orättvist, när så många människor inte ens har någonstans att bo, när så många måste tigga för att klara dagen och när massor av människor är på flykt undan krig och elände. 
Mitt eget bokslut för år 2016 är både glatt och sorgligt, precis som de flesta andra år. Det är livet. Men för världen i stort, ser det annorlunda ut. Den kan liknas vid en enda stor sandlåda, där man strider om makten att få bestämma hur utrymmet i sandlådan ska fördelas och hur mycket sand var och en ska få att leka med. Spadar och hinkar har förvandlats till bomber och gevär och när leken till slut är över, kommer inget annat än sanden finnas kvar. 

Nyårsfirandet kom och gick, precis som alla tidigare år. På landsbygden är man befriad från mer närgångna nyårsraketer och smällare, men dom hörs. Den enda som reagerade i mitt hus var Gräddelin, som orolig och morrande smög fram och tillbaka för att söka skydd. Själv har jag inte ont av smällarna och ljuden, men de traumatiserade barnen från krigsdrabbade länder, dom som inte förstår att det inte är granater och bomber, finns i mina svåra tankar.

Jag kan också förstå frustrationen och vanmakten hos alla djurägare som tvingas se sina skyddslingar darra och gnälla av skräck och inte kunna göra någonting för att hjälpa dom.
En hund jag en gång ägde, råkade ut för en smällare som olyckligt träffade honom under buken. Efter den händelsen var han oerhört rädd varje nyår och påsk. Jag minns att jag en gång sökte upp familjen till en - mycket bortskämd - åttaårig pojke, som envisades med att använda smällare i en portgång där det ekade kraftigt, vilket ledde till att vi hade en skräckslagen schäfer i vårt vardagsrum. Pojken sa sig förstå att han inte skulle fortsätta på det viset, men då det någon dag senare hände igen och jag öppnade fönstret för att säga till honom, stack han demonstrativt fingrarna i öronen och stod envist kvar. Då rann det över! Jag kastade på mig jacka och skor och rusade ut. När han fick syn på mig, srang han därifrån och jag följde efter. Idag kan jag ångra det jag gjorde, men jag var så rasande att det inte gick att hejda. När jag nådde honom slog jag honom i ansiktet så hårt jag kunde med öppen hand och just i den stunden kändes det riktigt bra. Följden blev en rejäl utskällning från hans föräldrar, men det var det värt, för därefter slutade han med sina smällare i portgången... Sådant läder ska sådan smörja ha, som min far brukade säga.

 

16-12-21   När det är julvecka är det frestande att skriva med röd färg, men jag besinnar mig...  Fler tråkiga nyheter dessvärre. Även den sista av de fyra ungarna i L-kullen, har HCM. Efter att ha talat med uppfödaren till hanen och med flera veterinärer, står det klart att det inte är så vanligt att samtliga kattungar i en och samma kull drabbas, men det förekommer. Oftast är det bara en del av ungarna i en kull som råkar illa ut, och varför en del drabbas hårdare, går inte att förklara. En veterinär uttryckte det så här: "En olycklig slump." En annan sa: "Än så länge är vi bara i farstun när det gäller forskningen på HCM hos katter".
Även fast jag lider med dom kattungeköpare som har blivit drabbade och har full förståelse för kommentarer som har sitt ursprung i sorg och besvikelse, känns det ändå bra att veta att både hanens uppfödare och jag själv gjort allt som står till buds för att hindra det från att hända. Men ändå hände det och det går inte att ändra på. Samtliga  sjukdomsbärande gener som finns i katternas DNA, på samma sätt som hos andra djur och även hos människor, kommer vi troligen aldrig kunna eliminera. Det enda vi kan göra är att enbart använda djur till avel som inte uppvisar positiva gener. 
Jag kommer givetvis att kastrera Yaya, men den något fördröjda chocken över det som hänt, gjorde det nästan otänkbart att fortsätta med uppfödning över huvud taget.
Jag tackar uppfödare och andra vänner som stöttar och uppmuntrar mig att ta nya tag med nya blodslinjer och förnyad energi. Jag inser också att avsluta det som betyder så mycket i mitt liv, skulle bli ett alltför smärtsamt beslut.


16-11-30  Tyvärr blev inte Vivvi dräktig den här gången, och min annars så pålitliga magkänska visade sig handla om önketänkande. Men egentligen är det nte underligt, eftersom parningen mest påminde om ett övergrepp med en motvillig Vivvi, som hellre stod på verandan och ropade efter andra friare. När katten själv får välja...
Men det är bara att ta nya tag och sätta plan B i sjön. Det finns en liten pärla som jag sååå gärna skulle vilja ha som min nya avelshona, men det återstår ännu ett tag innan jag vet om den planen går i lås. 
Morrison kommer att lånas ut till 2 honor (en tredje är fortfarande i diskussionsfasen) och jag hoppas verkligen att han inte börjar spraya inomhus i ren desperation innan de tilltänkta damerna behagar löpa. Jag tror att kattgården fyller en funktion i det avseendet. Det måste rimligtvis vara mer verkningsfullt att sätta sina doftspår utomhus. Men vad vet vi? Vi är ju trots allt bara människor.

 

16-11-22  Trots Vivvis ändrade beteende och min magkänsla verkar det ändå som att Vivvi inte har blivit dräktig. Men det är svårt att vara helt säker, eftersom honor som haft ett par kullar har lite större nipplar än en hona som väntar sin första kull. Och ingen blir gladare än jag om jag har fel.
Det som faktiskt talar för att hon - möjligen eventuellt kanske - kan vänta ungar, är att hon ökar i vikt... 

 

16-11-02  Jag vet att jag bör vänta, men Vivvis beteende i kombination med min magkänsla säger - om den nu inte sviker mig - att det blir kattungar!!
Då blir det ganska exakt ett och ett halvt år sedan vi hade småtassar i huset och som jag har längtat! 
Men dom som visat intresse för att 'låna' Morrison till sina honor måste börja planera innan en ny 'semester' kommer att bli aktuell. Men som en ödets ironi har de flesta förfrågningar om att få låna honom kommit då han har varit Kem-chipad. Men förhoppningsvis hinner han med ett par äventyr. Här hemma har han ju inte så mycket att stå i förrän en ny liten avelsdam kommer hit, vilket snart kommer att visa sig... Håll tummarna gott folk!

 

16-10-31  På utställningen gick det bra för Yaya, men jag hade inte lyckats med prepareringen, så helgens äventyr blev lite rumphugget. Men bortsett från det, fick hon goda bedömningar och tog sin Champion-titel.
Däremot visade hennes scanning hos Björn Åblad på Blå Stjärnan att hon har en mild variant av HCM och kommer därför kastreras. Det är ett bevis på att hur mycket vi än gör för att förhindra att sjukdomen uppstår och enbart avlar på DNA/CHM-negativa och HCM-scannade individer, kan det hända ändå. Vad gäller Yaya behöver hon inte medicineras, men bör kollas med ett par års mellanrum. Det är ju självklart väldigt tråkigt, och många är tårarna som jag har fällt. Tillsammans med det som hänt de andra ungarna i kullen + att den lilla kattflickan jag hade hoppats på fick tas bort efter bara tre veckor på grund av en tarminvagination, är det lätt att ge upp alla planer om fortsatt avelsarbete. 
Att bedriva avel kan liknas vid att spela på lotteri. När nitlotterna bara blir fler och fler försvinner lusten att spela.

Om det blev en lyckad parning med Vivvi och Morrison, kommer ungarna sent i december, närmare bestämt i mellandagarna jul - nyår. 
I slutet av den här veckan kommer det att bli spännande! Då föds den kullen i vilken jag hoppas ska finnas en liten kattflicka till mig, och det är bara att hålla tummarna. Om det finns någon rättvisa borde det födas honor i den kullen, när det fötts nästan enbart kattpojkar det senaste året i just den uppfödningen. Men vad naturen vill är inte detsamma som vad vi vill, så det återstår att se...


16-10-04  Det ser ut som om Morrisom kommer att ha en del att göra under vintern och våren. Men planer är planer, och katterna själva vill ha ett ord med i laget innan det kan bli något av. Det har också öppnats ett tillfälle till att det äntligen kan bli ett nytillskott i huset, och att detta nytillskott - som ännu inte är fött - mycket väl kan bli en blåsköldpaddfärgad hona med vitt och dessutom med silver!! Det blir en otålig väntan med konstant tumhållning ytterligare några veckor innan jag får veta... Fortsättning följer.
Nu är årets 'högsäsonger' över, och Morrison börjar dämpa sig så mycket att jag kan sova ganska ostört. (Det kan annars vara besvärligt med ett hus som har öppen planlösning på båda våningarna.)
I år liksom förra året, har katterna sluppit fästingar, men härom dagen upptäckte jag för första gången ett par älgflugor i pälsarna, och i morse fick jag förklaringen. En vuxen och högst imponerande älg passerade mitt köksfönster, alldeles för nära för att det skulle kännas bekvämt. Den fortsatte utmed kattgården och vidare upp i ett litet skogsparti bakom mitt hus och jag hörde den muttra och fnysa en stund innan den försvann utom syn- och hörhåll.
De berömda hjärnspökena satte genast igång i min skalle. Om denne gigantiska varelse håller till i området och blir på dåligt humör en dag, skulle det inte behövas mer än en enda spark mot kattgården för att katterna skulle kunna ta sig ut därifrån. För vem kan veta hur en älg tänker? Men i morse verkade den vara nog så fredlig och tycktes strunta i katterna som nyfiket kikade ut på den. Men, viskar hjärnspökena som vägrar lämna mig ifred; Varför fnyste och muttrande den då?
Det är bara att gilla läget, ta en dag i sänder och hoppas att älgen bestämmer sig för att ta andra vägar. Vad annars finns att göra?
 

16-09-19  Dags att planera för en ny utställning. Morrison är fertil och det kan bli svårt att ha honom ett par-tre nätter i ett litet hotellrum utan att han blir frustrerad och bär sig illa åt. Jag vet att många som bor på hotell låter sina fertil hanar vara i badrummet på nätterna, men det känns inte lockande, och den goda akustiken skulle dessutom medföra att jag inte skulle sova ordentligt och dagarna blir tröttsamma. Sammantaget betyder det att Morrison får stanna kvar hemma, och Yaya åker med mig till Varberg.
Förberedelserna inför utställningen eskalerar under veckan innan utställningshelgen. En sista pälskontroll med genomkamning och en första schamponering blir på måndagen. Sedan ytterligare ett bad med avfettningsschampo på torsdagen. Den slutliga prepareringen sker på hotellrummet eller i utställningshallen innan katten presenteras för domaren.
Jobbigt? Kanske, men det lönar sig. På en utställning kan en dåligt prepararerad katt förlora mot en som är bättre preparerad, även om dom i allt övrigt är på likvärdig nivå.

 

16-09-12 Det känns som en mindre evighet sedan jag uppdaterade sidan, men ibland gör livet krumsprång, och allt kan inte vara prio1.
Vad som hänt sedan sist är att Vilda fick ett mycket bra hem tillsammans med matte Majvor och hunden Tellus. Jag får bilder och positiva kommentarer och Vilda ser ut att må bra, är älskad och trivs i den nya situationen.
Tankarna släpper inte taget på en ny hona till avel, särskilt då Morrisons intresse för Vivvi inte är överdrivet stort. Viva är ju pensionerad och Yaya tillhör tjocka släkten, och ska helst ha en annan friare. Men jag funderar på att chansa på linjeavel när det gäller dom två och har lagt in en önskan till min stambokförare om att få ta en kull.
Men jag hoppas att jag en dag ska få välkomna en ny avelshona och jag drömmer om en svart- eller blåsköldpaddsmoke med vitt, men dom "växer inte på träd" så jag måste ha tur. Det är också mycket mer än färgen som ska stämma. Tack vare att Morrisons stamtavla är unik är det inga större problem där, men honans stamtavla och hennes förutsättningar i övrigt ska också vara lämpliga och gillas.

Av och till upptäcker jag att en del nya uppfödare tycks tro att ett stamnamn i sig gör dom till uppfödare, och okunnigheten känns nästan skrämmande. Och förvånande. För samtidigt som det aldrig tidigare har varit lättare att ta reda på det man behöver få svar på, verkar det ibland som om det ändå är för jobbigt, och det blir bekvämare att vända sig till erfarna uppfödare för att få svar på sina frågor.
Jag har ingenting emot att ge råd och stöd, men när jag märker tendenser till att vilja skynda på och tänka förbi de mest basala grunderna, blir jag frustrerad. Att tänka i termer 'Hane + Hona = Kattungar', är en grov miss. Avsikten med avel är att föra rasen framåt och bevara katternas speciella signum genom att använda friska, vältestade och kompatibla individer i avelsarbetet. Detta kräver Kunskap, Planering, Tid och Tålamod i nämnd ordning. Och när man tror sig ha gjort allt rätt, ska man tänka ett varv till...
Så där, nu har Tant Gnetig sagt sitt.


Morrison är klar för möten med nya damer. Suprelorinet satt i ganska exakt ett år, precis som förra gången han var kem-kastrerad, och hans lockrop färdas nu långt på nätterna när han går ut i kattgården, och öronpropparna är på plats när jag ska sova.


16-06-09  Lilla yrvädret Vilda har nu blivit kastrerad i väntan på att bli omplacerad. Vi har en intressent, men det kvarstår en del innan det hela är klart.
Beslutet att överlåta en katt är ingenting man tar utan vidare, men då jag bedömde att Vilda inte riktigt når standarden för att bli en bra avelskatt, insåg jag att hon skulle få det bättre hos någon med bara en katt- eller hundkompis. Alltför många katter i en grupp skapar spänningar som kan leda till ordentliga bråk, och det är inte heller möjligt att behålla alla som inte går i avel. Nu behöver jag bestämma mig för om jag ska ta in en ny hona eller begränsa avelsarbetet till att låta Morrison träffa 'damer', och i övrigt njuta mitt otium tillsammans med de katter som blir kvar...


Städningen av huset intensifieras i takt med katternas fällning av vinterpälsen. På mycket kort tid har Viva - som skulle kunna göra reklam för Välpälsade Kastrater - skaffat sig så många tovor att det inte längre går att sköta. Det kommer att bli ett besök hos veterinären, där hon blir förvandlad till ett välrakat lejon av varianten Svartsköldpaddsilvertabby, försedd med praktfull man och med en svans som en plym. Inte optimalt ur skönhetsperspektiv, men hon har gjort sitt på utställningarna och en katt med den typen av päls mår mycket bättre av att vara "nakenkatt" i sommarvärmen.

 

16-05-26  Åh, så surt det är att ha skrivit en lååång historia och sedan glömma att spara den innan jag stänger ner datorn. Men det är bara att börja från början igen...
Det finns flera anledningar till att jag inte har skrivit något på ett tag, men det känns som att det jag skriver ska vara läsvärt och intressant, och ibland är det mesta i någon slags ´livets stillestånd´ och inget av det tänkta blir gjort.
Någon har sagt; Att vara skrivare är 25% inspiration och 75% frustration, och det kan jag skriva under på. Jag har åstadkommit ett par barnböcker som fallit i en välförtjänt glömska, mestadels på grund av att min styrka som skrivare ligger på andra områden. Dessutom har jag aldrig har varit duktig på att kommunicera med barn, så tron på att det skulle vara enklare att skriva för barn fick revideras omgående. Numera kan ett mer seriöst skrivande vara en ren plåga, så jag inskränker mig till Dalslands Skrivarförenings årliga utgåva "Dalpennan" som innehåller antologier, där jag har varit publivcerad i många år, men inte heller där har jag visat mig på ett par år.
Men av och till får jag en idé som upptar en stor del av min tid tills stolparna har blivit tillräckligt många för att bygga på, och ibland blir resultatet riktigt bra...

På kattfronten är det inte mycket nytt. Lilla Vilda (Miss Millicent) som nu är tio månader, tycks vara en som aldrig blir vuxen. Hon far fram som ett jehu, helt obekymrad om de andra katternas protester. Ofta hopper hon upp på min rygg och hänger med en stund på min axel innan hon hoppar ner och letar upp en av sina älskade korkar. Oavsett mina planer har hon då bestämt att det ska apporteras, och jag får snällt avbryta det jag har för händer, för att hon inte ska störa mig på det utstuderade sätt som bara hon kan. Men det går inte att vara irriterad på henne någon längre stund. Hon är ju världens mest förtjusande lilla tok-fia...

 

16-04-16  Oh, så bra det är med en blogg-flik! Där jag kan gnälla om allt jag vill utan att någon säger emot!
Det är mycket jag skulle vilja säga till de två - uppenbart Sverak-anhängare - som uppehöll sig vid våra burar på vår senaste utställning. Med nedlåtande tonfall fällde dom kommentarer som "Katterna inom Sverak är allt bra mycket snyggare'", eller: "Att dom kan ställa ut den där rasen!? Den är ju inte tillåten på Sveraks utställningar!?"
Då kunde jag inte vara tyst:
"Nej, det är möjligt. Men varför tror ni att Sveraks regler ska gälla också för andra förbund? Och att jämföra Sverak med WCF är ju som att jämföra äpplen med päron" sa jag. Dom stirrade på mig som om jag inte var riktigt klok, vände om och fortsatte mellan raden av burar.
Denna idiotiska och meningslösa strid mellan två organisationer, med skillnader som med lite god vilja skulle kunna respekteras, men som istället gjort att Sverak på ett regelvidrigt sätt stänger ute dom som inte gör som Sverak gör, medan t.ex. WCF välkomnar utställare från andra förbund. 


16-04-15  För ett par veckor sedan fick jag ett mycket tråkigt meddelande från en köpare som köpt en kattunge från mig. Trots att han är DNA/HCM negativ och trots att hans föräldrar är DNA/HCM-negativa och HCM-scannade utan anmärkning, har katten, som är född i mars 2015, ändå utvecklat en medelsvår HCM.
Faktumet att katter senare i livet kan utveckla sjukdomen, tyder på att det sannolikt finns fler gener som är bärare av HCM än de båda som idag är möjliga att spåra. Därför kan det aldrig nog betonas, att trots att vi använder allt vi har att tillgå när det gäller att förhindra HCM och enbart avlar på individer med godkända resultat, kan vi aldrig lämna garantier för att ungarna ska vara utom fara resten av livet. 
Själv är jag - som de flesta uppfödare - mycket noga med att upplysa köpare om förhållandet, och det finns också klart uttryckt under fliken 'Kattens hälsa'. Som en extra säkerhet för såväl köpare som för mig som uppfödare, ska det också införas i köpekontraktet. Allt för att undvika missförstånd.
Jag lider med Michelle, som jag vet gör allt för att Limerick aka Enzo ska få ett långt och bra liv, men ingen kan säga hur länge... Det är en situation man inte önskar sin värsta ovän.

 

16-03-26  Ibland går tiden så fort att man nästan inte hinner med, och ibland kan minuter vara som timmar. Under den senaste månaden har allt och ingenting hänt, men jag väljer att berätta om den Worldshow som gick av stapeln 19-20 mars, där Morrison och Little Gem medverkade. På fredagen åkte vi ner till Apelviken där vi skulle övernatta, och all tidigare oro om stöstorm, dåligt väglag och trafikstörningar försvann i solen och de torra fina vägarna. Katterna installerades, och jag förväntade mig en lugn och störningsfri natt. Men icke! Little Gem tyckte äventyret var lite läskigt, och var som ett plåster på Morrison hela tiden, vilket gjorde honom irriterad och så var cirkusen igång! Pip och gnäll och jamanden under större delen av första natten, och när det var dags att gå upp och starta mot utställningshallen var jag i ett desperat behov av sömn. 
Trots allt gick lördagen som beräknad. Morrison klarade situationen med att visa upp sig för domaren galant och utan någon rädsla. Han fick mycket bra bedömning och gav domaren en vänskaplig knuff i ansiktet. En äldre, mycket vacker hane var den som tog "rubbet", men jag var nöjd ändå.
Lite oväntat blev det Little Gem som imponerade mest. Oväntat, eftersom hon på sin första utställning (en dag) liksom försvann i mängden, och trots fin bedömning tog hon sig inte igenom. Under de 5 månader som gått sedan dess, har hon utvecklats en hel del, och domarna var rent lyriska över att se henne. Båda domarna var eniga om att om ett halvår (lagom till höstutställningen) skulle hon vara perfekt! Nu var hon fortfarande "a delightful little girl", om ett halvår kommer hon att vara "a breathtaking lady", och hon nominerades till panelen. I den församlingen hade hon inte mycket att sätta emot de äldre och mer utvecklade honorna. På vägen blev hon utkonkurrerad av sin egen mor Jamaika, som blev bästa hona i sin grupp.

Just när vi lämnade parkeringen utanför utställningslokalen hände en fruktansvärd olycka, då en bil med en familj med sina katter blev påkörd av en kille på motorcykel. Bilen fick bärgas därifrån och underbara människor hjälptes åt med att ge husrum för människor och katter tills allt ordnat sig.
Värre var det med killen som körde motorcykeln. Han hade i hög fart brakat rätt in i sidan av bilen och var svårt skadad. En öppen, ful fraktur på ena underbenet och ryggsmärtor. Tillsammans med två undersköterskor stöttade jag honom och försökte samtidigt hålla upprörda familjemedlemmar lugna och på respektfullt avstånd. Killen var vid medvetande, men förvirrad, frågade gång på gång vad som hade hänt och var svårt smärtpåverkad. Vi satt på marken hos honom i väntan på ambulansen och det kändes bra att kunna göra en insats. Mitt ena ben värkte allt mer av den obekväma ställningen, men jag kunde inte ändra ställning av risk för att då tvingas släppa taget om killens huvud. När ambulansen sedan kom och jag fick avlösning, fick jag hjälpas upp på fötter. I efterhand fick vi reda på att killen också hade fått en bäckenfraktur med risk för inre blödningar, och fördes med helikopter till Sahlgrenska universitetssjukhuset i Göteborg för att opereras. Samtidigt som vi var glada för att ingen i bilen, varken människor eller katter hade blivit fysiskt skadade, kändes det svårt att inte veta hur det hela slutade för killen.
Men när vi åkte hem på måndagen var vi helt överens om att helgen för vår egen del - trots sömnstörningar - hade varit över förväntan.

 

16-02-16  Just när SMHI hade meddelat att den meteorologiska våren hade inträtt, smällde kylan till med 11 minusgrader. Sol, blå himmel och vindstilla får vara "plåster på såren" men vantar och yllesockor jag hade börjat smyga undan kom snabbt fram i ljuset igen, och hoppet om att inte behöva mer ved till kaminen fick snabbt omvärderas. Som tur är har jag en bra granne i närheten som säljer fin ved till ett vettigt pris, och att veden dessutom levereras till husknuten utan extra kostnad är en ren bonus.
   Katterna gör som instinkten säger åt dem att göra, nämligen Vegetera och Äta. Med ökande ålder blir jag övertygad om att det också gäller oss människor. Bevisen för detta är min motvilja för större aktviteter - och mitt midjemått...
   Tiden rinner iväg och om en månad är det dags att planera och packa för vårens stora kattbegivenhet, WORLDSHOW, som tillsammans med Föreningen Hallandskattens 25-års jubileum går av stapeln 19-20 mars i Varberg. Vi ser fram emot utställare från skilda delar av världen och att få se alla vackra katter. Morrison och Little Gem är anmälda till utställningen och ska ha Miss Millicent som sällskap i buren. Hon trotsar instinkten och far runt som om det vore sommar och 20 grader varmt. Ingen går säker för henne, inte ens den som hon aldrig tidigare har träffat. Det räcker med att böja sig ner i hallen för att ta av skorna så har man en katt på ryggen. Ett nyfiket, fjäskande och helt oemotståndligt litet yrväder som kallas Bejbi.

 16-02-02  Jag tror jag måste byta till en annan web-plats. Jag har just skrivit en hel del, och  när Miss Millicent aka Bejbi, plötsligt kom farande över tangentbordet, så VIPS! så var jag tillbaka till ett tomt dokument. Sidan har inte heller någon funktion som gör att man kan backa tillbaka, och är dessutom väldigt seg när man både ska spara det man har skrivit och när man vill tillbaka till texten igen. Får ta ett sista allvarligt snack med supportern. (Tilläggas bör att det inte har med min dators långsamhet att göra.)
Men det är bara att börja från början igen: Jag har insett att kattgruppen har blivit lite väl stor för att fungera optimalt. Nu frågar sig nog någon varför jag i så fall valde att behålla Bejbi. Skälet är - förutom att hon är så go´ som någon katt kan vara - att då hon var liten hade jag en misstanke om att hennes bröstkorg inte var okay och ville därför inte sälja henne. Hon hade inga egentliga symtom, och vid besiktningen konstaterades att allt var u.a., men misstankar har en förmåga att häfta vid, så jag har bestämt att om ett par månader låta röntga hennes bröstkorg och utifrån det se hur jag ska göra i fortsättningen.
Bejbi är verkligen en som sticker ut på många sätt. Hon är pigg och full av bus, älskar att apportera sina plastkorkar och alltid i farten på olika upptåg.
I morse väcktes jag av att min mobil ringde men kunde inte hitta den på nattygsbordet. Den låg längst in under sängen och innan jag hade fått fram den, hade den som sökte mig gett upp. Vem som bär ansvaret är det ingen tvekan om. :) Om jag böjer mig för att ta upp något från golvet hoppar Bejbi upp på ryggen och klättrar vidare upp mot nacken. Om hon hade lagt sig mjukt och försiktigt hade det varit helt okay, men icke! Hon har nämligen bestämt sig för att min kalufs är ett odjur som ska besegras. Så hon sätter sig som en smäck och bearbetar min skalle med klorna, och mitt synfält begränsas av en svans och ett bakben tills jag får nog, välter brutalt ner henne på golvet och masserar min ömmande skalp.
Men hur busig hon än kan verka vara, är hon en jättesnäll katt som är uppmärksam på hur man reagerar, och mer och mer rättar sig efter det. Ibland tycks hon dock ha problem med tankeverksamheten, kastar sig huvudstupa in i situationer som ibland gör de andra katterna ordentligt irriterade. Little Gem är den som både uppfostrar, leker och gillar henne, medan de andra oftast går undan när hon kommer farande, och bara tar hand om henne när hon är trött och ligger stilla.


16-01-18  Ibland är det bra att ha en sida där man kan lufta sin frustration, säga vad man vill och hävda sin åsikt utan att jobbiga och i grunden onödiga diskussioner uppstår...
Det sägs att det finns lika många uppfattningar som människor på jorden. De som tror på samma saker går samman och bildar grupper, och övertygelsen om sakernas betydelse ökar med antalet medlemmar. Så länge medlemmarna följer med strömmen utan att ifrågasätta är allt gott och väl, och den som visar en avvikande åsikt ska på olika sätt återföras till ledet av de saktrogna.
En metod kan vara att man låter den otrogne schavottera genom att ställa frågor som är mer eller mindre uppenbara, och som syftar till att syndaren ska tvingas försvara sin åsikt. I de flesta sammanhang då det gäller icke kartlagda ämnen, finns det å ena sidan de som tror det ena och å andra sidan de som hävdar motsatsen. Jag inser nu det jag har anat ganska länge, nämligen att när man - som jag -  tillhör en annan organisation än 95% av de övriga medlemmarna i gruppen och dessutom (fy skäms!) har en avvikande åsikt i en fråga, får man tydligen finna sig i
att vara i negativt fokus.
Det jag talar om är enkelt: Jag tillhör dom som inte tror på mening
en med att höftledsröntga katterna. Det vi åstadkommer är att kolla våra avelsdjurs höftstatus. MEN, när två HD-fria djur kan ge avkommor med mer eller mindre uttalad HD och föräldradjur med låggradiga - och tillåtna - defekter, får HD-fria kattungar + att 98% av alla kattungar säljs till sällskap och aldrig röntgas då dom inte visar tecken på höftledsbesvär, anser jag att det knappast är möjligt att hävda någon ärftlighet.
Men så får man inte resonera i de fina salongerna. Om man inte gör som dom andra får man inte vara med och leka.


16-01-14  Äntligen har vintern slagit till, men för hur länge? På Vädret pratar man om mildväder igen nästa vecka. Men här i Dalsland brukar vintern hänga i, så det återstår att se.

Katterna är vintertrötta nästan allihop. Det är egentligen bara Miss Millicent aka Bejbi, som håller gång. Helt på egen tass har hon lärt sig att apportera och föredrar att använda korkar från PET-flaskor. Problemet är bara att hon kommer med sina korkar och väcker mig mitt i natten om hon behöver en kastare. Hon är på det hela taget ganska hänsynslös. När jag ligger och läser på kvällen har det hänt flera gånger att hon - om hon ska passera mig - lika gärna kan tassa över mitt ansikte som någon annan kroppsdel. När hon ska fjäska kastar hon sig handlöst (tasslöst?) utan att bry sig om hur hon hamnar.
För dom andra katterna är hon en veritabel retsticka. Ligger någon och sover, slänger hon sig ner på eller bredvid den sovande, och det är bara Little Gem som fortfarande försöker uppfostra henne. Till och med hennes föräldrar har gett upp försöken, från dom hörs bara en och annan uppgiven katt-suck.
Härom dagen snubblade jag på en förrädisk snöklump som frusit. Jag hade bråttom och kom med bra fart, föll framlänges och tvärnitade med ansiktet före in i bakdelen på min bil. Huvudvärk, näsblod men inga värre blessyrer.
Bortsett från den gången då jag halkade i en snö-hal trappa och kasade ner på ryggen med benet vikt under mig, har jag inte brutit mig. Men den gången slutade det inte lyckligt. Spiralfrakturer på båda benen i underbenet +en fraktur i hälbenet. Det blev operation då man lappade ihop mig med märgspik, plattor och skruvar. Gips och kryckor och ofrivillig semester i flera månader blev följden. Jag och en kollega som var med vid olyckan, brukade i efterhand skämta åt min replik när jag hörde (!) att benet small av: "Helvete också, där gick benet!"

Jag minns en fanjunkare från den tiden jag älskade att rida. Om någon ramlade av sin häst skrek han med sina lungors fulla kraft: SPÄNN INTE KROPPEN! Det uppfattades som en direkt order, och om den inte åtlyddes, riskerade man troligen att bli avstängd från vidare ridlektioner på livstid. Man vågade helt enkelt inte spänna sig, och det bet. Än idag hör jag honom skrika sin order om och när jag halkar, snavar eller snubblar omkull. Visst blir jag förskräckt, men spänner mig gör jag inte, och jag har nog fanjunkaren att tacka för att jag har sluppit benbrott. Peppar, peppar...

 

15-12-18  Nu är det jul igen... inte riktigt ännu, men det nalkas med stormsteg. Ett ryggskott har passat på att drabba mig precis som jag hade tänkt göra en storstädning av vinklar och vrår. I och för sig var det bra, för nu slipper jag göra det. Alltid är det något bra med det som inte är så bra, som min mor brukade säga.
Lite knepig vinter, minst sagt oförutsägbar. Ena dagen frosthalka och isgator med underkylt regn, nästa dag 11 grader plus som på en sämre midsommarafton. Snön lyser med sin frånvaro men det kommer säkert det också. Jag hoppas att det inte blir som i vintras då ett plötsligt och helt oväntat oväder gjorde vägarna nästan omöjliga att ta sig fram på. En snäll och hjälpsam person som var på väg från Karlstad till Uddevalla, hade beslutat sig för att lämna av en sak till mig på vägen ner, och denna pärla till människa hamnade i diket 2 gånger! Ingen bil går helskinnad efter sådana äventyr, inte heller denna, och enda trösten är att det kunde ha gått mycket värre.
Mitt julfirande blir en lugn och mysig tillställning utan jäkt och stress. En del traditioner finns, men det blir allt mindre för varje år utan att det känns som en förlust. En uppesittarkväll med en låda Alladdin chokladkonfekt och ett glas god glögg vid TV:n blir perfekt. Så får jag hoppas att du som läser detta också får en fin jul och ett bra nytt år 2016!

 

15-12-14  Ibland är det bra att vara pensionär och kunna råda över sin tid. Som nu, när isen på bilrutorna ligger som ett pansar på min gamla Opel, som inte har något garage att stå i. Trots olja och silikon som ska förhindra att bildörrarna fastnar, sitter dom ändå som berget och hårfönen anlitas för ett annorlunda uppdrag. Bilen är utrustad med såväl motor- och kupévärmare, och för att nå fram till bilen krävs dubbla förlängningskablar, vilket inte är att rekommendera i snö.
Men ändå - om jag hade haft ett arbete med tider at passa, skulle det ha varit riktigt jobbigt. Numera kan jag till största delen själv välja om och när jag ska använda bilen. Nästa gång jag kommer ner till Preem, hoppas jag att dom har fått påfyllning med de vinterprodukter jag behöver för att underlätta bilkörningen när det är 7 kilometer till närmaste affär och bussförbindelse saknas...
Trots allt har jag det bra. Jag får veden framkörd till verandan ocj jag får hjälp att ploga uppfarten när snön blir mig övermäktig. Jag inser att det kommer en dag då jag nog måste flytta, men än så länge är tanken långt borta, och varje år när våren och sommaren kommer, är vinterns besvärligheter som bortblåsta.
Katterna förbrukar inte mycket energi nu, alla tycks halvt om halvt ha gått i ide utom den lilla tokfian som inte ger upp i första taget, och är lika mycket ute i kattgården som inomhus. På kvällarna är min säng redan inbokad när det är dags för mig att hitta en sovplats. Det gäller att möblera om så både dom och jag kan ligga hyggligt bekvämt. Katterna är mina "värmeelement" och jag är deras, så på det viset har vi nytta av varandra.

 

15-12-08  Lite tomt är det nu sedan kattungarna flyttat, men jag gläds åt att alla har fått de bästa tänkbara hem och att de nya ägarna är nöjda och belåtna. Jag får bilder med jämna mellanrum och små rapporter om "världens goaste kattunge".
Kvar här hemma är ju Miss Millicent... Jag tror inte jag kan minnas att jag någonsin haft en kattunge som hon. Orädd och oförsiktig på gränsen till dumhet, och ibland funderar jag allvarligt på om det fattas henne något. Hon är inte stilla några längre stunder och drar sig inte för att irritera dom andra i sina försök att få igång dom. När någon ger henne på moppo piper hon ynkligt, men det hindrar henne inte ifrån att  kasta sig på nästa objekt i raden. Kanske är det en djurvärldens motsvarighet till någon slags bokstavskombination...
Det är tur att Little Gem är tolerant och samtidigt lekfull nog att ta sig an det lilla yrvädret, men ordningsmakten - här gestaltad av Gräddelin - ser ut som om hon tänker begära avsked från sin post. När Millicent, som för enkelhetens skull kallas Bejbi - landar i mitt knä spinner hon högljutt, men det är bara när hon tänker sova som besöket blir längre än en minut eller två. På nätterna sover hon för det mesta, men ibland vaknar jag av att hon har utsett mig som leksak. Det är därför ingen överdrift att påstå att jag drabbats av sömnrubbningar...

 

15-11-21  Det är underligt, om man tillfälligt är utan bil, har man en hel del saker som man skulle vilja göra. Likadant är det nu, när jag har bestämt att ta en paus från uppfödningen. Om jag bestämmer mig för att starta upp igen nästa år, har jag vad som behövs här hemma, men nu - mitt i sabbatsåret - grips jag av en vansinnig lust att köpa en ny hona och tycker plötsligt att det finns en hel del både vackra och lämpliga som skulle passa mig utmärkt...

Snön som kom i förrgår har bestämt sig för att ligga kvar, både på marken och på träd och grenar. Det är vackert, och en bonus är att det blir ljusare med den orörda snön runt huset. Snart kommer fälten prydas av olika spår av räv, rådjur, älg och kanske också varg. En vargfamilj håller till några kilometer härifrån, och det är knappast troligt att dom skulle ta vägarna förbi mitt hus, men vad vet man? Vildsvin har inte letat sig till våra trakter ännu, däremot finns det mårdhundar som inte heller är särskilt trevliga att komma i vägen för.
Nu är vinterdäcken på, och tanken på att slira fram i de branta backarna runtomkring är inte så angenäm. Men det är ingen idé att bekymra sig, det blir som det blir i alla fall. Visst sandas och plogas det på grusvägarna, men om det blir en besvärlig vinter hjälper det inte stort, och dikena blir välbesökta. Eftersom stolparna med elledningar är borta, är chansen i alla fall större att man kommer undan med blotta förskräckelsen.

 

15-11-14 Jag har just vinkat adjö till Madam Butterfly, som nu flyttar till Linda Jacobsson och hennes familj i Ljungsbro, där jag är övertygad om att hon kommer att få det bra. Jag fick en omedelbar kontakt med Linda, som uttryckte att det kändes mycket bra när vi hade gått igenom alla formalia tillsammans. Madam kommer att få en hel del nya ljud och intryck att vänja sig vid, men får hon ta itu med saker och ting i sin egen takt kommer det att bli jättebra. Lindas 10årige son hade helt rätt handlag och inställning och en bra förståelse för vad en kattunge behöver. Han kommer säkert att bli Madams favoritägare. Det är bara att konstatera: Ännu en fantastisk familj har hittat hit, och en kattunge har fått ett nytt hem där hon kommer att vara  uppskattad och älskad.

 

15-11-05  Efter kontakt med en härlig familj i Ljungsbro är det nu bestämt att Madam Butterfly får besök om en dryg vecka, och om allt känns rätt kommer hon att få åka med dom härifrån. Hon kommer att få två kattvana hundar som kompisar, barn som kommer att underhålla och leka med henne och vuxna som är pålästa och ansvarsfulla, och som ställer de rätta frågorna.

Morrison har nästan upphört med sina serenader och lockrop (läs:lockvrål) och på det hela taget lugnat ner sig betydligt. Men än är det för tidigt att sluta med P-piller till honorna, förra gången fanns det krut kvar i nästan sju veckor efter hans P-kastrering, vilket oplanderat och överraskande resulterade i Vivas andra (och sista) kull. Den gången blev det åtta levande kattungar, som dessutom fick flaskmatas varannan/var tredje timma dygnet runt i mer än sex veckor eftersom Viva inte hade någon mjölk. Så här i efterhand undrar jag hur jag klarade av det, men man gör det man måste göra, och det hela slutade lyckligt.

 

15-11-02 Madam Butterfly har ännu inte funnit ett nytt hem. Inte underligt alls egentligen, jag är långt ifrån ensam om att ha osålda kattungar kvar. Och jag vet inte om jag ska tycka det är modigt eller dumdristigt att ta nya kullar i det här läget, men så gott som varje dag läser jag om kattungar som är födda eller som väntas.
Jag är helt på det klara med att det kan vara en långdragen process att välja kattunge, och det är ok. att skicka likadana utskick med förfrågningar till alla uppfödare man tar kontakt med. Men, det är bara en uppfödare som blir säljare. Vi andra väntar, men bara någon enstaka gång händer det att någon hör av sig med besked. Oftast händer ingenting. Dagarna går och blir veckor, man väntar och hoppas, men till slut förstår man: Dom kommer inte att höra av sig...
Tänk så enkelt det hade varit om man hade gjort ett utskick till oss som har kontaktats och tackat för sig!? Det är vår tid, våra förhoppningar och vår planering det handlar om också! Det är svårt att tro att det handlar om tanklöshet, att visa hänsyn och respekt gentemot dom man har engagerat borde vara en självklarhet. 


Morrison har nu blivit kemiskt kastrerad och får semester fram till nästa höst/vinter. Det betyder att hans frustationsutlösta serenader tystnar, lugnet infinner sig, honorna slipper äta P-piller och jag slipper gå runt i huset med Den Känsliga Näsan påkopplad av oro för att upptäcka om han har sprayat på mindre lämpliga platser. I det avseendet har jag haft tur, men det finns inga garantier när man har fertil hane.
Det här året har varit hektiskt och motigt på många olika sätt, och som jag känner det just nu är det tveksamt om jag kommer att fortsätta med uppfödningen. Min bäst före-ålder är passerad med god marginal och jag har inte energi som tidigare, men även om det inte blir fler småtassar, kommer katter alltid vara en stor del av mitt liv. Och hur motsägelsefullt det än kan låta - man ska aldrig säga aldrig...

 

15-10-19  Idag är kattungarna 12 veckor gamla och endast Madam Butterfly är kvar till salu. Mitt hjärta vann över mitt praktiska tänkande, så Miss Millicent blir kvar hemma.
Jag hade anmält kullen till utställningen, men fick backa eftersom två av kattungarna fick en ögoninfektion, och även om dom var behandlade och symtomfria i god tid innan dagen för utställningen, fanns en risk att även dom andra två skulle kunna vara smittade, så jag valde att låta allihop vara hemma. Och ironiskt nog - fast glädjande - har de andra två inte blivit smittade. Immunförsvaret är omoget hos kattungar, vilket gör att en del kan bli smittade av sånt som äldre katter inte alls reagerar på. Det är därför kattungebesökare uppmanas att använda handsprit innan dom hanterar kattungarna. 

Little Gem var med på utställningen och skötte sig helt exemplariskt, och hennes bedömning kunde inte vara bättre! Inte en enda liten kommentar åt det negativa hållet, utan allt var positivt från nosspetsen till svansen. Inte helt oväntat men ändå överraskande, för som ägare har man ett kritiskt öga och ett som är helt okritiskt. Hon utvecklas fortfarande och det kan medföra en del överraskningar åt någondera hållet, men jag hoppas att hon får behålla sina fina kvaliteter också i fortsättningen.

Morrison var uppenbart övertygad om att det fanns en fertil hane i min utställningsväska. När jag höll på att packa upp och lämnade väskan öppen under några minuter, hade han sprayat på allt han kom åt! Innehållet fick tvättas, göras rent eller/och kasseras. Men han utökade sina revirmarkeringar till att omfatta min dunjacka och diverse kattprylar och tvättmaskinen fick mer och mer att jobba med. Så nu är det inte bara nattliga serenader och allmän frustration, och tiden för kemisk kastration är bokad. Morrisons påtänkta damer får passa på att löpa nu innan sabbatsåret träder i kraft. Därefter kan vi se fram emot ett lugnt och bekymmerfritt år.

 

15-09-30  Ett par veckor kvar till utställningen i Varberg och jag velar fram och tillbaka om jag ska ta med Vivvi och kattungarna också. En av dom är fortfarande till salu och vem vet, kanske en av utställningens besökare visar sig vara den rätta köparen? Jag tvivlar inte en sekund på att domaren kommer att tycka om dom små, och för dom som redan har bokat, blir det dessutom ett "kvitto" på att dom köper en fin katt. Så om ingenting annat händer, kommer jag att vara i Sparbankshallen på lördagen den 17 oktober med Little Gem och småttingarna.
Välkomna dit!
 

15-09-27  Nu knackar oktober på dörren. Björkarna går i brunt och lönnen har fått sina första inslag av rött, orange och gult. Inomhus rullar det på som det är tänkt, men det är glest i leden vad gäller kattungeköpare. Parningen med Morrison och Vivvi var ju inte planerad, och trots att kattungarna är underbara och riktigt fina, hade det varit bättre med endast en kull i år.
På sidorna syns många leveransklara kattungar som fortfarande letar efter nya hem, och jag har aldrig tidigare haft så få förfrågningar. En stor anledning är att det i år varit en enorm "kitten boom", vilket till en del beror på att det har tillkommit många nya uppfödare. Konkurrensen ökar, och det är en situation man får förhålla sig till, men ett läge som detta innebär också att många kattungar riskerar att hamna hos oseriösa köpare. Hos oss är det den lilla tjejen på bilden som fortfarande inte har hittat sitt nya hem. 

Flytta

Madam Butterfly är en glad och busig liten blåsköldpadd-färgad kattflicka som ännu inte har hittat rätt ägare. Om det inte lyckas, får hon stanna kvar hemma tills hon har nått åldern för kastration, och sedan säljas som ungkatt.
De allra flesta som köper sällskapskatter väljer att kastrera sina djur, och att göra det innan försäljning innebär dessutom att hon inte är intressant för köpare som skulle ha utnyttjat henne för oseriös byb-uppfödning.

I morgon är kattungarna nio veckor gamla, och det är dags för deras första interaktion med veterinärerna. Det blir en smygstart, och vaccination nummer 1 sker nästan omärkligt.
Om tre veckor blir det ett nytt besök då det händer fler saker, och då gäller det för ungarna att stanna kvar på bordet och finna sig i att hela kroppen undersöks och att det lyssnas och tittas både här och där. Vaccination nummer 2 går också den utan problem, och till och med den grova nålen med Id-chipet går oftast in under huden utan protester.

Vecka 44 är det dags för dom som är bokade att flyga ur boet. Det känns sorgligt och skönt på en och samma gång. Sorgligt för att jag ska skiljas från dom små som jag har haft hand om i 3 månader, och samtidigt skönt för att jag - så långt det är möjligt - känner att dom kommer till bra hem. 

 

15-09-06  Ett besök idag från Åmål av en familj som köpt kattunge av mig tidigare, och som nu har bokat Morris Minor, aka Minos, som "lillebror" åt Juno. Den som läser noga protesterar nu och säger att dom ju är inte 6 veckor förrän i morgon, men det går att få dispens om det gäller en dag eller två...

Det blev tyvärr ändrade planer när det gäller Mr. Mojo Risin´, men redan idag fick vi besök av en trevlig familj från Lysekil som också var intresserade av honom. Beskedet kom just nu, och Mr. Mojo Risin´ är officiellt bokad och kommer att tillbringa sina dagar och andas saltvattenmättad luft på västkusten.
Kvar är h
onorna, men Miss Millicent charmade äldsta dottern i familjen från Åmål, så vem vet? Kanske en ny lyckoträff är att vänta?

Vivvi är en fenomenal mamma! Olika främmande personer som pysslar med kattungarna utan en enda protest från den ömma modern, som helt lugnt ligger på golvet och tittar på. Och ändå, när det går väl vilt till (oftast är det Little Gem som blir lite för exalterad), blir det fart på Vivvi och hon skyndar till undsättning. En tillrättavisande blick från henne räcker för att Litte Gem ska smita iväg. Men hon är inte ens ett halvår gammal så hon glömmer fort, och snart är det full rulle igen. Hon väljer alltid att busa med den kattunge som är närmast, så det blir i alla fall rättvist, så att säga. Och det är aldrig så brutalt att det blir några skador, utan ungarnas pipanden är nog lika mycket protest som obehag.

 

15-09-01  Och så var sommaren slut... Men det tjänar inte stort att klaga när det inte finns någon instans att vända sig till. Det är naturens gång, så det är bara att ta fram ullstrumpor och varmkläder och se fram emot nästa vår. 
Nu är det definitivt slut på instängdheten i kattrummet, och det är bara trapporna som inte är besegrade, så tills dess finns dom små kvar på nedervåningen. På nätterna får både Vivvi och småttingarna dock finna sig i att vara i kattrummet, under några minuter med ljudliga protester innan dom kapitulerar.
Nu har dom börjar äta själva, och efter en hel del del besvär fick jag till en konstruktion där hålet var tillräckligt stort för att dom små skulle kunna ta sig in och tillräckligt litet för att hålla dom stora på utsidan. Trodde jag. Den första jag upptäckte var Gräddelin, som glatt stod i konstruktionen och mumsade på maten. Hon evakuerades snabbt. Senare på kvällen upptäckte jag att också Vivvi hade tagit sig in! Någon har sagt att om en katt får igenom huvudet i en öppning, så får den in hela kroppen. Och det kan härmed betraktas som ett faktum!
Intresset för kattungarna har börjat vakna, och flera besök väntas framöver. Inga besök före kattungarna är sex veckor är en regel jag inte prutar på.

15-08-30  Nu har "the revolving door" mellan badrummet och kattrummet tagits i bruk igen.
Kattungarna är 5 veckor på måndag, och utvecklas i en rasande fart. Nu har occupationen av huset inletts, lite försiktigt och lite i taget, men det är bara en tidsfråga innan dom är överallt. Mina innetofflor har fått semester, och genast blev jag klar över att på golvet fanns en hel del smulor och sandkorn som sopborsten har missat. Varför jag använder sopborste kanske kräver en förklaring. Ljudet från min dammsugare är inte behagligt för någon, allra minst för små kattunge-öron, så den har också fått semester tills vidare och ersatts med mer medeltida metoder.

Little gem, aka Yaya, är överlycklig när dom små är inom räckhåll för henne, och bara ibland blir hon lite för exalterad över de nya "leksakerna", och Vivvi får gå emellan.
Nu har dom små börjat dricka sin mjölkersättning från ett fat och smakar prövande på blötfodret för kattbebisar. Jag har märkt att dom nafsar i nappen istället för att suga när jag ger dom flaskan, vilket bör betyda att dom snart är färdiga att själva stå för näringstillförseln. Problemet är (som vanligt) att dom vuxna tycks föredra småttingarnas kost och det behövs både list och hot för att hålla dom därifrån. Vivvi ser på mig med förebrående och sårad blick när hon inte får tillträde när kattungarna äter och dom andra ser besvikna ut när ´godiset´ bara finns på andra sidan närväggen. Då får dom ett par baby-torrisar att knapra på och ordningen är återställd, i alla fall tills nästa matningstillfälle... 

 

15-08-23  Oj, så fort det går! Bara för ett par dagar sedan var kattungarna fortfarande ostadiga på benen, men nu håller dom på att ta sig över brädan som utgör tröskeln till kattrummet! Dom har också tröttnat på att hålla sig i hagen och har mutat in hela utrymmet. Vivvi har inget att invända, men så är hon också en väldigt trygg mamma.
BARF-maten tycks ha gett resultat nu, speciellt en av paddorna vägrar ta emot stödmjölk och ökar ändå i vikt. Hon har tydligen lagt beslag på en bra plats i mjölkbaren.
Dom små är nästan skrattretande olika. Alla är nyfikna och framåt, men den som hörs mest och hinner fram först är Morris Minor aka Minos. Den andre killen, Mr. Mojo Risin´, kommer efter och kallas därför Sladden. Madam Butterfly håller på sin värdighet och kommer när det passar henne, så hon tituleras bara Madam, medan lilla Miss Millicent, som gärna ligger på mitt knä och som i mitt tycke är den sötaste av ungarna, har fått smeknamnet Sirap.
Om ett par veckor kommer det första besöket till kattungarna. Det är en familj som tidigare har köpt kattunge hos mig och som nu bestämt sig för att Minos ska bli familjens nya tillskott.
Det är glädjande att kattungeköpare kommer tillbaka, och det bästa är att jag då vet att katterna är älskade och att det är bra hem. För oavsett hur seriösa människor verkar vara, och hur positiv en första kontakt än är, så vet man i grunden ganska lite om varandra. Men i de allra flesta fall har kattungeköpare visat sig vara bra människor som visar ansvar och som respekterar innehållet i köpekontraktet. Ingen nämnd och ingen glömd.

 

15-08-21  Fredag idag och på måndag är småttingarna 4 veckor! Alla fyra följer sina egna viktkurvor, och skillnaderna börjar rätas ut. Med mer eller mindre lyckade resultat har dom börjat kuta runt, även om den lilla inte är riktigt lika snabb i vändningarna som dom andra.
Nu har jag gett enbart BARF-foder till Vivvi som ett försök att "sparka igång" hennes mjölkproduktion, vilket tyvärr inte verkar särskilt framgångsrikt. Men vissa gånger äter ungarna mer när jag matar dom, ibland mindre, vilket kan betyda att Vivvi ändå bidrar.

Jamaika har nu flyttat till Lerum, där hon ska bo hos goaste Tina och Patrik och katterna Vera och Sture, som f.ö. är hennes lillebror, och det tycks gå smärtfritt. Katterna ´småpratade´ med varandra första natten från var sin sida av en dörr, och redan morgonen därpå var det dags för ett möte. Lite trams får man vara beredd på när tre vuxna katter, okända för varandra, ska lära sig att samsas, men av rapporterna att döma, verkar det gå över förväntan.

Jag fick också värdefull hjälp med att ta fina bilder på småttisarna, så får jag presentera:


       Mr. Mojo Risin´    Madam Butterfly
   Morris Minor    Miss Millicent

         Mr. Mojo Risin´      Madame Butterfly           Morris Minor           Miss Millicent
         Röd solid hane     Svartsköldpadd hona    Cremesmoke hane    Svartsköldpaddsmoke
                                                                                                                   hona

 

 

15-08-15  Om ett par dagar är kattungarna tre veckor gamla, och det kravlas för fullt i bolådan. Nu börjar tiden då dom behöver mer utrymme, och "lekhagen" med plexiglasskivor ska sättas upp tillsammans med en ny bolåda av något enklare, men rymligare modell. Vivvi är med under hela proceduren, och när hon har inspekterat det nya arrangemanget, markerar hon sitt godkännande genom att lugnt gå till matskålen och äta. Eftersom inte tycker om att vara instängd i kattrummet, är det viktigt att hon accepterar den nya "boendemiljön" för att inte flytta runt kattungarna till en plats hon själv väljer, och som kanske inte är den mest lämpade.

Nu visar det sig dessvärre att trots rätt foder för dräktiga och digivande honor + oxkött som extra proteiner, har Vivvi bara minimalt med mjölk. Mobilen väcker mig återigen mitt i natten, och på dagarna är jag ganska låst. Men att stödmata ger också utmärkta tillfällen för att skapa tillit och förtroende. För även om det är maten jag kommer med som är det primära för dom små, förknippar dom min röst, mina beröringar och min lukt med ofarliga och rent av behagliga situationer. Och fastän det är jobbigt, är jag glad för att hon har haft mjölk redan från början och att det nu bara handlar om tre-fyra veckor innan ungarna börjar förstå vitsen med att äta själva.

 

15-08-11  Kattungarna är nu två veckor gamla och mår bra. Även den lilla är starkare i sina bakben, fast hon fortfarande har svårt att hänga med i svängarna och hävda sin rätt vid mjölkbaren. För att hjälpa henne har jag börjat stödmata med gott resultat. Vivvi tycks inte ha mycket mjölk kvar, så jag håller noggrann viktkoll på allihop, men en tillfälligt svag ökning kan helt enkelt bero på att kattungen nyss har tömt sin tarm. Jag vill inte heller stödmata för tidigt, då Vivvis egen produktion kan avta om kattungarna inte stimulerar henne. Det är som att balansera på slak lina, men slaka linor finns det gott om i den här verksamheten...

Det tar ett litet tag innan kattungarna ser och hör ordentligt, men nu börjar den roliga tiden då dom kommer kravlande och piper när dom hör min röst. Tiden går fort, och redan om ett par veckor kommer det att vara full fart i kattrummet. Vivvi går inte längre med på att jag stänger nätdörren, och dom andra katterna har blivit inbjudna i hennes mamma-revir för att titta på gruppens nya medlemmar. "Se men inte röra" verkade Vivvi tycka, men hon tillät dom att närma sig för att stilla deras nyfikenhet, och när det var gjort släppte hon taget. Nu lämnar hon ungarna och går ut i kattgården, där hon kan stanna en timma eller mer innan hon går tillbaka till dom. Trygga honor är guld värda, signalerna hon ger sina kattungar är inte laddade med fara och flykt, och kattungarna växer därför upp till trygga och goa individer.

 

15-08-03  Kattungarna är nu en vecka gamla och det "firades" med ett besök hos veterinären. Jag upptäckte att den lilla honan inte använder bakbenen och hon har dom bakåt/utåt som en groda och tar sig hjälpligt fram med frambenen. Veterinären undersökte ryggen, men fann inget som kunde tyda på en ryggskada. Möjligen är det en nerv som ligger "i kläm", men det är mycket svårt att undersöka en så liten kattunge. Hon har svårt att komma till för att äta, och har sackat efter i vikt, så jag ska stödmata henne några dagar. Jag ska fortsätta kontakten med veterinärerna, och om hennes rörlighet inte blir bättre inom rimlig tid, är det bäst att ta bort henne. Det är inte något jag vill tänka på och oroa mig för just nu, det som ska hända, händer ändå...
De andra tre väger drygt 200 gram efter sina relativt blygsamma födelsevikter, och dom verkar inte ha några problem alls. En av dom har öppnat ögonen - nåja, ett öga i alla fall - och börjar så smått studera omvärlden.

 

15-07-31  Redan fyra dagar gamla kravlar kattungarna omkring i bolådan när mamma Vivvi tar en paus på några minuter. Den övriga tiden ligger dom vid hennes juver i en prydlig rad och ökar i vikt som förväntat.
Nu har jag konstaterat att den röde är en hane (d) troligtvis utan smoke.
"Röding" nr 2 är också en hane, cremefärgad med smoke (es),
De båda honorna är sköldpaddsfärgade. Den ena är klart svartsköldpadda, men den andra är jag fortfarande osäker på. Hon är antingen svart- eller blåsköldpadda. (f eller g)

Efter allt jobb och problem de senaste två åren, känns det nästan lyxigt att allt bara löper på. Inga dygnet-runt-matningar, ingen mobil som väcker mig med jämna mellanrum, ingen trötthet och ingen oro. Vivvi gör allt efter läroboken och jag hoppas innerligt att det blir lugnt och problemfritt i fortsättningen också. En extra glädje är också att dom som köpte kattungarna i Jamaikas kull är sååå förtjusta i sina kattungar. Superlativen haglar, och alla tre familjerna är överens om en sak: Dom har allihop fått den absolut finaste och goaste kattungen i kullen!

 

15-07-27  NYA SMÅTTINGAR! Strax efter midnatt visade Vivvi tydligt att det hela var på gång. Hon sprang före mig nerför trappan, in i kattrummet och placerade sig i bolådan. Där var allt förberett, så det var bara att vänta tillsammans med henne.
01.35 : Den första kattungen föddes, en pigg liten "padda" som känns igen på en ljus strimma i ansiktet
02.00 : En "röding" (av obestämt kön) kom med rumpan först och Vivvi fick det lite besvärligt. Det var tur att den första ungen hade banat väg, annars kunde det ha blivit riktigt knepigt.
02.45 : Nu var det dags för nästa, gissningsvisvis också den en "padda", men säker är jag först när den har blivit torr.
03.00 : Och till slut en röding (möjligen creme) med oanade röstresurser, som genast anslöt sig till de andra vid mjölkbaren.

Vivvi skötte grovjobbet utan hjälp och är en väldigt duktig mamma. Jag stod för finliret och utan att störa för mycket täckte jag över de våta spåren med mjuka och torra dukar. Vid den första inspektionen kunde jag inte upptäcka något som var galet med dom små, och dom verkar vara ganska jämna i storlek. Eller smålek... för det är märkligt så fort man glömmer hur små dom faktiskt är när dom föds, men ändå är dom helt perfekta!
Många honor kan vila i timmar, t.o.m. dagar, och fortsätter sedan att föda. Rörelserna jag känner på Vivvis sidor kan mycket väl vara livmodern som drar ihop sig, men det kan också betyda att det finns en eller ett par till därinne.
04.15 kom ytterligare en unge som var helt utan livstecken. Trots att jag gjorde allt jag kunde för att få liv i den, var och förblev den en liten ängel.
Det har hänt förut, och var gång jag tvingas konstatera att en kattunge är död, känner jag alltid att jag skulle ha gjort mer, något annat. Ändå vet jag att det inte hade förändrat någonting. Oftast får man inget svar på den eviga frågan; Varför? Livet ger och tar, så är det bara.


I skrivande stund har klockan slagit 05.45 och allt är lugnt. Det enda som hörs är de små som snuttar i sig sitt livs första måltid, och så Vivvis spinnande. Dom små ligger i en prydlig rad vid hennes juver så som kattungar gör och som dom har gjort sedan urminnes tider. Det är lika fantastiskt varje gång att få vara med. Att bli inbjuden när det är dags, att få hjälpa till när det går för snabbt för att hon ska hinna med. Att då få lov att frottera pipande och dyblöta små kroppar utan att hon blir orolig är ett förtroendevotum, och kontakten är påtaglig.

 

15-07-19  Under en lång period i livet trodde jag att allt tråkigt bara hände andra, inte mig. Det tog ett tag att inse att även jag tillhör gruppen "andra". Det jobbiga är att för varje motgång blir jag mer övertygad om att ingenting längre kommer att bli som det är tänkt.
Som nu detta med Vivvi, som Morrison har vägrat para under mer än ett år, och hans försök dessförinnan ledde inte till något resultat. Vad är orsaken till det? Och varför har det lyckats nu? Mina hjärnspöken har inlett ödesvalsen, tankarna tar olika vägar, alla lika destruktiva och Murphy, med sin lag om alltings djävlighet har trängt sig allra längst fram. Hur kommer det att gå? Visserligen gick det bra första gången, men det känns inte lika bra den här gången. Och jag som lider så med en hona som har ont! Tänk om den första kattungen är för stor och dessutom kommer med baken först! Jag måste ringa veterinären - vem kommer att ha jour och var? Låter Vivvi verkligen som hon brukar? Har hon inte sjunkit väl mycket, hon har ju en hel vecka kvar! Var det en värk hon hade nyss?! Kattungarna kommer inte att klara sig om dom föds nu... HJÄÄLP!!!
Jag tar ett par djupa andetag för att stoppa hyperventilationen och samlar ihop bitarna av det som är jag. När det mesta av oro har sjunkit undan ger jag mig själv ett löfte: Det här är absolut sista gången! Det är mer än jag klarar av! Aldrig, aldrig mer!
Det känns i stunden som ett befriande beslut, men innerst inne vet jag att det är glömt i samma ögoblick som jag ser de nyfödda små liven. Och då, Murphy - Släng dig i väggen!

 

15-07-18  Tomt? Javisst, som alla andra gånger då kattungar har hämtats, men den här gången är det annorlunda på flera sätt. Dels för att jag har haft dom längre och att vi har gått igenom en hel del tillsammans, men när dom klarat av att ta sig upp precis överallt och triggar varandra till "stordåd", skulle jag behöva ha extra händer. Nu känns det skönt att kunna gå i huset med öppna nätdörrar, jag får ha min arbetsbänk nästan helt för mig själv och då Little Gem nu får tillträde till kattgården kan flugorna koppla av och krukväxterna kan hämta sig efter den omilda behandlingen. Jamaika verkar lite dämpad, men hon har Little Gem att pyssla med. Kanske är det självbedrägeri och ett sätt att komma undan skuldkänslor, men i både ord och tanke har jag förmedlat till Jamaika att dom andra tre har flyttat till andra hem och att dom har det bra där...

Little Gem. Hon är ett kapitel för sig. Det är tänkt att hon ska kastreras innan jag säljer henne, men mitt hjärta säger "Kastera men sälj inte". Om någon undrar varför jag inte överlåter kastrationen till en eventuell köpare, är svaret följande:
I juridisk mening är en katt en vara som vilken som helst. Det innebär att när en vara är såld har säljaren inte längre någon kontroll. I Little Gems fall är det komplicerat, eftersom hon sannolikt bär på mammans och mormoderns gener, vilket gör att hon inte kan föda på normalt sätt. Det är givetvis något jag skulle ha talat om för en köpare, men vad vet jag egentligen? Om hon skulle smita ut eller rent av får gå fritt och blir parad av en främmande hane, har ägaren oftast ingen aning om när det hände och kan då inte veta när kattungarna ska komma.  Eller också skulle dom kanske tro att det ser ut att gå bra eftersom honan verkar vara precis som vanligt, men det är just det som är det farliga! Eftersom hon inte kommer in i det sista stadiet inför förlossningen, skulle det sluta med att kattungarna dör i livmodern och Little Gem skulle dö av likförgiftning!
Nu säger den påläste att det ju går att kastrera tidigt. Som i de flesta fall då något ändras, finns det både följare och motståndare. Själv tillhör jag dom som tror att det är viktigt att ett djur får utvecklas ordentligt innan den berövas sin fertilitet. Könshormoner har sin uppgift inte bara med själva fortplantningsförmågan utan också att forma den vuxenprägel som är speciell för varje ras. Mitt dilemma är att hon redan nu har tagit ett stadigt tag om mitt hjärta och att det kan komma att bli omöjligt att sälja henne...

Avsaknaden av päls gjorde Morrison konfunderad i början, men han tycks trivas med sin lejonklippning. Han sov under tiden, så jag passade på att beställa ett blodprov för ett par genetiska tester också. Svaret på proverna kommer om ett par veckor. Fram emot hösten kommer det att bli aktuellt med en ny dos av Suprelorin, som gör honom "inkompetent" i ca ett år innan det blir dags att para den nya lilla honan (som jag fortfarande söker efter).
Det är verkligen inte en lätt uppgift att leta hona! Det är väldigt frustrerande med hemsidor som inte är uppdaterade, att nödvändig information saknas eller att man måste be om rättvisande bilder på en kattunge man blir intresserad av. En del verkar efter ett tag inte intresserade av att sälja eller/och slutar höra av sig, och jag kan inte låta bli att fundera över orsaken. Visserligen tillhör jag WCF, men jag vägrar tro att man tar det "säkra före det osäkra" och bara säljer till uppfödare i SVERAK, utan att det mer handlar om allmän slapphet och icke-tänkande. Ingen nämnd och ingen glömd!

 

15-07-14  Nu har veckan kommit som alla har väntat på. Kattungeköparna står i startblocken och den förste som lämnar oss efter besiktningen idag är Lycky Strike. I varje kull finns det någon som "sticker ut", och han är verkligen en sådan. Han kan inte skryta med att vara den snyggaste i kullen, men vad gör det när han har ett sätt som gör att man bara smälter?
Dom andra är inte långt efter, orädda och trygga allihop och älskar att vara med på allt jag gör. Egentligen är dom mest i vägen, men nyfikenhet ska uppmuntras. Det är ett sätt för ungarna att lära sig vad dom behöver passa sig för och att vänja sig vid olika saker. Att leka med en svag vattenstråle från kranen är populärt. Särskilt Little Gem kan lämna köksvasken tämligen genomblöt, och det stör henne inte ett dugg.

I morgon ska Morrison till "frissan" och bli modern! Tovorna i hans päls har smugit sig på nästan omärkligt, och när dom väl upptäcktes var det försent att klara dom med egna medel. Han är också påverkad av värmen, så det får bli lejonklippning för omväxlings skull.

 

15-07-12  Ibland önskar jag att jag hade fyra händer. Två att jobba med och två att hålla kattungarna på avstånd med. När dom en gång för alla har klarat att hoppa upp på bänkar och bord är det kört! Då är dessa framfusiga, nyfikna och orädda "monster" i vägen för precis allt jag gör! Om jag t.ex. ska använda bänken för att baka bröd, är jag övertygad om att dom vet att något är på gång redan innan jag tagit fram bakbordet, och under tiden jag plockar ner två kattungar från bänken hoppar de två andra upp...
Vid sådana tillfällen blir det nödvändigt med operation "Tillfällig Uteslutning Från Gemenskapen", vilket för kattungarnas del innebär förvisning till kattrummet. Mycket kan jag tolerera, men 16 små tassar som klampar omkring i mjölet på bakbordet har jag starka invändningar mot. När brödet bakas i ugnen och bakbordet är undanställt släpps kattungarna ut, men då är bänken inte intressant längre...
Nu när besöksförbudet är hävt och det finns gäster i huset, är ett dukat bord en ren utmaning! Det är tur att minst 90% av vännerna är kattmänniskor som känner till hur det är, annars hade bekantskapskretsen blivit kaftigt decimerad. Allt som luktar mat eller på annat sätt kan vara intressant för en kattunge får serveras i karotter försedda med lock, och servietter och annat flyttbart tas fram först när gästerna satt sig. (Man vill ju inte att gästerna ska behöva leta på golvet efter besticken.) 

 

15-07-07  Gräddelin fortsatte sitt närmast hysteriska bevakningsuppdrag och jag kontaktade en veterinär för att få råd. Hon är ju inte fertil, så varför detta beteende? Veterinären rådde mig att ge henne P-piller för att bryta ett mönster som stressade både henne själv och dom andra katterna.
På morgonen ett par dagar senare kände jag att det fanns en lugn energi i huset. Ungarna slipper nu övervakningen, Morrison klarar sig från attacker och själv är Gräddelin mest intresserad av att lligga på mitt knä och vara allmänt fjäskig och go´. Vivvi är fortfarande lite fräsig mot dom små, men inte alls lika mycket som tidigare. Ordningen är återställd.

En vecka kvar att njuta av kattungarna. Samtidigt som jag är glad för att dom är friska och får ansvarsfulla, pålästa och engagerade nya ägare, känns det kommande avskedet ändå i hjärterötterna. Jag lider med dom som skulle ha köpt Little Gem, och vet inte hur det gick för deras hund, men i en del situationer känns det mer nyfiket än deltagande att fråga. Kanske är jag bara dum, kanske skulle det uppskattas och kanske kommer jag att göra det. Där har ni mig i ett nötskal. Vill så gärna och så mycket, men är rädd för att det ska bli fel. Ord har makt, och fastän ett missförstånd kan rättas till, sitter hullingarna kvar i minnet.
Kanske är det en yrkesskada. Idag är det ju evigheter sedan jag var sjuksköterskeelev och förhoppningsvis är det annorlunda nu, men på den tiden skulle man "hålla sig på sin kant", aldrig ta ställning för något eller någon, alltid vara diplomatisk och alltid förstå.  Alltid förstå varför någon gjorde si eller så, tills man blev så utslätad att man knappast visste vilket ben man skulle stå på.

Numera har jag en annan syn på verkligheten och makterna ska veta att jag ställning! Jag har svårt att förstå människor som är inskränkta och småaktiga, jag har svårt att förstå dom som med ont i sinnet sprider ogrundade rykten, och jag har svårt att förstå dom som säger att "det måste vara dyrt det här med katterna" och att jag "borde skaffa mig ett liv". !?! Visst skulle jag kunna bita ifrån, visst skulle jag kunna hävda att det är just det här som är mitt liv, men till vilken nytta när dom inte kan se det?
Ingen människa är perfekt, jag själv lika lite som någon annan. Jag försöker leva som jag lär, men lyckas inte alltid...

 

15-07-05  Här hemma är det Cirkus Showbiz just nu. Jamaika har, enligt naturens lagar, släppt övervakningen av kattungarna och Gräddelin har glatt tagit över. Hon har fullt sjå med att ha koll på allihopa, följer efter dom och kuttrar, piper och "förmanar". Om Morrison råkar komma för nära får han genast på pälsen, och Viva, som är gruppens medlare, försöker gå emellan. Vivvi, som ska få egna ungar om ett par veckor, följer sin instinkt och fräser åt dom små, och nätdörrarna - (ursäkta att jag tjatar om planlösning och avsaknad av innerdörrar) - fungerar närmast som svängdörrar när det gäller att hålla henne på avstånd från dom små. Och mitt i alltihop busar kattungarna omkring och leker, och fattar absolut ingenting...

L i poolen 004


Verandan fungerar som substitut för uteliv. Det är ett ställe med både sol och skugga och massor av små flugor att jaga i fönstren, och kattungarna stortrivs. Utanför kan Ibland ett rådjur eller en hare bli synliga, och ungarnas halsar blir då minst en decimeter längre. För att inte tala om fåglar, som är ett av allt överskuggande intresse.
Man tager vad man haver, och när det saknas en pool kommer en plastbytta med pingisbollar och andra leksaker väl till pass. Gräddelin var givetvis också där, och hade fullt upp med att slicka bort vattnet från ungarnas tassar. Snacka om curling!

Om en dryg vecka ska dom små besiktigas och kattungeköparna har börjat nedräkningen. Gräddelin har sedan bara Little Gem att bekymra sig om, och det blir som alltid tomt här hemma när kattungar flyttat. Men det behövs en lugnare dynamik i gruppen, och jag kan ta en andningspaus innan det är dags att skärma av kattrummet mot onödig insyn, göra bolådan klar och kontrollera allt som behövs för att vara jourhavande kattmorska.


15-06-29  Juni månads näst sista dag, och hög tid för sommaren att komma. När jag var yngre och bosatt i en stad med centralvärme, noggrant skottade gator + bekväma bussar och spårvagnar i skytteltrafik, var väder och vind inget som bekymrade mig nämnvärt.
Att flytta till landbygden var till en början ett romantiskt äventyr. Flyttlasset gick en vacker majmånad som gav löfte om en evig sommar, likt dom jag minns från min barndoms sommarparadis.
Det var givetvis inte riktigt så enkelt. Jag minns ett av de de första åren, då jag blev strandsatt när det var snöstorm i april, eller när jag blir beroende av grannar när bilen vägrar starta eller när gräsklipparen går sönder. När jag får skotta mig fram till vägen genom knähög snö, och när jag ibland får elda i kaminen ända in i juni månad... Men flytta tillbaka? Absolut inte. Här finns inga skyltar där det står "Gräsmattan Får Ej Beträdas", skogen finns på andra sidan av grusvägen och friheten jag känner går inte att ersätta. Det har gått tjugo år sedan jag flyttade, och jag har lärt mig att vara rädd om naturen på ett sätt jag inte funderade särskilt mycket över i stan. Där blev den på något sätt abstrakt, kanske för att man hade den på avstånd, både geografiskt och i sinnevärlden.
Här hemma leker kattungarna Hela Havet Stormar. Ingen krukväxt står längre säker och flugorna i fönstren lever farligt. En hel del näbbmöss har får sätta livet till och de äldre katterna tar in de redan avlivade till kattungarna, som behöver träna på sina jaktfärdigheter.
Jag lär mig mycket av att studera katterna också. Inte minst nu, när jag för första gången har en kull kvar hemma så här länge, kan jag se hur dom olika ´personligheterna´ förändras över tid och vad som händer i gruppen. Lucky Strike, som från början var störst är den som har tagit leken ett steg längre och börjar utmana de andra med en gratis demonstration i ämnet "Anfall och Flykt", och kroppens budskap går inte att ta miste på:
Upp på klospetsarna, beredd på flykt med raka spända ben, bakåtstrukna öron, pälsen rest på den krökta ryggen och på svansen som är böjd neråt. Han nämar sig långsamt och fräsande sin "motståndare" med varenda muskel på helspänn, och med bredsidan före verkar han plötsligt vara två nummer större. Än så länge är det bara träning, men man får en uppfattning om katters kapacitet, som redan nu är fullt tillräcklig för att den i naturen skulle vara skrämmande och farlig.

Nu börjar det också bli dags för Vivvi att bekanta sig med en bolåda. Jag har haft många varianter av lådor genom åren, men numera använder jag extra starka flyttkartonger som eldas upp när dom är använda. Hygieniskt och inget som behöver ställas undan och ta plats. Hon är ganska stressad av kattungarna, som ser huset som en en enda stor lekplats, och det är svårt för henne att hitta en lugn plats med när båda våningarna har öppen planlösning. Visserligen med harmoniskt flöde mellan de olika utrymmena, men som har krävt en del nedmonterbara lösningar för att fungera. Ett av rummen fick delas av med en nätvägg som skapade ett "kattrum" där honorna har sina ungar och där katterna rör sig fritt mellan kullarna. Den enda innerdörren går till badrummet, där det bl.a. finns en kattbädd som Vivvi gärna använder, och genom en nätdörr som fungerar som sluss i dörröppningen kan hon se och höra vad som händer i det övriga huset utan att bli störd. 
Nämnda sluss fungerar utmärkt när kattungarna inte får gå ut i kattgården, men den måste öppnas och stängas stup i kvarten när dom vuxna vill gå ut eller in. Kattluckan sitter nämligen i bakdörren, och bakdörren går ut från - just precis - från badrummet... Först när kattungarna är internerade i kattrummet för natten öppnas slussen för trafik, lugnet återställs och Vivvi sover lugnt på min säng. Min oavlönade anställning som slussvakt avslutas först när kattungarna har flyttat, och kommer att påbörjas igen när Vivvis ungar når nyfiken-på-kattluckan-åldern.

 

15-06-23  Vaccineringen igår gick alldeles utmärkt. Dom hade inte ett spår av infektionen och veterinären blev överraskad över att dom hade tillfrisknat så snabbt. Hon nämnde att det inte var säkert att det verkligen har varit en Calicivirus, utan något mer beskedligt.
På eftervårdsinformationen från Blå Stjärnan talas det också om "misstänkt Calicivirus", så jag vill gärna tro att det är så det har varit.
I vilket fall som helst är nu munnar och svalg noggrannt inspekterade, inga svulla tonsiller eller annat misstänkt gick att upptäcka, andningsvägar och hjärtan lät som de skulle. Dessutom har dom bra vikter, gott hull och god muskulatur. 100% bra, således!
Nu återstår bara vaccination nr 2 + besiktning och ID-märkning vecka 29, sedan flyttar dom till sina respektive hem. Jag måste säga att det faktiskt har blivit bra tajming med Vivvis ungar som - om allt går som det ska - kommer att födas i slutet av vecka 30. Då vet jag i alla fall vad jag kommer att syssla med resten av sommaren...

Trots att jag tycker det var en ohygglig situation för dom som skulle ha Little Gem, så är jag glad och tacksam för att dom valde det rätta och drog sig tillbaka. Little Gem blir kvar här tills hon ska kastreras och sedan säljas vidare, om det inte dessförinnan har blivit omöjligt att skiljas från henne...

 

15-06-20  Jag hoppas att alla hade en fin midsommar trots att det på det flesta håll inte precis var "midsommarväder". Här hemma råder fortfarande besöksförbud, och även om det hade varit trevligt att träffa goda vänner, så är det lika trevligt en helt vanlig dag.
I övermorgon ska kattungarna vaccineras, och att dom sedan är skyddade känns enormt skönt. Det är första gången jag har haft kattungarna som har blivit infekterade, och även om det var en vanligt förekommande virus som inte lämnar några spår, hoppas jag ändå att det aldrig ska hända igen. I första hand för kattungarnas skull, men också för köparna som får vänta längre än vanligt på att få hem sina kattungar, men alla har varit medkännande och förstående.

 

15-06-16 Det var tur att jag inte hann peta i Vivvi P-piller, för det visade sig trots allt att hon har blivit dräktig med Morrison!   Om allt går planenligt, föds hennes ungar i slutet av juli.
Romansen var, som jag har skrivit tidigare - överraskande och icke-önskvärd, beroende på Vivvis släktskap till Viva och Jamaika, men problemen sägs drabba på individnivå och Vivvi var en jätteduktig mamma som fick sin första kull utan komplikationer, så nu kan jag bara se framåt.
Även om erfarenheterna har lärt mig att ta en dag i sänder, tillåter jag mig ändå att ha en försiktig tilltro till att det ska gå bra den här gången,
och jag ser verkligen fram emot en härlig sommar!

 

15-06-12 Nu är det bara några dagar kvar till första vaccinationen, och kattungarna är friska och glada. Besöksförbudet gäller fortfarande och alla kontakter sker med mail eller på telefon.
Efter en fruktansvärd händelse i familjen som tingat Little Gem, har det bestämts att det inte är läge att ta hem en kattunge, och "Pärlan" är således tillbaka på listan för Ledig Kattunge, och planerna ser ut så här: Jag kommer att kastrera henne tidigt eftersom hon troligen kan ha samma problem med dräktighet/förlossning som sin mor och mormor, och sedan se till att hon får ett bra hem. Dock med reservation för att hon dessförinnan har nästlat sig in i mitt hjärta...
Vivvi visar inga tecken på att ha blivit dräktig efter sin oväntade och icke-önskvärda romans med Morrison, som tidigare har totalvägrat att para henne. Nu får hon P-piller fram till hösten, eftersom sommaren inte är den lämpligaste tiden för kastration. Efter det blir det inga fertila honor kvar, och jag tänker då på min eminente klubbordförande, som lagt ner sin uppfödning och har kvar de tidigare aveldjuren njutande sitt opium, brukar säga att hon numera "sysslar med kastrat-avel..."
Nåja, riktigt så tokigt är det inte här ännu. Mitt sökande efter en ny hona fortsätter, men att välja "rätt" kattunge till avel är inte det lättaste. Förutom att stamtavlorna ska stämma och helst också färgen (personlig preferens) kan egenskaper som från början sett starka ut försvagas, liksom det svagare kan förbättras under utvecklingen. Men de flesta uppfödare utvärderar väldigt noga och katter som säljs till avel blir oftast inte levererade förrän dom är lite äldre.
Det senaste tipset är en kull kattungar som är födda hos Manitous´ där det finns två små honor med intressant stamtavla. Mia Söderberg är en välkänd uppfödare som driver sin avel seriöst och med stor noggrannhet, och
om jag har tur kanske det finns en liten juvel till mig i den kullen...

 

 

15-06-05  För två veckor sedan överraskade Morrison med att para Vivvi. Han har länge konsekvent vägrat para henne trots att hon gjort allt för att få honom, men nu plötsligt har han ändrat sig. Glädjande i och för sig, men - igår morse upptäckte jag något i en låda som i första anblicken såg ut som en lös, blodig avföring. Kattlådorna byts morgon och kväll, och kattungarna tillbringar nätterna i kattrummet, så jag förstod att det kom från någon av de vuxna.
Vid närmare inspektion insåg jag att det inte var avföring, utan en luktfri, slemmig och relativt kraftig utsöndring, och jag är ganska säker på att Vivvi har spontanaborterat!  Tidigare, då Morrison faktiskt parade henne, blev hon aldrig dräktig, så prognosen är inte god. Nu gäller det att se till att hon inte får livmoderinflammation på kuppen!
Hon är precis som vanligt och har ingen temp, men det kan vända snabbt och då blir det ett besök till veterinären för behandling. Tråkigt i så fall, men ingenting man kan göra något åt, och det sägs ju att en olycka sällan kommer ensam. Men man kan väl på goda grunder säga att jag nu har fyllt den kvoten?!

 

15-06-03  Det är en ren fröjd att nu se kattungarna fara omkring som små friska och pigga vildar! Deras "personligheter" blir tydligare för var dag och hierarkin börjar märkas. Little Gem är den av ungarna som är mest "girlie", mjukt försiktig och lite blyg, Limerick och Lady Stardust dundrar på som små elefantungar och har inte tid med mig, och Lucky Strike är den som utmärker sig mest. Han har utan tvekan utsett mig till hans personliga slav och ger sig inte förrän han får sin vilja igenom. Alla älskar att ligga på mitt knä när jag ser på TV, och då är platserna förutbestämda. Killarna bestämmer, och Lucky Strike placerar sig längst upp. Limerick gör vad han kan för att komma förbi, men får finna sig i att ligga en bit nedanför. Och längst ner mot fotändan får Little Gem och Lady Stardust ligga...
Innan kattungarna kan vaccineras får ev. besökare finna sig i att lämna ytterkläder och skor på verandan och ta handsprit på händerna för att ens få titta på kattungarna, som under besöket får vara inne i kattrummet. Hysteriskt? Absolut, men en sak har jag lärt mig, och det är att saker och ting kan förändras från en dag till nästa. Det är också första gången jag har kvar kattungar såpass länge, och jag tänker göra allt jag kan för att dom inte ska bli utsatta för något innan dom är vaccinerade.

 

 

15-05-27 Det blev en annan typ av veterinärkontakt än vad som från början var tänkt.
Ett par dagar innan dom små hade tid för vaccination, blev Lucky Strike påtagligt slö och passiv.
Inga kräkningar eller diarré, men matlusten var det dåligt med. I torsdags tog jag hela kullen till veterinären, där det konstaterades att dom hade rodnande slemhinnor i mun och svalg.
Inflammationshämmande medel sattes in + antibiotika för att förhindra en sekundär infektion av bakterier. Lucky Strike var den som hade drabbats värst med hög feber, och trots att han verkade pigg redan samma kväll, var han dämpad och helt ointresserad av dom andras lek och bus dagen därpå. Jag avvaktade en dag, men i söndags fick jag en akut tid till Blå Stjärnan. Syskonen var helt opåverkade, men för säkerhets skull tog jag med alla fyra. Dom undersöktes mycket noga och syskonen var i god kondition och praktiskt taget symtomfria.
Men Lucky fick stanna kvar. Inga körtlar var involverade, men han hade förhöjd temp vilket var ett tecken på att virus fortfarande var aktivt, och fick behandling med intravenös vätska och smärtstillande för att kunna äta utan obehag från munnen. Orsaken till han drabbats mer än syskonen är att hans immunförsvar är sämre än deras. Men trots att jag själv tyckte att det inte såg särskilt bra ut, bedömdes infektionen ändå som lindrig.
Igår hämtades Lycky hem, och jag blev positivt överraskad. Febern hade släppt sitt grepp, slemhinnan i munnen såg klart bättre ut och han var pigg och opåverkad.
Hemma hos Jamaika och syskonen i kattrummet for han omkring som en vilde och visste inte vilken leksak han skulle ta först! Han har blivit "bortskämd" med specialmat på djursjukhuset, och äter glatt och ivrigt av det. 
I skrivande stund rusar han omkring i huset med dom andra som om ingenting någonsin har varit fel!



15-06-14   Kattungarna är redan 8 veckor och ska snart flytta hemifrån. Nästa vecka ska dom göra sin första bekantskap med veterinären, då vi mjukstartar med en vaccination. Om ca 3 veckor blir det mer ingående med besiktning, ID-chip och påfyllnad av vaccinet. Vid det laget har stamtavlorna kommit från stambokföraren och uppgifterna kan införas efter alla konstens regler.
Sedan väntar kloklippnimg och "flyttbad", och till slut står jag och ser bilarna köra iväg med guldklimparna. Jag har från början vetat att dom måste flytta och att dom får de bästa hem man kan tänka sig, men ändå värker hjärtat och tårarna svider. Det är trots allt "mina" kattungar, det är jag som kämpade natt och dag i flera veckor för att dom skulle överleva när Jamaika inte hade någon mjölk åt dom, det är jag som från första stund har älskat dom och sett dom utvecklas till trygga och friska småbusar. Sådant skapar band som är svåra att klippa av.

Jag bestämde härom dagen att söka efter en kattunge (upp till 6 månader) på Blocket. Jag skrev vem jag var och vad jag sökte, och var tydlig med vad jag hade att erbjuda en ny medlem i kattfamiljen.
Redan dagen därpå fick jag ett svar. En liten kattflicka sökte "världens bästa hem", och jag ombads svara så fort som möjligt. Jag skulle också få ett par bilder om han hann med det, för han skulle resa utomlands och var lite stressad. Han hade haft kattungen några veckor sa han. och nu var den tolv veckor. !?! Hur gammal skulle kattungen då ha varit när den kom till honom med "alla papper" klara???
Bilderna kom, och det var definitivt inga bilder som var tagna i all hast! Kattungen var fantastiskt vacker, och jag kunde inte komma ifrån känslan att jag hade sett bilderna  förut. När jag svarade och bad att få reda på var han hade köpt katten och vem som var uppfödare, fick mailturneringen ett abrupt slut.
Sorry grabben, att försöka lura en uppfödare måste ju vara det mest korkade man kan göra?

 

15-05-11  Jag börjar tvivla på att det är meningen att jag ska ha en ny kattunge! Visserligen begränsar jag mitt sökande, inte geografiskt - avstånd får man räkna med - men jag letar efter en svartsmoke eller en svartsköldpaddsmoke. Eventuellt en svartsilverpadda och möjligen en svartsilvertabby med riktigt kalla och fina färger.
Som ni märker kommer jag längre och längre från mitt ideal, men å andra sidan ska inte färgen vara avgörande. Så det kan sluta med vilken variant som helst, utom helt vita. Jag är inte säker på ärtligheten, men det finns alltid risk att få döva kattungar och det vill jag inte bidra till.

Efter att ha tittat på hur många kattungar som helst utan att hitta det jag helst vill ha, har jag gått utanför boxen och annonserat efter en hona på Blocket! Att jag skulle råka ut för en bedragare är inte troligt, jag kommer att kolla allt som över huvud taget går att kolla. Dessutom har jag tydligt talat om vem jag är och att jag är uppfödare sedan många år, och det borde vara avskäckande för dom som vill luras.
Om jag har tur kan det finnas någon som av allergiska skäl tvingas omplacera en katt som motsvrar mina förväntningar, men den får vara högst  6 månader. Om allergi uppstår sker det vanligtvis ganska snabbt, och äldre djur är jag inte intresserad av.
Håll tummar och tassar för att jag snart har en ny liten pralin här hemma!

 

15-06-10   I kattgruppen är allt lugnt igen efter fröken Gräddelins oförklarliga utfall mot Morrison, och varför sådana saker plötsligt händer kan man bara spekulera i. Och även om de vilda fajterna upphört, är dom fortfarande inte helt avslappade i varandras sällskap.
Jamaika, som från början var tänkt att bli foderkatt, har nu målat om landskapet totalt. Men hennes tänkta fodervärdar vill fortfarande ha henne, så hon kommer att överlåtas till bästa tänkbara nya ägare. Kvar blir Viva som är kastrerad, och så Vivvi, som hade ett glödrött helsike innan hon fick ut kattungarna i sin första kull. Morrison vägrar av oklar anledning att para henne, så här hemma går hon säker, men jag är tveksam till att låta henne para igen. Det är inte helt ovanligt att en katthona - i likhet med människor - kan ha det svårt vid förlossning, men i det här fallet finns det en kalkylerad risk som jag kan välja att inte ta.
Vivvi är ju kullsyster med Viva, som fick föda med kejsarsnitt båda gångerna, och Jamaika fick exakt samma symtom som mamma Viva, och fick också föda med kejarsnitt. Följden blir att det är tänkbart att även Vivvi bär på samma anlag, och att  hennes nästa kull kan komma att sluta med ett kejsarsnitt. Ingen forskning finns att tillgå och inga specialister kan säga säkert, så beslutet är långt ifrån enkelt.

Sökandet fortsätter efter en ny hona som är tänkt att bli den sista jag tar in i katteriet. Jag skriver "tänkt att bli" eftersom alla som har en Maine coon vet att dom är starkt beroendeframkallande. Plötsligt har man två eller flera utan att man egentligen förstär hur det gick till.
Den här gången har jag sett till att ha hjärtat frånkopplat när jag tittar på bilder på alla fina kattungar, för att kopplas på igen när valet är gjort. Det kan kännas som att jag lurar dom som jag ber skicka bilder och information och sedan tackar nej, men jag kan bara välja en, och jag får lita till min erfarenhet och min magkänsla när jag gör mitt val, och det måste kännas helt rätt. Och det lutar åt ett visst håll...

 

15-05-04  Det kan inte vara lätt att vara kattungeköpare, och för mig som uppfödare är det om möjligt ännu svårare att hitta en kattunge! När jag surfar runt för att hitta min pärla, den hona som ska bli början på slutet för min uppfödning, blir jag till slut bara trött!
Vi ´nordbor´ är dåliga på att sköta våra hemsidor jämfört med uppfödare i det övriga Europa. Det är ett av skälen till att jag gärna skulle köpa en kattunge ifrån en uppfödare utomlands, men dessvärre saknas de 30-40000 kr. som det kan kosta att ta hem en kattunge.

VI HAR KATTUNGAR... står det på en hemsida. Det är bara det att det var år 2013...
VI HAR KATTUNGAR... med information att kullen föddes den 15/3 men inte vilket år...
VI HAR KATTUNGAR... efter 8-10 månader är dom knappast kattungar längre...
VI HAR KATTUNGAR... fast allihop är sålda och har flyttat för länge sedan...
VI HAR KATTUNGAR... hemsidan är uppdaterad år 2012...

Istället för att uppdatera sidorna och ge den information som alla har rätt att förvänta sig, hänvisas man ofta till ett album på Facebook. Det skulle kunna fungera om albumet var daterat, och kattungarna presenterades på ett vettigt sätt,. Som uppfödare vill jag veta betydligt mer än att den söta kattungen på bilden kallas "Hjätegrynet", "Smockan" eller "Hoppaloppa" och jag tror inte någon - vare sig sällskapsköpare eller uppfödare - väljer att köpa en kattunge enbart från en bild? Att man ska ringa, maila eller på annat sätt ta kontakt för att få veta mer, känns som en onödig omväg som inte många väljer. Som konsumenter är vi alldeles för bortskämda med att få all information genast och på samma plats.
Vårt främsta mål för våra kattungar är tt dom ska få ett stabilt och bra hem, och om vi som lägger ut kattungar på olika kattsidor på Internet ser till att vara uppdaterade och tar bort annonser/inlägg som inte längre är aktuella, kanske inte lika många ger upp och istället köper en gullig kattunge på Blocket, där det vimlar av sluga bedragare.
Man måste ställa sig frågan: HUR SVÅRT KAN DET VARA?

 

15-04-29   Ack, så skönt att slippa gå upp ett par gånger/natt för att mata kattungarna! Dom är sex veckor i morgon och har ätit själva senaste veckan. Dom leker, sover och busar i omgångar och är alldeles oförskämt underbara!
Men man kan undra vad som har hänt med Gräddelin. Denna tio år gamla dam som alltid varit den mest försynta och snällaste katt i världen och aldrig någonsin fajtats med dom andra, har plötsligt blivit som skogstokig!
Vi är väldigt duktiga på att tänka som människor, och det är svårt att veta vad som har hänt, men det började med att en kattunge lyckades forcera tröskeln och hamnade utanför kattrummet. Gräddelin, som gärna ställer upp som extramamma för kattungar, skyndade fram till ungen och började kuttra. Jag satte tillbaka honom i kattrummet igen, och hörde samtidigt ett förfärligt vrål! Det var Gräddelin som gav sig på Morrison, jagade honom upp och ner i huset i flera minuter och var helt galen! Sedan den gången har hon gett sig på honom med samma frenesi ett par gånger till och bevakar honom spänt när han är i närheten. Det är lätt att koppla ihop två händelser och hitta ett samband, men kan det vara så att ur-instinkten hos Gräddelin var att skydda kattungen mot Morrison som inte var far till honom!? Morrison har ju pappat två egna kullar här och då har hon aldrig reagerat mot att han har varit i närheten, men denna kullen är han inte far till. Man tycker att det i så fall borde vara Jamiaka som ser till att han håller sig på avstånd, men hon har inget emot att han hälsar och nosar på ungarna genom nätdörren.
Eller kan det vara Gräddelin som börjar bli senil? Hon börjar bli som en grinig polis mot dom andra honorna också och smockorna hänger i luften, och spänningarna gör att Morrison börjar bråka med honorna... Vad eller vem är det egentligen som är orsak till bråken?  Vad kan hända när ungarna vill utforska resten av huset? Frågorna är många men svaren är få.

 

 

15-04-16 Vissa dagar börjar inte bra. Det startade med att min bästa frukostskål gled ur mina händer och gick i småbitar. När jag sedan skulle sätta mig framför datorn, rullade min annars så pålitliga kontorsstol undan, och jag, som landat på yttersta delen av sitsen, fick stolen i huvudet när den tippade över mig där jag satt på golvet. (Jag hade ingen aning om att jag kunde så många svordomar...) Men ingen skada skedd, blåmärken försvinner ju.
Men så hörde jag en duns från ovanvåningen och det var bara att konstatera att den höga klösställningen, som länge sett ut som en magdansös när katterna har rusat upp och ner, slutligen har gett upp för katternas framfart. Jag tror jag går och drar nåt gammalt över mig!!!

Om någon trodde att det här med kattuppfödning är en vinstgivande sysselsättning där allt går som på räls, har all anledning att tänka om. Låt oss använda min senaste kull som räkneexempel:
Kullen  på fyra kattungar har vid 4 veckors ålder belastat min budget med drygt 1500 kr enbart till mjölkersättning. När dom börjar äta själva och fram till tiden för leverans beräknar jag kostnaden för foder till ung. 2000 kr. Veterinärkostnader för 2 vaccinationer, besiktning och ID-märkning kostar ca 4000 kr. Att utfärda fyra stamtavlor kostar 600 kr...
Sammantaget är kostnaderna för kullen ca 8100 kr, vilket motsvarar priset för en kattunge. Nu kanske någon säger "Men du har ju en vinst på  21900 kr!"
Knappast. Den totala kostnaden började redan med resekostnaderna för att lämna och hämta honan hos den hane som är kullens pappa, och redan där ryker en tusenlapp. Ett aktuellt friskintyg innan parning kostar ca 300 kr.  Parningsavgiften1000 kr och 1300 kr för varje kattunge ger 6200 kr. + besin 1000 kr = 7200 kr.  Den eventuella vinsten är nu reducerad till 14400 kr. Försäkringekostnader från 6 veckors ålder fram till leveransen är ca 1200/kattunge = 4800 kr. och i mitt fall tillkommer också kostnader för 2 ultraljud + ett kejsarsnitt = totalt 3 700 kr, vilket - om jag har räknat rätt - minskar vinsten till 5300 kr...

Men då är inte mindre kostnader inräknade, som extra tilläggsfoder, avmaskningsmedel, bensinkostnader x flera till veterinär, ev. friskintyg inför försenad leverans etc.etc. Kattungarna levereras tidigast vid 12 veckors ålder, och det arbete man lägger ner under den tiden kan givetvis inte uppskattas i sedlar och mynt, men någon större timpeng skulle det verkligen inte bli,


 

15-04-15  Kattungarna är fyra veckor och har accepterat smaken på "specialvällingen" som är en blandning av mjölkersättning och AD, som är ett protein- och kaloririkt foder i i burk, nästan som en mousse. I början var det lite misstänkt, men nu glufsar dom glatt i sig röran. Gott också att allihop ökar stadigt i sin egen takt. Det är lätt att bli orolig när någon av dom inte ökar lika mycket en dag, men när en liten kropp gör sig av med en redig bajs, syns det tydligt på vågen.
Igår hällde jag upp lite av vällingen på ett fat, men när jag efter en stund kom tillbaka till kattrummet låg alla mjukleksakerna i en hög på fatet! Mamma Jamaika visade tydligt att hon inte tycker att ungarna är stora nog för den sortens mat.
På lördag ser jag fram emot besök av Jörgen Åkerstedt och Marie Strömberg som har väntat tålmodigt på en unge efter Jamaika och fallit för Little Gem, och på söndag får vi besök av Patrik och Tina, som kommer i sällskap med Veronica Jansson och hennes  sambo, som förbokat en hane och valt Lucky Strike.

 

15-04-10  Lugnt och stabilt i kattungegruppen. Jag är inte helt säker, men det verkar som om Jamaika mot förmodan efter tre veckor levererar lite mjölk! Nåja, bättre sent än aldrig.
Nätterna är jobbiga. När mobilen larmar släpar jag mig ur sängen och går ner för att mata dom små. Matningarna är i och för sig inte jobbiga, det är bara det att jag inte kan slita mig från dom mätta och nöjda småttingarna, som nu börjar ta ögonkontakt och att det k-a-n-s-k-e går att leka med mina fingrar. Och där sitter jag och njuter och lyssnar till de belåtna små spinnljuden som antyder att dom känner sig trygga på mitt knä, tills jag är helt klarvaken. Och då är det dags att somna om...
Introduktionen av AD-tillägg i mjölkersättningen gick si så där. Så jag fortsätter tills dom äter själva och låter dom lukta på "godiset" tills jag märker att dom är intresserade. Ibland tänker jag att det inte är klokt att lägga ner tid och energi - för att inte tala om den dryga tusenlappen som har gått till mjölkersättningen - för att få kattungar att överleva när världens barn svälter, men tröstar mig med att jag ger mitt bidrag varje månad. Det är jag som sett till att mina kattungar finns och det är mitt ansvar att se till att dom får vad dom behöver för att överleva.
Liten värld? Kanske, men det är min värld och i den mår jag bra.

 

15-04-07  Det går stadigt framåt med den lille hanen som börjar knapra in på dom andra som har ungefär hundra grams försprång, men han ser ut att nästan dubbla sin vecko-ökning från förra veckan. Och aptiten är det verkligen inget fel på.
I helgen ska jag börja med välling, en blandning av mjölkersättning och AD-foder. När dom får smak på "riktig mat" äter dom snart själva, och då är det dags att sätta in bajslådan med de låga kanterna. Mjölkersättningen serveras i fortsättningen från fat istället för från nappflaskan.
Jamaika tar väl hand om dom och är fortfarande ytterligt vaksam för främmande ljud. Det innebär att dom som hade tänkt att titta förbi, får göra just det. Om dom däremot tänker titta in, blir det tills vidare nobben...  Ingen av dom andra katterna är välkomna in i kattrummet heller, inte ens Vivvi, som var den som såg till att ungarna fick värme och närhet när Jamaika inte ville ha med dom att göra. Otack är världens lön, ser Vivvi ut att tänka...

 

15-04-04  Jamaika har tagit över omvårdnaden av kattungarna och är en MYCKET vaksam moder! Alla ljud som inte tillhör huset besvaras med ett dovt morrande och hon tillåter ingen - utöver undertecknad, att komma i närheten av hennes ungar utan att hon blir påtagligt stressad. Hon har mycket lite mjölk (om ens någon) så jag fortsätter mata, och hon bevakar noga mina förehavanden, men är lugn och låter mig hållas.  
Men de senaste dygnen har varit fyllda av bekymmer. Den minste i kullen, en rödsmoke hane, har från början haft en svajande viktkurva, och hade en bottensiffra för tre dagar sedan. Han var trött och slapp i kroppen och låg helt apatisk i bolådan, och det gick inte att få i honom vare sig vätske- eller mjölkersättning.
Det blev en extra tur till veterinären som inte hade några säkra svar på mina frågor. Möjligen var det en organsvikt, men utredning och ev. behandling av en två veckor gammal kattunge var inte genomförbar...

Men - under över alla under - han har "kvicknat till", är ivrig och hungrig och viktkurvan pekar uppåt igen! Men jag tror inte att jag någon gång under alla är med katter har varit så säker på att det inte skulle sluta väl! Än har jag inte facit i hand, men om han fortsätter som nu och förblir stabil, finns det alla skäl i världen att glädjas. Kanske var det någon som hörde mig då jag bad att han skulle få leva...?

Kopia av L-kullen 17 dagar 003
Minstingen, Showbiz´ Limerick.


15-03-28  Det är inte lätt när det finns tolv intresserade som vill ha kattunge och bara kunna erbjuda fyra varav en var förbokad sedan slutet av förra året! Hur jag än vrider och vänder på saken, hur bra hem alla kan erbjuda och hur seriösa och kattvana dom än är, kommer några att bli besvikna och kanske tycka att det blev "orättvist".
Men det är inte självklart "först till kvarn" som gäller. Jag kan bara följa mitt hjärta och min magkänsla och bjuda in dom som jag känner kan erbjuda ett hem och en miljö där kattungarna passar bäst.

 
 
15-03-26  Igår gjorde jag en kupp! Jamaika låg på en kattbädd och sov, bekvämt på sidan. Det är nu eller aldrig, tänkte jag, och smög in i kattrummet och hämtade en av kattungarna. Jag  la den jämte henne, och hon tittade lite förvirrat ett par sekunder, sedan började hon slicka kattungen!! Det slutade med att en mycket motvillig Vivvi fick avtackas som extramamma. Jamaika betedde sig i början lite tafatt, men kom snart på att ungarna behövde kissas efter maten och låter dom snutta trots att hon ännu inte har alstrat någon mjölk. Har vi tur kommer det igång...
Nu har det redan gått en vecka sedan kattungarna föddes och idag öppnade dom ögonen.Inte helt och hållet - det tar några dagar till, men tillfälligt för att se att dom har glimten. Att ge ungarna namn har blivit lite hit och dit, men nu är det klart. Att be om förslag kan bli knepigt; man fastnar för ett namn, och så kommer ett annat förslag som man tycker passar bättre tills det kommer ytterligare ett... o.s.v. Men som sagt, nu är det avgjort. Hanarna: Lycky Strike, (svartsmoke). Limerick, (rödsmoke). Honorna: Little Gem, (svartsköldpaddsmoke). Lysistrate, (svart).

 

15-03-24  Trots alla försök att få Jamaika att ta hand om kattungarna, håller hon sig på avstånd från bolådan. Jag inspekterar hennes juver varje morgon och det verkar inte som om hon har någon mjölk heller. Så jag får fortsätta att vara ställföreträdande matmor och matar 10 ggr/dygn med 2,5 tim mellanrum på dagen och 3 tim på natten. Jag har god hjälp av Vivvi, som tagit rollen som extramamma, och när hon tar en paus i omvårdnadsarbetet tar Viva över tillsynen. Det är fantastiskt att se dom delar sitt ansvar, och även om dom inte kan ge di, får kattungarna närhet och värme, och är inte ensamma en enda stund på dygnet,
Kattungarna är pigga och friska och ökar stadigt i vikt. Och idag kan jag se små springor som tyder på att dom kommer att öppna ögonen vilken dag som helst! Nu är det också klart att det är 2 honor, en svart och en svartsköldpaddsmoke, och 2 hanar, en rödsmoke och en svartsmoke.

 

15-03-19  Dag 65 var inte en bra dag.
Natten gick i lugnets tecken, och vid halv-tiden på morgonen hade Jamaika vattenavgång. Hon slickade sig mycket och var lite orolig och rastlös, allt var väntat och helt normalt. Ung. 20 minuter senare såg jag en fosterblåsa och väntade mig att jag snart skulle få se den första kattungen. Men ingenting hände och det var svårt att säga om blåsan sprack eller om den drogs tillbaka igen, men den är inte längre synlig. I mynningen syns endast en liten koagel.
I kattrummet var hon  orolig så fort hon lämnades ensam, och blev påtagligt lugnare då hon kom ut  till dom andra katterna. Jamaika låg sedan helt lugn och till synes opåverkad och hade inga märkbara värkar eller andra tecken på att födseln var pågående. Hon var ju ordentligt tjock och jag var lite orolig för att den välfyllda livmodern kan ha svårt att kontrahera...
När ingenting hände och klockan blev åtta, ringde jag min veterinär och fick en tid på förmiddagen för undersökning och ultraljud. Det visade sig att fosterblåsan hade spruckit och även om ultraljudet inte visade något oroväckande var det tveksamt om den kattunge som inte längre hade något fostervatten mådde så bra.
Eftersom det fortfarande fanns tid att vänta ut Jamaika, tog jag henne hem och om ingenting hade hänt väntade en tid på eftermiddagen för en ny kontroll.
Ingenting hände och Jamaika var till synes helt opåverkad. Just som jag lyfte henne över till transportburen för att åka tillbaka till veterinären, kände jag att det var vått igen! Det nya ultraljudet var ung. som det tidigare, men eftersom ytterligare en fostersäck nu hade brustit, kom det hela till sin spets. Hur skulle jag göra? Var det troligt att det var en tillfällighet att Jamaika hade fått nästan exakt likadana problem som hennes mamma? Det finns inga svar om problemen är genetiska, varför de uppstår hos en del individer och inte hos andra, eller varför de över huvud taget uppstår.
Det var inget lätt beslut, men med tanke på att jag inte skulle ta fler kullar med risk för samma problem + att de kattungar som väntade på att födas riskerade att dö, bestämde jag mig för att kastrera henne i samband med det nödvändiga kejsarsnittet. Man tog ut fyra pigga och livsdugliga ungar + två som inte hade klarat sig...
Nu hoppas jag att Jamaika kommer att ta sig an sina kattungar när hon har hämtat sig efter operationen, annars blir det några tuffa veckor med dygnet-runt-matning. Men vad gör man inte för att försöka rädda livet på totalt hjälplösa och fullkomligt ljuvliga små krabater?

 

15-03-14  Nu är det bara ett par dagar kvar innan madrassen läggs in i kattrummet och övervakningen börjar. Lådan med "akutväskan" är förberedd, mjuka rentvättade tygbitar och underlägg ligger framme, "gnugghandduk" och värmekuddar finns tillsammans med mycket annat som är bra-att-ha-om-utifall-att. Penna och block, förberett med prydliga spalter för kön, vikt, färg och tidpunkt för födelsen + den digitala vågen är absoluta måsten, och listan med telefonnummer till djursjukhus och jourhavande veterinärer ligger inom bekvämt avstånd. När jag sedan lägger mig bekvämt på madrassen med en ljudbok och går igenom alltihop i tankarna, inser jag att jag har glömt att ta in telefonen...
Men som alltid när allvaret närmar sig, tystnar hjärnspökena och lugnet tar över. När jag vet att oavsett vad som händer, har jag bara mina egna erfarenheter att lita till, och om något ser ut att vara fel, är det skönt att veta att mina duktiga veterinärer är förvarnade om att jag kommer akut till mottagningen.

 

15-03-05  Blå himmel, morgonfrost på marken, guld på trädtopparna när solen visar sig i öster, och inomhus värmer elden från kaminen. En morgon av lycka.
Denna morgon har jag överseende med att ryggen gnäller och att det tar en stund innan kroppen vänjer sig vid att vara upprätt. Jag är i grunden frisk, mina katter är friska och snart börjar nedräkningen tills ljud från små mini-cooner hörs igen!
Spänningen ökar, och man skulle kunna tro att det blir lättare för varje gång, men ICKE! Tvärtom, i mellantiden har jag läst spaltmeter om hur fruktansvärt illa det kan gå, och hjärnspökena krälar fram ur sina hålor med sina skräckscenarier. Förberedelserna blir fler för varje gång, trots att jag är medveten om att många av dom är onödiga och mest tjänar som besvärjelser mot det oönskade. Och ändå - jag har svårt att tänka mig en tillvaro utan katter. För att tala med Monica Zetterlund: "Katter, det e´ mitt liv de´ se!" 


15-02-25  Dags för en förändring!I I kattgruppen finns en fertil hane, två kastrerade honor och två fertila honor, varav den ena är Morrisons dotter. Honorna är inte alltid överens om tingens ordning, men hittills har bråken inskränkt sig till luftboxning, och det är svårt att bedöma rangordningen. Morrison har haft dambesök som resulterat i avkommor, MEN vägrar konsekvent att para Vivvi, den enda "lovliga" honan! Flera gånger då hon har varit i höglöp har jag hoppats, vissa gånger har jag tyckt mig höra karaktäristiska ljud som tyder på parning. Men icke!
Om det fortsätter på det sättet, innebär det att det inte längre finns någon fertil hona för Morrison i katteriet.
Risken är stor att det blir en absolut-icke-önskad kull mellan far och dotter här hemma, därför har jag beslutat att Jamaika ska bo hos fodervärd när kattungarna hon väntar med Barbossa har flyttat hemifrån. Det borde jag givetvis ha tänkt på när jag bestämde mig för att behålla henne i katteriet, men ingen är fullkomlig. När det gäller omplaceringen är jag dessutom helt övertgad om att hon kommer att bli älskad och att hennes framtida kullar kommer att bli väl omhändertagna.
För att inte verksamheten ska gå i stå, hoppas jag att någon gång under sommaren få hälsa en ny liten hona välkommen i familjen. Att leta kattunge är ett fantastiskt roligt och  spännade äventyr. För framtida planer måste framför allt typen och stamtavlan vara kompatibla med Morrison, och det ska helst säga *klick* också. Sedan är det bara att hoppas att just den kattunge man blir mest intresserad av kommer att säljas till avel. Håll tummarna för att jag kommer att hitta henne!

 

15-02-23  USCH! Inte en bra morgon! Katterna använder en mindre vedhämtare med en mjuk dyna att ligga på. Den är av korgmodell med öppna ändar och med två handtag som möts och blir till ett längst upp. Just där handtagen lämnar sidorna bildas en mindre trekant, och jag råkade se hur Jamaika valde att gå in i vedkorgen genom den. Hon hamnade då tvärs över utrymmet i korgen med kroppen men fick inte med sig höfterna och bakbenen. Hon kämpade för att kolla loss, men kunde inte vrida kroppen så att hon fick in bakdelen och tycktes inte heller kunna backa. Hon satt fast!! 
Dessa korgar är gjorda för att klara tyngder och påfrestningar, och var jag fick mina krafter ifrån vet jag inte, men jag lyckades bända loss ett av handtagen så att hon kunde göra sig fri. Hon verkade helt opåverkad, men hur var det med kattungarna! Efter 40 dagar i livmodern var dom stora nog att vara i riskzonen! Kunde dom ha blivit klämda och skadade?
Det blev ilfart till veterinären, och med Jamaika snällt sittande på mitt knä med ryggen mot min mage gjordes ett ultraljud. Veterinären letade länge under tystnad, och min oro gjorde att jag inte ens vågade titta på skärmen, i synnerhet inte då hon scannade området längst ner i bäckenet där risken borde ha varit störst. Så började hon peka ut det ena lilla tickande hjärtat efter det andra och kunde över huvud taget inte se något onormalt. *Better safe than sorry*, tänkte jag lyckligt och andades ut.
När jag kom hem såg jag veterinärens nummer på displayen. Jag blev iskall! Var det något fel trots att hon omsorgfullt hade blivit undersökt innan hon scannades? På telefonsvararen hörde jag Pernelles röst. Hon lät road när hon sa att jag hade glömt tala om vilken katt det var hon hade undersökt!! Det är allt tur att dom känner mig...

 

15-02-19  Plan B för Vivvis fortsatta äventyr på det romantiska planet är nu i hamn. Den nya daten är snyggingen Checker´s Rossi, en svartsilvertabby med ett underbart mönster i pälsen. Han var på tapeten då jag i början letade efter hane till Jamaika, men av olika anledningar gick det inte att få ihop alla trådar som behövdes just då. Men nu är det bestämt att han ska ta emot Vivvi så fort det är möjligt! Som kullsyster har Vivvi samma stamtavla som Jamaikas mamma Viva, så det behövdes inte någon längre fördjupning i stamtavlan helller för att beslutet skulle fattas.
Se bilder och vad resultatet förväntas bli vad gäller kattungarnas färger på fliken Planer!

 

15-02-16  Precis som väntat har det inte hänt något med Vivvi. Hennes nipplar ser mest ut som lätt tillplattade, beigefärgade små flärpar. Så när hon löper nästa gång blir det att ge sig ut på vägarna igen när den tänkta säcken är knuten.
Men jag kan glädja mig åt att Jamaika blir rundare om magen, och på det hela taget verkar må prima. Många uppfödare väger honorna varje vecka, men jag väljer att bara använda ögonen för att hjärnspökena inte ska bli för många. Så länge en hona dricker som hon ska, äter sitt mamma-foder "som en  häst" och vilar mer än vanligt, tar jag det som kvitton på att dräktigheten fortgår som den ska. Flera av dom som under okt - nov förra året anmälde sitt intresse för kattunge har gett upp hoppet, och aspiranterna har kokats ner till fyra säkra + två som är tveksamma, eftersom dom hade hoppats på kattunge efter Morrison...
Men om allt går som beräknat, kommer jag att leta rätt på en riktigt fin liten hona som ska komplettera kattgruppen. Överst på önskelistan står en n/n-negativ kattunge med silver eller smoke, alternativt en med starka anlag för att kunna ge det till sina ungar. Det är  inte ett helt enkelt uppdrag, det finns ingen uppsjö av silver och smoke, men spejarögonen är redan laddade!
Det sägs ju att tycke och smak ska man inte diskutera, men visst ska man ha önskemål. Att föra rasen framåt utan att förstöra det ursprungliga, bör vara ledstjärnan i varje uppfödning. I vissa uppfödningar, framför allt i övriga Europa, visades katter med långa nosar och med öron som strutar på smala öronbaser, och dessa katter fick snabbt epitetet "krokodiler" här hos oss och gjorde ingen större succé. I Sverige väljer många att avla på "trubbnosarna" som anses vara de ursprungliga, medan andra föredrar aningen mer markerad noslinje. 

 

15-02-12  Nu kan det sägas! Jamaika är utan tvekan dräktig, och kattungarna beräknas komma runt den 20 mars! Det är fantastiskt roligt men samtidigt märkligt, för hjärnspökena blir bara fler inför varje ny kull. Det senaste spöket säger: "Hon kan vara skendräktig!" Då slänger man sig på datorn och söker på skendräktighet/katt och det man hittar där gör inte saken lättare eller lugnare heller för den delen, så om jag inte klarar av att skrämma iväg spökena, blir det till veterinären för ett ultraljud om en vecka eller så.
Jag kan slå vad om att hjärnspöken är datoriserade! En annan uppfödare och jag var rörande eniga om att det var lättare förr, innan datorn kom in i våra liv, för då var en dräktighet inget annat än en dräktighet, och inga hjärnspöken satte griller i skallen. Man tog saker och ting när, hur och om dom kom, så enkelt var det.
Men för all del, vi  lär oss mycket med hjälp av datorn, och den har sin plats i  livet på både gott och ont. Det behövs dock ingen dator för att veta att Morrison inte är ett dugg intresserad av att para Vivvi! Ännu behöver jag minst en vecka innan jag kan vara helt säker, men det skulle förvåna mig om någon parning har genomförts, om det inte har skett när jag inte har varit närvarande förstås...
Men plan B har satts i sjön! En annan hane har funnits "i kulisserna" och är kontaktad för en eventuell date. Vem hanen är kommer att avslöjas om och när det blir aktuellt.

 

15-02-09   Inom de närmaste dagarna kan det konstateras om Jamailka har bliivit dräktig, men när det gäller Vivvi kan jag bara spekulera. Hon har haft en kull med en röd hane i Göteborg, men jag har hört sägas att vissa individer aldrig parar med varandra, och med min begränsade kunskap om naturens lagar kan jag bara anta att det måste finnas en mening med det också.
Vivvi har
inte några som helst invändningar mot att para sig med Morrison, det visar hon med önskad tydlighet. I desperation över hans avvisanden gränslar hon honom och biter i hans nackskinn som för att uppmuntra honom, men han envisas med att nonchalera henne, och hans irriterade svansrörelser går inte att ta miste på. Vid ett par tillfällen har jag hört parningsljud, men jag misstänker att det har varit mer av överfall än en genomförd parning. För dräktig tycks hon inte bli!
Nu har det gått två veckor efter senaste löpet, och det enda jag kan göra är att vänta och se...

 

15-01-20  Det som börjar trögt kan bara bli bättre, brukade min far säga. Året startade med Jamaikas andra försök i Karlstad, och kommer tillbaka hem i slutet av veckan. Efter ca tre veckor vet jag om det har lyckats. Men om inte heller det besöket skulle visa sig vara framgångsrikt, kan man på goda grunder anta att ett tredje försök skulle vara meningslöst. Det sägs ju att vissa honor är selektiva och styrs av sin "reptilhjärna" och vill välja hane, och kanske hon är en av dom. Att hon har fattat tycke för Morrison är ju uppenbart, och att den frukten är förbjuden tycks hon strunta i. Men det gör inte matte!
Planerna är att Jamaika ska flytta till fodervärdar i Lerum om hon inte har blivit dräktig den här gången heller. Så får vi "jaga hane" därifrån. Men om hon mot förmodan är med kattungar nu, får hon stanna hemma tills kattungarna har flyttat hemifrån, och därefter blir hon "nästan-göteborgare" på heltid.
En härlig ljusglimt kom från Göteborg, där en kull efter Alysra och Morrison väntas runt 20-e februari. 

 

14-12-31  Årets sista dag inleds med ett stort lugn. Morrison har gett upp chansen att få para Jamaika efter att noggrant undersökt hennes luktregioner. Det känns skönt att ha huset öppet och slippa stänga in omväxlande Jamaika och  Morrison i kattrummet, skönt att slippa höra några protester och att sova utan öronproppar! Nu hoppas jag att det kommande året har lite mer flyt än det vi lämnar. Ett stort Tack till alla som hjälpt till för att det skulle bli kattungar här hemma och för att ni ställer upp med nya försök! Låt oss hoppas att Morrison blir pappa till Vivvis andra kull och att han också får fler möjligheter att sprida sina gener till vackra flickor innan en ny kemisk kastration blir oundviklig.
Låt oss hoppas att det blir ett bättre år för alla dom som saknar hus och hem, för dom som är sjuka och som inte nås av hjälpinsatser, för dom som har tvingats lämna sitt land av politiska skäl, för dom som tvingas tigga i vårt välfärdsland för att försäkra upphället i de länder dom kommer ifrån, och för alla barn i världen som får batala priset för de vuxnas vansinne.



14-12-23  Julefriden kommer att bli störd denna jul. På ena sidan nätdörren till kattrummet sitter Morrison och vrålar och på andra sidan sitter Jamaika och skriker i fullt löp!
Morrison hämtades från Göteborg efter en vecka, och parningarna med Alysra hade hållit på hela veckan, så om det inte blir kattungar i det huset så vet jag inte vad mer som skulle till! Hans romans med Vivvi ser inte ut att ha varit framgångsrik, men ännu är det några dagar tills jag kan vara säker.
Jamaika ja, hon blev inte dräktig efter sin vistelse i Karlstad. Det är ganska tveksamt om hon verkligen löpte däruppe, här använder hon alla kända knep för att komma i närheten av Morrison. Inga tveksamheter där inte! Det lär bli ett nytt besök till finaste Barbossa nästa gång hon löper.
Nu ska fodervärdskontraktet skrivas klart och sedan kommer Jamaika att flytta till Lerum. I hennes nya hem finns också Kasino aka Sture som är hennes yngre (kastrerade) bror + en äldre huskattsfröken. Det är verkligen inte lätt att skiljas ifrån en så speciell och go´ katt som Jamaika, men hon får det bästa tänkbara hemmet hos Tina och Patrik. När hon inte längre finns kvar här behöver inte Morrison chip-kastreras så länge han sköter sig och inte sprayar revir inomhus. Det finns nämligen ett par intresserade - och intressanta - honor som har ´frågat chans´ på honom fram på vårkanten.


14-12-16  Igår körde jag ner Morriso
n till Göteborg där han skulle para Alysra i hennes hem. Hon har varit hos honom två gånger utan att bli dräktig, och vi bestämde då att hon skulle få besök av honom i stället, eftersom hon inte verkade bekväm med att vara hos oss.
Morrison gick runt och "godkände" Alysras hem och hon följde honom nyfiket och strök sig inställsamt på valda platser. Allt talade för att hon var redo för närkontakt och redan en liten stund efter att paret installerats i badrummet - som var tänkt som kärleksnäste - hörde vi ljudet av en första förening.
Men efter hemkomsten fick jag ett meddelande om att Morrison inte ansåg att badrummet var den optimala platsen för kärleksmöten. Han lyckades smita ut, kallade på Alysra  och i köket  fortsatte dom med sina förehavanden utan någon som helst blygsel. Även andra rum i lägenheten invigdes för kärleksdansen under kvällen och natten.
Idag har Morrison tagit en time out, fast Alysra har gjort sitt bästa för att få igång honom igen.
Kanske är det hela redan klart, eller också laddar han om och fortsätter med sin uppgift, vilket kommer att ge sig inom de närmaste dagarna. Men intensiteten i det som hittills har hänt visade att såväl viljan som kapaciteten fanns, så om resultatet blir positivt väntas småttingar hos Isis Filiis om cirka nio veckor...

 

14-12-14  Idag hämtade jag hem Jamaika från Karlstad, och efter tre veckor tillsammans med hanen borde hon vara dräktig nu. Hanen tappade intresset för henne i mitten av sista veckan, så det återstår att se om det blev något resultat. Lagom till nyår får det avgöras.
På vägen hem passerade vi Åmål, där vi passade på att besöka Jamaikas kullsyster Juno. Dom kände givetvis inte igen varandra men ´hälsade´ genom burgallret. Juno är så lik sin mamma att det nästan är kusligt. Juno älskas av sin härliga familj och har blivit en bestämd liten dam som tydligt talar om vad hon vill och inte vill vara med om. Stor och kraftig har hon blivit också, och riktigt, riktigt snygg!

 

14-11-29  Nu har Jamaika varit hos Jessicoon´s Barbossa i en vecka, och han är tydligen mer intresserad av henne än hon av honom. Men hon är i de bästa händer hos fantastiskt hängivna människor som inte har något emot att vänta tills hon löper fullt ut. Efter en del turer blir det underbart att få ha en kull igen, så jag håller tummarna t.o.m. när jag sover... :) ;)

Alla katterna här hemma mår bra, men är trötta som vanligt vid den här tiden på året. Till och med Morrison har tonat ner sig betydligt och hans serenader blir alltmer lågstämda. Men han sköter sig och har inte sprayat inomhus en enda gång. Visserligen kissar han i duschen, men det går att spola ner och lukten dämpas betydligt med lite ättika i en burk på golvet.
På tal om ättika. Huset har möss som icke-bidragande-hyresgäster, och dom är helst i skåpet e ett lock, men det gnagdes sönder av dom små rackarna, och fick ersättas med ett nytt. Me
under vasken, där det kan finnas en eller annan godbit som hamnat bredvid avfallshinken. Hinken hadn nu har jag hittat lösningen. På locket har jag lagt en utsliten disktrasa och på den duschar jag med ättika någon gång i veckan, och - Voila! Inga möss på locket och inga små bajspluttar i skåpet heller.
Min bil hade också besök av möss efter den senaste utflykten. Jag hade packat bilen i förväg och glömt ett par kexpaket till mössens stora förtjusning. Att tro att dom skulle begripa att festen var slut när kexen var borta, var tydligen att begära för mycket, och dagarna efter var det musskitar överallt i bilen. Det blev storrengöring med dammsugare och textiltvätt. Nu står det ett fat med ättika i bagageutrymmet, och jag har inte upptäckt nya spår av några små inkräktare efter det. Att bilen luktar svagt av ättika eller att personalen på ICA börjar se undrande ut och kanske spekulerar när det gäller min konsumtion av ättika, är saker man får leva med.

 

14-11-25  I morse vaknade jag till en klar och frostig dag som under förmiddagen ståtade med en strålande sol på klarblå himmel, och dagen var som gjord för att vara utomhus. Eftersom man sagt i radion att det fortfarande fanns gott om trattkantareller, tog jag med en korg och drog till skogs. Jag hittade 2 (två) trattisar, men däremot en del gula kantareller. Det räckte till en omelett och unchen var räddad.

Knappt en månad kvar till jul, och då är kattungarna i den senaste kullen redan ett år gamla! Tiden kan ju inte "gå fort", den går ju i samma takt som alltid - men nog känns det så ibland.

Sedan 22/11 är Jamaika installerad hos sin date, och vi väntar på att hon ska börja löpa. Hanen är intresserad, och när han har varit utanför rummet en stund, vill han tillbaka in till henne igen. Det är ett god början. Jamaika är reserverad, men så var hon ju inte heller i löp när hon kom till hanen.

När Morrisons date kom hem igen, började hon på nytt att ropa efter en friare, så samtalet jag hade med veterinären tycks stämma. Morrison behöver mer tid på sig för att nå sin fulla kapacitet. Vi gör ett nytt försök på vinst och förlust när hon löper nästa gång - vilket bör bli runt jul. Att ta hit henne ytterligare en gång tror jag inte är bra för henne. Upplevelsen här har ju inte varit optimal, och hon känner sig säkert tryggare i sin egen miljö, så nästa gång får han vara hos henne.
Den erfarenheten har han redan gjort. Då det var dags att para en främmande hona var kattrummet upptaget av en kull kattungar, och eftersom både Viva och hennes ungar behövde lugn och ro, fick vi göra en rockad. Det fungerade alldeles utmärkt att ta honom till honan. Han är en cool typ som finner sig i det som händer, och han blev så populär att en av familjens söner ansåg att dom borde behålla honom...

14-11-17  Det blev bara ett parningstillfälle med Morrisons date, och när jag samtidigt tvingades konstatera att Vivvi inte längre visar tecken på dräktighet, kontaktade jag min veterinär.

Det finns inte mycket litteratur att stödja sig på när det gäller kemisk kastrering på katt, men det verkar troligt att Morrison behöver längre tid för att få ordning på sina hormoner. Honorna är heller inte villiga om hanens luktsignaler inte stämmer, och även om parningar kan genomföras, är det inte tänkbart att honan blir befruktad. Så nu väntar vi på att Vivvi löper igen och hoppas på bättre resultat. Då önskar vi också hans date välkommen tillbaka.

På lördag far vi iväg till Karlstad och lämnar Jamaika hos ´Värmlands snyggaste smoke-hane´. Alla tummar hålls för att det blir en lyckad parning så att Jamaika får sin första kull. Hans bild kan beundras under fliken Planer, men den platsar här också.


                                                       Barbossa 2
                                                                      Jessicoon´s Barbossa (MCO ns)

 


14-11-12  Positivt besked. Morrison lyckades med sin uppgift och Vivvi är dräktig! På hennes sida går det att läsa om vilka färger det kommer att bli. Kattungarna väntas under julhelgen och flyttar i slutet av mars -15

Jamaika ska snart till en hane där hon kommer att stanna tills hon löper, och om romansen slutar bra, kommer det att bli två kullar som föds med några veckors mellanrum. Den hane hon ska paras med löper risk att snart P-kastreras, så det gäller att smida medan järnet är varmt. Så snart parningskontraktet är undertecknat blir det en tur till det vackra Värmland.

Det som också kommer att hända är att Alysra kommer för hit ett nytt försök med Morrison. Det gäller att snickra ihop planerna så att allt fungerar så smidigt och så bra som det bara går. Honkatternas löpperioder styr man inte över, så tillfället får fångas i flykten.

14-11-06  Märkligt hur det kan vara... ett bakslag i måndags och idag ett framslag. (finns väl inget sådant ord, men det passade bra här och nu.) Jag har nämligen hittat en annan hane till Jamaika! Den här gången en svartsmoke hane som jag blev förälskad i redan första gången jag såg honom på bild och om allt går planenligt så kan Jamaika bli mamma i början av nästa år.

Man ska aldrig bestämma sig för något. I synnerhet när det gäller att tjuvkika om en hona har blivit dräktig. Igår låg Vivvi inbjudande med magen i vädret som om hon ville att jag skulle kolla nipplarna, så jag kikade. Fortfarande osäkert, men jämfört med Viva är de små knopparna lite mer rosafärgade. Låt oss tro att det är ett gott tecken, men i helgen vet vi mer.

När jag tittar på Maine coon-sidor tycks det födas kattungar på löpande band, och ändå har jag flera som har visat intresse både för Vivvis och Jamaikas kattungar, och fem stycken har satt upp sig på "väntelista". En del har specifika önskemål om kön och färg, men även om  färger på kattungarna går att räkna ut med sannolikhet, går det aldrig att garantera något. Någonstans i föräldrarnas stamträd kan det t.ex. finnas ett dominant anlag som styr det hela åt ett annat håll. Men alla kattungar är ljuvliga oavsett färg!

 

14-11-03  Åskväder inatt och 12 grader varmt idag... Jorden skakar i sina grundvalar och det är lätt att bli pessimistisk. Och inte blir det lättare när jag inser att jag är på väg att bli en "äldre quinna" som snart inte kommer att klara av sådant som redan nu är lite krångligt. Ursäkta att jag generaliserar, men jag tror faktiskt att de flesta i samma situation känner likadant. Men med ålderns rätt ger jag mig själv tillåtelse att vara både pessimistisk och gnällig.

Och en sak som är kopplat till kattvärlden, gör mig tvärilsken!

På Blocket finns dagligen annonser om Maine coon hit och dit, och först när man öppnar annonserna finns info om att dom är korsningar med 50% av allt möjligt. Skälet till att den uppgiften inte står i huvudrubriken är helt solklar, nämligen att man ska bli bedårad av de underbara ulltottarna, och strunta i om dom är rasrena eller ej!
Ofta kostar dessa blandraskatter ca 3-4000 kr, och det är inget annant än medvetet bedrägeri.
Blocket gör ingenting trots upprepade påpekanden från ilskna, uppretade och seriösa uppfödare som lägger ner många många tusenlappar på att föda upp en enda kull renrasiga kattungar. Att föda upp blandraskatter, som oftast inte är varken avmaskade, vaccinerade eller ID-chippade, kostar en spottstyver i sammanhanget, men bra betalt ska dom ha!!

Det händer att dessa "uppfödare" hävdar att deras kattungar är registrerade, och då handlar det om registrering på Jordbruksverket, vilket INTE är detsamma som en stamtavla. Det pratas också om "Härstamningbevis" eller "Äkthetsintyg", som används bl.a. i avel med kaniner, men som inte existerar i den seriösa kattvärlden. Är man medlem i en kattklubb kan man i bästa fall få ett s.k. Huskattsbevis, som inte heller det är en stamtavla i ordets rätta betydelse.

Åter till den egna verkligheten: Om Vivvi har blivit dräktig eller inte kan jag se mot slutet av denna veckan. Det är oerhört frestande att kika efter "hallontuttar" redan nu, men jag har bestämt mig för att vänta...
Ett bakslag är att det inte blir något av med den planerade parningen mellan Jamaika och hennes tilltänkte. Men livet förändras, planer går i stöpet och ersätts med nya, så är det bara.

 

14-10-29  Jamaika skötte sig exemplariskt på utställningen och tilldelades sina första två certifikat på klättringen till att bli Champion. På lördagen blrv hon också Bäst I Grupp, en ren bonus.Tre av hennes syskon i Vivas sista kull var också med på utställningen och fick allihop Ex 1 med mycket fina bedömningar. Inte utan att jag kände mig som en stolt "mormor".

I nästa vecka kan det avgöras om Vivvi har blivit dräktig med Morrison! Spännande värre!
Alysra, honan som var här på den första daten efter det att han fick lusten tillbaka, blev tyvärr inte dräktig. Det är sådant som händer ibland, och kanske berodde det den här gången på att Morrison inte hade hunnit "ladda" ordentligt. Men vi får hälsa henne välkommen tillbaka för ett nytt försök.

 

14-10-15  I helgen som kommer en utställning för Jamaika. Första gången hon badades var hon minst sagt motvillig, och trots att hon bara var kattunge, slogs hon ganska ordentligt. Det gjorde att det inte har blivit någon mer badning efter det, men nu fanns ingen återvändo. Att komma med en dåligt preparerad katt till en utställning, som till en del är en skönhetstävling är en garanterad nitlott.
För att göra det så bra som möjligt var förberedelserna mycket väl genomtänkta. Vatten värmdes och hälldes i olika spänner, allt för att slippa använda duschen mer än nödvändigt, eftersom det verkade vara den som skrämde henne första gången. Allt som var löst och kunde gå sönder avlägsnades från badrummet, skötbordet hämtades som förstärkning från källaren, mängder av Plutodukar och handdukar togs fram och slutligen en stol till mig att hämta mig på efter det väntade Stora Sjöslaget.
Det visade sig att alla förberedelser och oron för hur det skulle gå var helt onödiga. Efter att Jamaika hade strosat runt och inspekterat alltihop, satte jag in stolen i duschen, och det slutade med att hon satt lugn och trygg i mitt knä och lät sig schamponeras och duschas enligt kostens alla regler och dessutom helt utan protester!!!
Nu kan packningen avslutas i lugn och ro, bilen ska få sitt med olja och vatten, och till helgen drar vi till Varberg för en efterlängtad utställning med Hallandskatten.

                 100_4590     100_4595
                               Efterarbetet är nödvändigt...                        Lite skön värme också.

 

 

14-10-19 Morrison visar ett otillbörligt intresse för Jamaika, och för att vara på den säkra sidan i framtiden har jag beslutat att omplacera henne till fodervärd. Det är inget man gör lättvindigt, ingen vill väl skiljas från sina "pälsklingar", men det räcker med en tillfällig kräkning ute i kattgården en stund efter att hon har svalt sitt P-piller för att olyckan ska vara framme. 
Morrison får roa sig med Vivvi istället, och premiärparningen har inletts just denna dag. Om det går bra och det blir kattungar, kommer dom följaktligen att födas under julhelgen.
Tyvärr verkar det inte som det har tagit sig med söta Alysra som var här på en date, men hon kommer tillbaka igen för ett nytt försök när hon löper nästa gång.
Den daten var strax efter Morrison fått ordning på sina hormoner efter sin P-kastrering, och kanske hade han inte tillräckligt med krut i bössan. Det gått några veckor sedan dess så vi håller tummarna för att det nu kommer att bli resultat.

 

14-10-15  Det verkar som om Vivvi skulle gå i löp när som helst, men än är inte Morrison intresserad. Det förekommer då och då att vissa individer inte parar sig med varandra, men Vivvis  fjäskande strykningar mot honom tyder på att hon inte har något emot honom. Det återstår att se om han tycker likadant.

Idag läste jag på Facebook om en kvinna som hade fått avliva sin katt, och uppger kattens namn inklusive uppfödarnamnet
. Skälet till avlivningen ska vara kraftigt utbredning av FORL, en tandsjukdom som i likhet med många andra åkommor på katt inte är utforskad och genetiskt klarlagd. Kvinnan anklagar uppfödaren för att vara oseriös för att ha sålt en katt med en "ärftlig" tandsjukdom samt att katten hon köpt dessutom visade sig vara "krypt" som hon uttrycker det, och att hon inte fått något veterinärintyg på detta.
Alldeles bortsett från att jag känner till att den utpekade uppfödare är seriös, är FORL en vanlig tandsjukdom som drabbar på individnivå utan annan förklaring, och frågan uppstår hur hon kan ha missat det om det hade en utbredning som föranledde avlivning?
Vad gäller kryptorchism, skriver hon inte hur gammal katten var då hon köpte den, men förutsatt att den var kattunge, är det inte alltid att båda eller ens någon av testiklarna har hunnit ner i
pungen vid besiktningen. Detta anges i så fall i besiktningsintyget.
Det är inte möjligt att ge fullständiga garantier när man säljer en kattunge, och en köpare kan alltid välja att avbryta köpet.


Jag har full förståelse för hur fruktansvärt det är att mista ett älskat djur, men om man tycker sig ha anledning att "hänga ut" och anklaga en uppfödare utan att vara särskilt insatt eller ens tydlig i de förhållanden som beskrivs, är det inget annat än dålig stil!! Har denna kvinna en aning om vad hon kan ha ställt till med??
Det går aldrig att bifoga en bruksanvisning när man säljer kattungar, men som uppfödare blir jag mörkrädd när jag läser liknande inlägg!

 

 

14-09-23  Utan förvarning började Morrison utstöta sina djungelvrål i mitten på förra veckan. Han ger två konserter varje dag, en aria i gryningen och en vid skymningsdags, däremellan är det ganska tyst.
I morgon kommer en av de damer som tåligt har väntat i kulisserna. Honan är blåvit med god typ och en fin utstrålning, och hon har tajmat sin löpning perfekt. En annan dam har kommit med en förfrågan, men innan han träffar henne, får han ta det lugnt ett tag och "ladda om".
Så fort Vivvi löper igen ska det bli småttingar här också. Förväntade färgutfall på hennes kattungar går att se på hennes sida.  
 

 

14-09-10  Under förra helgen visade Jamaika och Morrison upp sig på Ankarets zoo i Uddevalla. Dom skötte sig bra båda två och det var bara besökande hundar som fick finna sig i att bli frästa åt...På det hela taget en trevlig helg med hjälpsam personal och många intresserade människor.
Speciellt nöjd var jag med Morrison, som är lite "sprittig" och harig vid nya situationer
och främmande ljud, men han lät sig utan problem hanteras av besökare som ville "känna på honom" och som innan fick lite handsprit på händerna.
Kalla mig hysterisk om ni vill, men min bakgrund som sjuksköterska gör att jag mycket väl känner till hur smitta sprids. Många kommer t.ex. från en affär, och vem vet hur många som kört kundvagnen innan och hur mycket bakterier som kan finnas på handtagen?
Morrisons lugna uppträdande gjorde att jag tog språnget och anmälde honom till utställning i  Varberg 25 och 26 oktober. Välkomna till Sparbankshallen där ni kan se många vackra katter i alla storlekar och valörer, och följa de spännande uttagningarna då såväl huskatter som raskatter tävlar om att bli Best In Show.

 

14 -09-02  Nej, alla vänner, jag har inte regnat bort! Jag har bara haft - och har fortfarande problem med min dator. I bästa fall kan man säga att den är nyckfull. Vissa dagar fungerar allt som det ska, men oftast vrendskas den och ingenting blir rätt...

Men det finns ljuspunkter i tillvaron också. Jamaikas HCM-scanning igår gick utmärkt, och veterinären uttryckte sin belåtenhet med "snälla katter". Men det behövs en snäll veterinär också, och jag beställer därför alltid tid hos Björn Åblad på Blå Stjärnans djurklinik i Göteborg. 
Nu ska vi bara vänta på att Jamaikas tilltänkte friare ska få tid för sin HCM-scanning, och när det är klart och Jamiaka löper, bär det iväg till soliga Karlstad för ett amoröst äventyr dem emellan. En god vän har erbjudit mig logi under de dagar hon är hos hanen, så jag slipper åka fram och tillbaka.

Vivvi löper, och har valt verandan som utkiksplats när hon kallar på friare. Här om dagen hade jag en hantverkare här som undrade varför hon var instängd. Jag förklarade att hon löper och
att hon själv har valt att vara på verandan isället för i kattgården. Han såg frågande på mig och sa sedan: Men då är det väl bättre att släppa ut henne? 
Det underliga är att han mycket väl vet om att jag har uppfödning på vad han kallar "fina katter", men tyckte tydligen att Vivvi ändå skulle få springa fritt och para sig med första bästa hane.? Det finns ett och annat jag hade velat säga  om saken, men ibland är det bättre att tiga än att kriga.
Nu har det snart gått ett år sedan Morrison P-kastrerades, och jag väntar otåligt på att han ska återfå sin fertilitet och para den lika otåliga Vivvi. Ett par andra honor, givetvis också dom registrerade, ID-chipade och HCM-testade, väntar i kulisserna på sin tur.

Lilla fröken Gräddelin är trött och börjar visa tecken på att svikta. Ingen ökad törst eller andra problem utöver kräkningarna, som man trots undersökningar, allergitester och andra provtagningar inte hittat orsaken till. Men en kräkning i stort sett varje dag måste förr eller senare ta ut sin rätt...

 

14-07-29 Jag skyller på sommaren! Det går bara inte att sitta vid datorn när det är ett varmt, men underbart väder utomhus. Soldyrkarna njuter, men jordbrukarna som behöver regn på åkrarna, är inte lika glada. Men vädret är ju ingenting man kan påverka.
Alla katterna mår bra, precis som det ska vara. Om bara Vivvi kunde sluta med dumheterna att spraya på skåpsdörrarna och fatta att det inte hjälper för att få Morrison intresserad, skulle lyckan vara fullkomlig. Men fram emot senhösten hoppas jag att kattfamiljen utökas med småknattar. Vid det laget bör den gode Morrison ha hämtat sig efter sin P-kastrering och lyckliggöra Vivvi. Till Jamaika har vi hittat den perfekte partnern i Checkers Rossi (se bild och information under Planer.)
 

14-06-15  Hälsan tiger still sägs det, och här hemma gäller den regeln. Till och med Viva och Vivvi trivs mycket bättre tillsammans efter Vivas kastrering, och jag kan avskriva behovet av fodervärd tills vidare i alla fall. Nu är det istället Gräddelin som är ordningspolis i sällskapet.
Nu är det sommar med långa lata dagar i solstolen med extra allt inom räckhåll. Katterna är påverkade av värmen och söker sig till svalare ställen både inomhus och i kattgården. Morrison har börjat låta mer och mer som en ko, alldeles som han gjorde innan han P-kastrerades (fast än så länge låter han mer som en kalv.) Kanske kan jag börja hoppas att han snart är fertil igen så han kan para Vivvi innan hösten och vintern kommer. Jag och Jamaika leter fortfarande efter en passande hane till hennes första kull. Tidigare var det besvärligt eftersom de flesta hanar blev kastrerade när dom började spraya, och nu är det besvärligt därför att de flesta är P-kastrerade när man behöver dom. Suck. Aldrig får det vara enkelt... Men allt ordnar sig till slut, det är bara tålamod som behövs.

 

14-05-20  På lördag, närmare bestämt den 24 maj, ska jag vara på Granngården i Färgelanda och visa Morrison och Jamaika. Morrison behöver konfronteras med "verkligheten" efter den traumatiska situationen på Blå Stjärnan, och måste lära sig att förstå att män inte vill honom något illa. Det satt djupt, men har blivit bättre och bättre, så nu hälsar han också på manliga gäster. Men om det blir för mycket runt omkring honom blir han uppenbart stressad, så det gäller att träna varligt.
Nästa utmaning blir att vara sällskapskatt till Jamaika på utställningen i oktober, och om han klarar det, kanske han kan fortsätta sin utställningskarriär som började så bra. Ingen domare har sett honom sedan dess (han var då fem månader gammal), och eftersom han är avelshane behöver han visa upp sig live, och inte bara ses på bilder.

 

14-05-13  En månad har gått sedan alla kattungarna lämnade hemmet, och visst är det tomt! Jag får glädjas åt alla bilder, mail och kommentarer från nöjda kattungeköpare, men faktum är att jag längtar till nästa kull! Jag ser fram emot hösten/vintern då Morrison blir fertil igen efter sin kemiska kastrering, och att det då blir småttingar efter honom och goa lilla Vivvi. Och det saknas inte anbud från andra intresserade honkattägare heller. För Jamaika har jag också planer, och letar efter den rätte hanen.
I en av mina drömmar hade jag ett samtal med Morrison om det där med att ta emot främmande honor. Jag berättade för honom om att kvalitet går före kvantitet, och att det dessutom finns vissa restriktioner i hans kontrakt. Han svarade att eftersom han inte hade undertecknat något kontrakt, skulle det inte gälla...
I vaket tillstånd är det inte lika enkelt, och även om man har lärt sig att höra skillnad på katters olika läten, är tolkningarna färgade av det mänskliga perspektivet. Men vissa läten sker i givna situationer och verkar vara mycket målinriktade.
Gräddelin är nog den pratigaste av dom här hemma och vill oftast ha sista ordet i våra samtal. Då använder hon små, korta och knappt hörbara muttranden, men när jag i sena kvällar sitter framför TV-n, kommer hon med jämna mellanrum upp i mitt knä, stirrar på mig med uppspärrade ögon och uppfordrande blick och JAAAMAR! Hon har skaffat sig en (o)vana att smita in och sova under mitt täcke, och ger sig inte förrän jag går till sängs!
Maine coonerna har sina speciella och urskiljbara läten. Bland annat d
et karaktärisiska kvittrandet och det mjuka prrr-ljudet som står för välkomnande och välbehag. Dessutom har dom ett mycket tydligt kroppspråk. En del är envisa som synden (Morrison t.ex.), som med hjälp av en "clicker" äntligen har förstått att hålla sig på golvet för att få sin dagliga ostbit, men i andra situationer är han helt omutlig. Han blir motsträvig och tung som en sten när jag försöker få ner honom från bord och bänkar, medan honorna i sällskapet är betydligt mer uppmärksamma på tonfall och gester. Den som hävdar att "en katt är en katt är en katt" har inte tillräckligt på fötterna, och alldeles säkert har dom aldrig träffat och lärt känna en Maine coon!


14-04-12  Visst är det underligt. Trots att jag vet hur det slutar, gör jag det igen och igen... 
När jag vaknade härom morgonen, var jag omgiven av minst tre stora katter som behagfullt (och hänsynslöst) bredde ut sig på sängen. Jag låg kvar en stund och funderade på hur jag skulle ta mig ur sängen utan att pälsklingarna skulle hamna på golvet. Ja, jag vet att det är larvigt, men vem skulle vilja bli nedföst på golvet när man har det som mysigast i en varm säng? Själv låg jag i fosterställning med benen låsta av en katt i knävecket och en som blockerade underbenen. Den tredje hade placerat sig som en effektiv bromskloss i brösthöjd.
Med en noga genomtänkt strategi, närmast akrobatisk skicklighet och med en vighet jag inte trodde mig ha, trasslade jag mig långsamt och försiktigt loss och lämnade sängen från den sidan  som saknade bromskloss. Katterna låg kvar och betraktade mig med kisande ögon
Sedan hände det förutsägbara. När jag har fått på mig morgonrocken och nått trappan till nedervåningen, hade jag hela kopplet av katter efter mig!!
I det ögonblicket bestämde jag mig för att nästa gång skulle jag - utan att ens blinka och så kärleksfullt jag bara kunde - fösa ner katterna på golvet och sedan lämna sängen utan några krumbukter på elitnivå.
Det enklaste sättet att få veta hur det gick, är att läsa första raden igen.

 Idag blir det tomt när också Kattya ska hämtas. Mina planer på att behålla henne kvävdes i sin linda när jag kontaktades av en mormor som hade hjärtat på rätta stället, och ville ge sitt barnbarn en katt på hans födelsedag. Det krävdes inget större mått av själv-övertalning att gå med på det, och jag tröstar mig med vissheten att också Kattya har kommit till bra hem med seriösa köpare. 
Skönt också att jag kan låta dörren stå på glänt till badrummet
 där de vuxna katterna har mat och vatten, och där luckan till kattgården finns. Eftersom det var olämpligt för kattungarna att smita ut i kattgården + att dom vuxna var ovana vid att dörren var stängd, krävdes det att jag öppnade och stängde mer än femtioelva gånger om dagen.
Eventuella tankar på en utbildning till dörrvakt på ålderns höst, lades snabbt till handlingarna.  


14-04-11
En okänd person på Blocket hade annonserat om Maine coon-kattungar, och uppgett Morrison och Viva som föräldrar. Detta anmäldes och säkerhetsavdelningen på Blocket tog bort den falska annonsen. Men annonsören gav sig inte. Därefter kom annonser om Birma- och Perserkattungar, alla från olika delar av Sverige och med Morrison och Viva som föräldrar! Annonserna togs snabbt bort av Blocket och en polisanmälan om misstänkt bedrägeri gjordes.

På Facebook skrev min vän Tarja Olausson, THAZZ´ Maine coon, följande inlägg.
"Jag vet att det inte är roligt detta med din bedragare Maria Forsberg, men jag kunde inte låta bli att skicka ett mail och låtsas vara intresserad av kattungarna. Svaret kom nyss och fick mig att sitta här ensam och fnittra. Här är svaret jag fick."

Tack för att du kontaktar mig om mina perserkatter.
Persiska katter är, den vita är en hane och bågen en är kvinna, 14 veckor gammal.
Hanen är Juno och honan kallas Daisy .
De är välutbildade , aktuell på alla vacciner , bra med barn och andra husdjur . Toalett utbildas.
Jag fick dessa katter från min farbror, som tyvärr gick bort för några veckor sedan.
Jag och min pojkvän har inte tid att ta hand om dem på grund av våra jobb.
Jag är baserad i Birmingham, Storbritannien, och katterna är här med oss.
Jag ger dem gratis , men du måste betala frakten till din plats från Birmingham .
Innan jag ger mina katter till någon, jag vill ha följande information
Har du erfarenhet med katter och djur i allmänhet?
Är du en uppfödare?
Ta katterna för att sälja?
Hur gammal är du?
Vad är ditt yrke?
Jag vill inte skada om dessa frågor, jag vill bara det bästa för katterna.
När det gäller transport, transportören, dock kräver följande uppgifter som skall användas vid beräkningen av transportkostnaderna,
ditt fullständiga namn?
din adress?
telefonnummer?
Den närmaste flygplatsen till din plats?
När jag fick den här informationen, kommer vi att kontakta företagen och få en offert på leverans till dig.
Se bilderna nedan
Aneli
- - - - - - -

De flesta skulle väl inte nappa på det här, men det finns en liten risk att någon börjar jämföra kostnaderna för att köpa en Perserkattunge i Sverige med transportkostnader för att få en från England. För den var ju gratis, eller hur? Problemet är bara att det inte finns några kattungar!
 

14-03-30  Jag hade funderingar på att vänta med att skriva tills i morgon, men med tanke på morgondagens datum, är det bäst att undvika det. Folk kan ju tro att det jag skriver är någon slags aprilskämt...
Det finns fortfarande folk som tar kontakt angående Kattya, men dom gör rätt i att kika runt på flera sidor innan dom eventuellt tar kontakt igen. Men det är ingen större katastrof om hon inte blir såld, hon har faktiskt kapacitet att "gå långt" på utställningarna, och det är just vad jag behöver. Någon att ha med för nöjes skull, och som dessutom är en god representant för rasen. Morrison är så "sprittig" så fort något händer, så jag utsätter inte honom för allt som händer i en utställningslokal. Av honorna ser Kattya just nu ut som att bli den bästa. Viva är ju champion, och om jag skulle fortsätta med henne får jag börja från scratch eftersom hon nu är kastrerad. Vivvi trivdes inte på utställningarna, så hennes karriär blev kort, och Jamaika har inte riktigt det som behövs för att ha någon större framgång i skönhetstävlingar. Målet med henne är att hon ska få sin första kull till hösten om vi hittar rätt hane... 
Det där med utställningarna får inte enbart vara för mitt höga nöjes skull, men det känns ganska tidigt om en kattunge har tåga nog att visa upp sig utan rädsla och osäkerhet. När Kattya var tillsammans med alla sina syskon hade hon inte mycket att sätta emot, hon hade den lägsta positionen i gruppen, men nu när dom bara är tre (två ska hämtas i denna veckan -) har det skett en positiv förändring. Hon är minst lika "kaxig" som dom två andra. Så om hon blir kvar här hemma, ska jag börja träna henne på allvar och hoppas på roliga utställningshelger tillsammans med dom andra katt-tokiga i Föreningen Hallandskatten.

 

lRaggers Ymer    Ymer 2    Ymer    Yoko 5    Yoko 4    Yoko 6    Yuko

14-03-26  På bilderna ovan presenteras två Maine coon- kattungar som är födda den 11 november 2013, alltså drygt 4 månader gamla. Den svarte hanen på de första bilderna är otroligt lik en panter med sin slanka kropp och vackra ansikte, och den sköldpaddfärgade honan med den charmiga färgfördelningen är en riktig liten skönhet!
Pappa till ungarna är min egen Morrison, och mamman heter Bluesrag´s Marcia Ball. De två kattungarna är registrerade i föreningen Hallandskatten som är en nordisk WCF-klubb.
Skälet till att dom finns på min sida är att uppfödarens hemsida har kraschat, och hon bad om hjälp med att hitta köpare till de två som är kvar i kullen. Och självklart ställer man upp för en god vän och tillika uppfödare.
Uppfödaren, Inger Lidell-Sandin finns i Trollhättan och går att nå på tel. 0520-72119 eller 0702-249394  Ni kan också se fler bilder på Ingers facebook-sida.

Här hemma är det såå tomt. Från att ha räknat in och tagit hand om åtta små rackare i tolv veckor är det bara tre stycken kvar! Jag saknar dom verkligen allihop, samtidigt som det är fint att slippa städa varje dag, plocka upp nerrivna blomkrukor och byta i bajslådorna femtioelva gånger dagligen. Och det viktigaste är att dom allihop kommer att få det superbra hos engagerade och pålästa köpare som verkligen älskar sina nya familjemedlemmar!
Två av dom som är kvar hämtas till Stockholm i nästa vecka, och lilla Kattya är den enda som ännu inte har hittat ett nytt och bra hem. Kanske låter jag henne stanna här...


14-03-19  Kattya med den vackra och ovanliga färgen letar fortfarande efter ett nytt hem! Jag är ordentligt sugen på att behålla henne, men eftersom Vivvis påtänkta fodervärd backade p.g.a. sjukdom och läget är spänt mellan henne och Viva, är det inte optimalt att ha ytterligare en katt i gruppen. Så när den rätte kommer får jag släppa min lilla ögonsten. Kattya söker en "slav" och Vivvi behöver en fodervärd. Så är läget just nu.

 

14-03-16  Besöket idag går hem och gör "örngottstestet". Det går ut på att utesluta en allergisk reaktion genom  att använda ett örngott som man stryker över pälsen på en kattunge och sedan sover på. Resultatet var glädjande, men man bestämde sig för att vänta med att ta hem en kattunge just nu, och bad att få återkomma till nästa kull. Välkomna!

 

14-03-11  Nu är det bara lilla Kattya som ännu inte är bokad. Det är lustigt, kattungarna växer och utvecklas liksom i perioder. Ganska länge uppfattade jag Kattya som en litet skrutt, och så plötsligt en dag - så har hon blivit en katt! Med ett riktigt trevligt utseende och med sitt mjuka sätt, är hon helt underbar! På söndag får vi besök av ett par som vill träffa katterna och vem vet? Kanske dom faller för den lilla sötnosen...
Jag har hittills haft en otrolig tur att få bra familjer till kattungarna! Efter alla motgångar, då jag ibland har varit på väg att ge upp, känns det verkligen befriande att allt flyter på som det ska igen. Och jag bara älskar det här med att ha kattungar!

Det är bara en nackdel, det blir svårare för var gång att lämna dom ifrån sig. Men samtidigt börjar jag bli trött på att t.ex. ha åtta kattungar på arbetsbänken när jag gör min frukost! Under tiden jag lyfter ner en, hoppar två tillbaka upp.
Jag vet inte hur många gånger jag har räknat till tio de senaste veckorna...

14-03-10  Om vi  (Vivvi och jag) har tur, har jag hittat ett toppenbra foderhem åt henne. Familjen bor inte långt ifrån mig och har tidigare i livet haft kattuppfödning. Nu ska dom ha familjeråd och se över vilka saker som behöver fixas för att ha innekatt. I en bakdörr finns en kattlucka som användes av deras huskatt, och där kan man tänka sig att göra en inhägnad så att hon ska kunna gå ut. Huskatten fick avlivas av ålder för några veckor sedan, och kvar finns en liten hund som saknar sin kompis. I mitten av veckan kommer dom på besök, och om det känns bra när jag sedan besöker dom, ska vi se över kontraktet. Jag håller alla tummar jag har!

 
14-03-02  Den här helgen har varit underbar! Inte enbart för att alla hanarna i kullen har blivit bokade, utan också för att dom får helt fantastiska nya hem med engagerade, kattvana, pålästa och förväntansfulla familjer, som alla är överens om att veckorna fram till leveransdatum kommer att bli sååå långa...
Kattungarna skötte sig finfint och visade sig från sina bästa sidor, och när dagens andra besök var avklarat, tvärsomnade dom som små stenar. (Fyra timmar senare sover dom fortfarande). I morgon kommer en ny presumtiv köpare, och vid det laget är dom pigga och lekfulla igen.
Den 9-onde ska utvärderingen avslutas, och det blir klart vilken av honorna som kommer att gå i avel.
De som blir kvar kommer sedan att leta vidare efter nya "slavar" att bestämma över.
 

14-02-27  Jag söker en ansvarsfull fodervärd för Vivvi som inte kommer överens med Viva. Deras ovänskap är ingenting som har börjat nyligen, men jag har i det längsta hoppats att dom skulle bli vänner eller i bästa fall acceptera varandra, men det är höjd beredskap varje gång dom finns i varandras synfält. Det finns olika fodervärdskontrakt, men inget är hugget i sten, och det viktigaste är att det anpassas så att båda parters önskemål blir tillgodosedda och är nöjda med kontraktet i sin helhet.
Det jag i stora drag förväntar mig av en fodervärd är att det geografiska avståndet inte är alltför långt. Du får gärna vara äldre - kanske pensionär med gott om tid. Du har - eller har haft katt tidigare, och om det finns hund i hushållet ska den vara van vid katter.
Tag kontakt med mig om du är intresserad av att på sikt bli ägare till en Maine coon-hona, så pratar vi mer om vad det innebär att ha en foderkatt. (Läs mer om Vivvi under "Katterna".)


14-02-26  När jag hade kommit hem från Blå Stjärnan la jag ut annonsen med kattungarna bl.a. på Blocket, och redan samma kväll och resten av veckan ringde och mailade människor som var intresserade, och de första besöken är planerade under kommande helg. Bra start!

Hur väljer man köpare? Efter många år har jag utvecklat en relativt pålitlig magkänsla, och dom som först av allt vill veta priset sållas bort med en gång. Dom som inte gått in på hemsidan och tagit reda på vad som gäller, ger inget seriöst intryck, så där kan det vara tveksamt. (Undantaget dom som redan vet en hel del om rasen och vad dom får när dom köper en raskatt.) 
OBS! Det händer att det finns fler än en som är intresserad av samma kattunge, och ett besök innebär inte att kattungen självklart hamnar hos den besökare som kommer först.

Köpare ska kunna styrka sin identitet, och bulvaner (det finns en del kända -) gör bäst i att hålla sig borta. Det gäller också dom som under olika namn sysslar med blandrasavel och rent bedrägeri med förfalskade stamtavlor m.m.  Även bland dom finns flera som är avslöjade, konfronterade och anmälda, men som ändå fortsätter med sin ohederliga verksamhet.
Jag säljer inte kattungar till familjer med barn under tre år, och det ska inte finnas många andra katter i det nya hemmet. 
Jag vill inte heller att kattungen ska vara en utekatt. En Maine coon fungerar alldeles utmärkt inomhus.

En ansvarskännande köpare respekterar köpekontraktet i sin helhet. Om en katt säljs till avel får den ett särskilt avelskontrakt, och en kattunge som är såld till sällskap/utställning får ett kontrakt där det framgår att den inte får användas för avel.  
En bra köpare väljer kattunge med lika delar hjärna och hjärta, och en sådan köpare kan räkna med stöd och hjälp från mig under resten av kattens liv.


14-02-24  Idag är den absolut bästa dagen på mycket länge! Med hjärtat i halsgropen kom jag till Blå Stjärnan, men jag kunde svälja ner hjärtat igen när Björn Åblad konstaterade att Vivas hjärta är helt normalt!! Jag kan alltså med glädje meddela köpare till den förra kullen + dom som är intresserade av kattungar i den nu aktuella kullen att båda föräldrarna till kattungarna har friska och HCM-fria hjärtan!!  

14-02-22  Idag verkar Kattya helt återställd och hennes päls är inte längre lika intressant att slicka på. Men nu gäller det att se till att hon inte får för sig att hoppa ner från den höga klösställningen, något som inte vore bra med tanke på hennes stukning. Men hon vilar en hel del, så kanske är det något som säger henne att hon bör ta det lugnt, vad vet man?
Vad jag däremot vet, är att på måndag ska Viva scannas för HCM. Jag har ingen anledning att tro annat än att hon har ett friskt hjärta, men det som inte finns på papper, finns inte alls. Och att det blir spännande är det ingen tvekan om. Blir det som jag hoppas, kan jag öppna dörrarna för dom som har velat boka och dom som vill komma på besök. 
Jag har också fått besked att dom som var intresserade av Keeper har valt att köpa en bruntabby, så nu är världens goaste Keeper ledig igen. Och han är inte bara go´- han är snygg också!


14-02-21  Igår busade kattungarna som vanligt, och plötsligt hörde jag ett gällt jamande, nästan ett skrik, och jag förstod att något hade hänt. Så såg jag Kattya komma linkande och efter några steg stannade hon och vägrade sedan sätta ner och stödja på framtassen. Jag la henne försiktigt på hennes stol och hon darrade våldsamt en lång stund. Paniken grep tag i mig, och mina "vänner" hjärnspökena kom fram ur skuggorna och höjde sina röster. Benet var nog brutet! Det skulle säkert behöva opereras! Kanske skulle hon behöva avlivas! Det ena spöket värre än det andra... Men jag stålsatte mig och bestämde mig för att ha is i magen. Dessvärre hade det mesta av isen smält så det gick inget vidare. Efter ett par-tre timmar ringde jag veterinären. "Stödjer hon på benet?"  " Nej - ja, precis när det hade hänt, men inte nu. Och hon darrade väldigt." "Om hon kunde använda benet kan det inte vara av. Det är säkert en stukning. Hör av dig i morgon om du tycker att det inte blir bättre eller om du är orolig." "Okay, men... okay, tack så länge".
Kattya och Viva fick vara ensamma i kattrummet under natten och dom andra katterna, fyra stora och sju små - kamperade tillsammans med mig i min säng. Det blev inte så värst mycket sömn.
I morse låg Kattya kvar på sin stol som jag lagt henne, och jag var säker på att hon inte hade kunnat gå därifrån. Hade hon nått vattenskålen som jag ställt bredvid? Hade hon kunnat ta sig till kisslådan? Hade hon ätit något? Jag satte henne försiktigt på golvet och hon haltade framåt några steg och jag andades ut. Det var klart mycket bättre idag! Och när hon gick tillbaka efter att ha druckit haltade hon nästan inte alls! Hon måste ha rört sig under natten och gått tillbaka till sin älskade stol!
Viva pysslade med henne och hade slickat på hennes päls så den såg alldeles kladdig ut. När jag upptäckte att syskonen också slickade på henne började jag fundera över orsaken. Det skulle kunna tolkas som att dom andra hade försökt trösta, men något sa mig att det var alltför enkelt. Så mindes jag en föreläsning om Oxytocin, det hormonet som kallas må-bra-hormon och som kroppen frisätter efter t.ex. ett trauma. Det måste vara så att Kattya hade fått en dos av kroppseget smärtstillande ut i blodbanan, och som sedan utsöndrades i hennes päls. Det var den lukten som var attraktiv och som fick dom andra att slicka i sig det som fortfarande var verksamt. Återvinning på hög nivå! På bilden nedan ligger hon längst fram, omgiven av fem av syskonen. De andra två fick inte plats...

100_4164


14-02-07 Nu finns nytagna bilder på kattungarna!  Kullar / K-kullen är adressen.

 

14-02-02  Snön som pallrat sig upp på vägkanterna smälter nu långsamt i plusgrader och regn. När det snabbt blir kallt igen är det inte meningsfullt att sanda, och det blir rena cirkusen på grusvägar med branta backar. Klarar man inte att komma upp, glider man snabbt neråt (utan att behöva lägga in backen) och utan större kontroll...
Inomhus har kattungarna bestämt att kattrummet ska fungera som bas för deras utflykter i övriga huset. Den 20 cm höga kanten, som skiljer kattrummet från husets andra delar är inte längre något hinder, och det är bara en tidsfråga innan dom upptäcker trappan till övervåningen och jag får leta kattungar i hela huset när dom och Viva ska stängas in för natten. 
Nu äter dom själva, och jag får se till att minska de dagliga gourmet-doserna innan jag blir helt bakrutt, och söka andra och mer ekonomiska alternativ till oxfärsen. Babyfodret fungerar numera mest som godis åt dom vuxna, men kittenvarianten är desto mer populär. Tillsammans med lite av varje från kylskåpets gömmor är matsedeln komplett.
Fem veckor nu, och den tiden kanske är den roligaste. Deras tafatta men målmedvetna lek och den plötsliga "nu måste jag sova en stund" är lika fascinerande som alla gånger tidigare, och trots att jag blir mer som en orolig hönsmamma för varje ny kull, kan jag inte tänka mig att vara utan dom. Det är också nu dom börjar förstå att en människa inte bara är någon som kommer i samband med matning, utan som också går att klättra på och som är varm och go´ att ligga på. Den som för tillfället bestämt sig för att ta en paus, spinner som en mopedmotor när den lägger sig tillrätta på mitt knä, och mitt hjärta bara smälter....

 100_4024
Sju av åtta. Den åttonde kutade ur bild just som blixten skulle gå av.

14-01-27  Samtal med veterinär: Ju längre man väntar med att scanna Vivas hjärta desto bättre. Så länge hon ammar sina kattungar finns en liten, men dock en risk för felbedömning.  
Det vanligaste är att kattungar bokas vid 6 veckors ålder, men i det här fallet kommer dom att vara åtta veckor innan vi har svar på Vivas undersökning. Dom som funderar på att köpa en kattunge får gärna höra av sig och ev. ha önskemål om en viss kattunge (inte bindande), men ingen bokning sker innan Viva är scannad. Tid bokad den 24 februari.


14-01-25 
måndag ska jag rådgöra med veterinären om när jag kan scanna Viva för HCM. Hon är negativ på båda de generna som anses vara bärare av sjukdomen, och det finns inget som talar för att hon skulle ha hjärtproblem, men både för min egen del som uppfödare och för dom som är intresserade av att köpa kattungarna är det viktigt att veta att hon har ett friskt hjärta.
Nu frågar sig de flesta varför det inte har gjorts förut, och svaret är enkelt. Viva har tagit mig på sängen med båda dräktigheterna. Att ge henne P-piller skulle kunna trigga igång hennes FAH, och avråddes därför av veterinär. Därtill är hon "skugglöpare" så det går inte att veta säkert om hon löper eller ej. Sedan var det tänkt att hon skulle scannas efter första kullen, och nästa kull var planerad under våren 2014. Men Morrison hade andra planer saboterade alltihop.(13-11-30). Men nu ska det göras. Bättre sent än aldrig! 


14-01-23  Det har hänt igen! Precis som i förra kullen har jag tagit miste! Svartsmoken, som jag var säker på var en hane (troligen för att den hade en liten svullnad precis där en antydan till pung kan ses på hankattungar) - visade sig vara en hona!  En liten hona är lika välkommen, men det tråkiga är att dom som hade förbeställt kattungen hade väntat på en hane, och det var inte roligt att ringa och tala om att jag hade misstagit mig. Det betyder alltså att också den lilla smokefröken letar efter ett nytt hem.
Nu är hagen inte rolig längre, så hela kattrummet är inmutat av åtta kavata små figurer... Dom är så vana vid att bli upptagna och att få något gott, att flera av dom spinner bara man lyfter upp dom. Lite bekväma är dom fortfarande, älskar köttfärs och kokt kyckling men vill helst bli handmatade. Men dagarna går och dom lär sig snart att äta från sina matskålar.


14-01-16  Nu är det dags att tänka större. Vilken dag som helst nu har kattungarna lärt sig att äta själva, och då behöver dom matskålar och bajslåda, men också plats för igloo och leksaker. Så det blev en ny tripp till Uddevalla, och deras hage har byggts ut till 120x90 cm, vilket bör räcka tills dom är stora nog att utforska resten av världen. 
Det är underbart att se deras tafatta lek, och deras personligheter som börjar skymta fram. Alla är olika, från svartsilverhanen som är först till allting till en liten röd hona som är lite blygare. Men alla är friska och pigga, och i morgon är dom redan 3 veckor gamla,..

 

Kopia av 100_3998Kopia av 100_3997Kopia av 100_3993Kopia av 100_3991 Kopia av 100_3980Kopia av 100_3988 Kopia av 100_3979Kopia av 100_3984
14-01-09  Intresset för kattungarna ökar, och det är faktiskt lite ovanligt när dom bara är två veckor gamla, men samtidigt väldigt roligt. Det är tur att jag är glad pensionär, för nu har jag tid att stödmata en och annan liten krake som halkar efter i viktkurvan. Men det rättar till sig när dom har lärt sig att äta själva, mellan tre och fyra veckors ålder. 
Nu har dom också visat tendenser på att vilja ta sig över kanten till bolådan, så jag bestämde mig för att göra en katt-hage. Jag använde plastglas, en billigare variant av plexiglas, och köpte ett antal skivor, borrade hål i dom och fogade samman dom med buntband till en inhägnad. Sedan klöv jag en plastslang och la bitar av slangen längst upp på kanterna som skydd, och så här blev den!
                                                                         Kopia av 100_3940 

                                                                   
När kattungarna behöver mer utrymme sätter jag till fler sektioner, och när dom är stora nog att ta sig över kanten är hagen enkel att montera ner. Och så tar man fram den igen när det är dags för nästa kull...


14-01-07  Nu har jag just kört min bil till verkstad, så nu får ingenting hända under de närmaste dagarna som gör att jag måste till veterinären. Men allt går sin gilla gång och jag behöver bara göra punktinsatser med stödmatning om någon kattunge halkar efter, och allihop är pigga och glada. Nu ser dom också, vilket gör att dom inte är riktigt så pipiga och hjälplösa som innan. Och dom är absolut helt underbara!
Som vid varje tidigare kull kan jag sitta och bara njuta av dom och vänja dom vid att bli hanterade. Det är så fint att märka att dom känner igen min lukt och kanske också min röst och söker sig fram mot kanten av bolådan när jag kommer. Och jag förundras varje gång att sådana små liv ändå kan väga så mycket. Den tyngste, creme-hanen, har passerat 300 gram idag och dom andra ligger inte långt efter. Inga fel kan upptäckas på kattungarna heller; som navelbråck, gomspalter eller svansknickar. Viva, som är en otroligt duktig och trygg mamma, passar på att ta en paus och lämnar över ansvaret till mig när det är tid för koll-och-vägning, och markerar tydligt när hon efter en stund vill gå in till kattungarna igen. Om ett par dagar är dom små två veckor gamla och tiden för att installera bajslådan med den låga kanten börjar närma sig. 
Då börjar  också "utbildningen", då Viva lär dom i att använda lådan och hur det går till att äta själv även om hon också ger di så länge hon har mjölk.

100_3920 Kopia av 100_3929100_3923 100_3925 Kopia av 100_3926 Kopia av 100_3930 
Snart är tiden också inne för att möta de andra katterna, speciellt Vivvi och Jamaika som är väldigt nyfikna och som muttrar lite besviket när jag inte släpper in dom i katttrummet. Gräddelin verkar helt oberörd, och Morrison låtsas också som om ingenting har hänt - men nog tycker jag att han ser mäkta pappa-stolt ut...


14-01-03  Kattungarna är redan en vecka gamla, och alla är pigga och surfar runt i bolådan på sina runda magar! Vivas operationssår läker fint och ser bra ut. Hon är en fantastiskt bra mamma och det är synd att hon har råkat så illa ut. Men i fortsättningen får vi hoppas på Jamaika, som ska scannas för HCM under våren. Båda hennes föräldrar är ju DNA-testade neg. för HCM, så det provet behöver inte göras.
Livet är både socker och salt, brukade min mor säga, och mitt i glädjen över "mirakelkullen" fick MioMio sluta sina dagar. Han skulle ha blivit fjorton är i år, vilket inte är en särskilt hög ålder, men han hade njursvikt och tacklade av snabbt. Det är alltid en svår sak att bestämma när det slutgiltiga beslutet ska tas, men igår fick han somna in och det känns rätt mitt i saknaden och tomheten. Även om det finns fem katter kvar i huset, har varje individ sin plats, och tomheten känns när en försvinner.
Många har frågat mig om jag inte tycker det är svårt att skiljas ifrån kattungarna, med det är annorlunda. Jag kan sakna dom därför att dom tillför det lilla extra i kattgruppen, men jag är redan från början inställd på att dom ska flytta och har heller inte tiden för att knyta an till dom på samma sätt som till de vuxna. Och - ska jag vara riktigt ärlig - så blir både jag och mamma katt ganska trötta på att ha småttingar överallt i huset! Och denna gången får vi verkligen bekänna färg! 8 små vildbasar i en enda kull har jag aldrig haft förut!  

 

13-12-31  Nyårsafton idag, och det nya året kan knappast börja bättre! Det gamla slutade med oro och arbete med dygnet-runt-matning av kattungarna, och det kändes som om jag aldrig någonsin skulle bli pigg igen. ( Ibland tror jag mer om mig än vad jag faktiskt klarar. Men så blir det när kroppen är äldre än skallen...)
Men tur var det att dom inte behövde matas så länge, för Vivas mjölkproduktion kom igång på söndagen. Men igår morse var det bekymmer igen! Två av hennes juver var stora och hårda som sten och ungarna undvek att dia där. Juverinflammation!  Efter konsultation med veterinär började jag ge henne antibiotika, och stödmatade lite extra. Redan i morse hade svullnaden och hårdheten lagt sig, och ungarna diar nu som dom skall.
Den största kattungen, en cremefärgad hane, väger idag 195 gram! Inte illa för en fem dagar gammal kattunge. Men samtliga ökar helt normalt i vikt, och med sina små runda magar är domm alldeles oförskämt underbara!

Kopia av IMG_6297

  

13-12-30  I den här familjen råder jämlikhet. Följaktligen är det fyra honor och lika många hanar i kullen! På fliken Kattungar kan ni få mer info om kön, födelsevikter och färger. När det gäller färger är det så här tidigt lite osäkert om en kattunge har silver eller ej, men just nu ser det ut som om de flesta i kullen är silver eller smoke-varianter! Närbilder kommer efter hand, det är inte lätt att få dom här små liven att vara stilla i en sekund. Tills vidare får det bli ett gruppfoto, för så länge dom inte ser något när man lyfter upp dom, letar dom hela tiden efter mamma ...


                                                                        100_3900

Det kan vara svårt att få det att bli åtta, men ett tips:
Titta noga längst till höger, där ligger två stycken ovanpå varandra!


 

13-12-29  Jag tror att det trots allt kommer att bli en bra början på det nya året. Det tycks som om Vivas mjölkproduktion mot all förmodan sätter igång, och kattungarna är inte längre lika hungriga vid flaskmatningarna. Men stödmatningen fortsätter, i första hand till dom som väger minst och som tydligen inte har så lätt att hävda sin rätt vid mjölkbaren.
Nu är Viva pensionär, något som jag hade bestämt om det skulle bli kejsarsnitt igen. Men jag hade inte behövt ta det beslutet. Efter snittet fick jag reda på att det ena livmoderhornet hade en ruptur på de innersta lagren, och om livmodern hade varit mer utspänd, skulle den ha penetrerats och det skulle varit ödesdigert för kattungarna på den sidan av livmodern. Och som om inte detta vore nog, så var äggstockarna dubbelt så stora som normalt, så sammantaget måste både livmodern och äggstockarna ha avlägsnas i alla fall.
Idag ska kattungarna könsbestämmas. Det är inte alltid helt lätt i ett så tidigt skede, eftersom området ofta är svullet, nästan oformligt ibland, men på de flesta är det ganska tydligt. Vad gäller färgen är det bara en variant som är uppenbar redan vid födseln, och det är honorna som kallas sköldpaddor på grund av deras tre färger. De som har vita inslag i pälsen får färgerna separerade i grupper, och bildar ett mönster som kan liknas vid skölden på en sköldpadda. Dekorativt och vackert. Utan vita inslag blandas den röda färgen in lite hur som helst, oftast som stråk i pälsen och mindre hela ytor med rött och/eller grundfärgen, oftast då i ansiktet, på benen och tassarna.


 

13-12-27  Under sista veckan har det hänt en hel del saker, både bra och mindre bra. Ultraljudet som gjordes den 23-e visade att ungarnas hjärtfrekvens hade minskat. Inte särskilt mycket, men tillräckligt för att börja prata kejsarsnitt. Vi bestämde att göra ett nytt ultraljud i mellandagarna om inget hade hänt innan dess, och jag stängde öronen för hjärnspökenas försök att övertyga mig om att Viva inte mådde bra. Men ibland kanske man bör lyssna ändå, för innerst inne kände jag att något var fel.
I morse när jag krånglade mig upp från madrassen på golvet i kattutrymmet (som inte har plats för en säng) upptäckte jag att Vivas vattenavgång hade skett på mitt täcke, men inga tecken på att en födsel var på gång. Ett akutbesök till veterinären för att kolla om hon hade öppnat sig. Det hade hon inte! Snabbt sövdes Viva för operation, och man tog ut åtta (8!) stycken livliga och underbara små krabater! Men glädjen blev kort. Viva hade ingen mjölkproduktion, juvren var helt tomma, och veterinären misstänkte att det var hennes hormonrubbning som ställt till det, och det var osannolikt att det skulle bli någon mjölk alls.
Så nu samarbetar vi var tredje timma, Viva och jag. Jag ger kattungarna mat och Viva ger dom värme och närhet. Och kissar dom...

100_3895   100_3897
Fem creme och röda,,,                                  ,,,,,och tre svarta!
                 

När kattungarna har druckit sig mätta och bara vill snutta på nappflaskan låter jag dom hålla på tills dom somnar. Det tar några minuter extra, så hela proceduren med att mata åtta småttingar tar sin lilla tid. Men som den nattmänniska jag är, har jag inga problem med att vara vaken, och sover mellan matningarna på dagarna istället.
Om inte Vivas mjölkproduktion kommer igång har jag för säkerhets skull lagt ut trådar på olika sidor om en amma till kattungarna. För hur gärna jag än skulle vilja, så vet jag att jag kommer att känna mig rejält sliten efter några dygn, så antingen en amma - en katt eller en hund som har plats för några extra vid mjölkbaren - eller att någon godhjärtad kompis sköter matningarna en dag då och då så jag får sova ut ordentligt.

13-12-20  Dagen före julafton är det dags för ett nytt ultraljud och vid det här laget är jag är ett nervvrak! Flera gånger om dagen känner jag med hjärtat i halsgropen på Vivas buk, och blir tillfälligt lugnad av de små rörelserna under fingertopparna. Men hjärnspökena lämnar inte scenen och tillvaron just nu är som en enda berg-och dalbana. Verkar inte rörelserna svaga? På den här sidan känns dom knappt! Var dom inte kraftigare förra gången???
När hon en stund senare lägger sig bredvid mig ser jag tydligt att det rör sig där inne
.


13-12-12  Oron blir bara värre. Var den parning jag hörde den 22 oktober den enda? Kan dom ha parat tidigare som jag inte har hört? Hon verkar vara för stor för att allt skulle ha hänt vid ett enda tillfälle. Varför parade dom sig inte efter den 22-e? Från vilket datum ska jag börja räkna dräktigheten???
Om Viva inte haft sina FAH-problem hade jag inte varit orolig, men för att rädda kattungarna är det viktigt att vara i framkant nu. Man räknar en dräktighet från 59-70 dygn, och det vanligaste är att honan föder efter 64-66 dygn. Viva visade inga tecken på att börja föda alls förra gången, och på dygn 70 var vi tvugna att förlösa hennes ungar med kejsarsnitt. Att detta skulle upprepas vid nästa dräktighet var enligt veterinären inte alls säkert, men som bekant finns det ingenting som är säkert med FAH på katt. Det innebär att det faktiskt kan upprepa sig, men i så fall ska inte Viva behöva gå igenom det en gång till.
Låt oss hoppas att allting går bra den här gången och att dom små "julklapparna" överlever!

 

13-12-10  Nu börjar det dra ihop sig. Vivas nedkomst är beräknad till annandag jul, och allt utöver det är nervös övertid. Mina goa veterinärer är "förvarnade" att jag kommer med kort varsel, men alla på stationen känner till Vivas situation, så jag känner mig helt trygg. Hon har redan nu intagit sin ser-alla-att-jag-ska-ha-kattungar-ställning, vilket inte någon kan undgå att märka.

                                            100_3230

Gamla tanter och gamla bilar är dyra att hålla igång, sa en gammal distriktsläkare till min mor en gång. Jag kan hålla med om det senare. Min bil, som för all del har några år på nacken men som tjänar mig väl, har skrivit sin önskelista. Den innefattar ett hjullager, ett bromsrör och ett vänligt bemötande. Även här kan jag hålla med om det senare, de andra önskemålen måste ju fixas, men med viss motvilja. Min redan magra plånbok drar snart sin sista suck...


13-12-01   Besöket igår på Fidos gick alldeles utmärkt med fantastisk personal i butiken och många intresserade vid burarna. Både Jamaika och Morrison fick flera beundrare, i synnerhet Morrison, som fick kommentarer som "magnifik" och "formidabel"!
På Fidos fick jag också första kvittot på att Morrison int
e längre är så harig när det gäller okända miljöer, och att han har kommit över sin rädsla för män. Han och Jamaika delade en stor bur, och den extra utrustning jag hade tagit med mig ifall jag skulle behöva dela på dom, packades aldrig upp. Själv seglade jag på små lyckomoln efter beskedet att Viva ska ha bebbar i slutet av december. En helt igenom perfekt dag, således!

Första advent idag. Bara fem månader till våren! Ännu har vi här i Dalsland inte haft någon kyla och endast minimalt med snö, men vintern 1996, året efter jag lämnade Göteborg, var det drygt 40 grader kallt på sina ställen. Jag minns att kylan var "torr" och att det besvärligaste var att det gjorde ordentligt ont om man inte hade en halsduk virad över ansiktet. Snön som kom den vintern låg kvar länge utan att nämnvärt fyllas på, till skillnad för vintern 2010 då min uppfart såg ut så här när jag en morgon skottade mig fram mot vägen...

skottning

En god vän till mig, som är född i en annan del av världen, tyckte att vi svenskar pratade väldigt mycket om vädret. Men när han hade bott här några år förstod han. "Det går inte att lita på från en dag till nästa" brukade han säga. Men nog om väder nu.

Jag inser att jag måste försöka få tag i en fodervärd åt Vivvi, som har blivit något av en diktator här hemma. Till och med Morrison backar när hon är på det humöret! Helst ska hon komma till någon som inte har fler än en katt och som har god kattvana.Samtidigt som hon dirigerar kattgruppen med "järntass", har hon allt eftersom blivit en jättego´ och mjuk liten dam som trivs alldeles utmärkt i ett knä. Den egna viljan har slipats av i demokratisk ordning, och hon kan protestera men använder aldrig klorna.

13-11-30  Idag ska Morrison och Jamaika visa upp sig på Fidos i Trollhättan mellan kl 10 och kl 14. Det blir spännade att se hur Morrison klara av att det kommer män och närmat sig buren. Här hemma går det betydligt bättre, men å andra sidan är han på "säker mark" här.

Nu har Morrison lyckats med det jag trodde var omöjligt! När han P-kastrerades ansåg veterinären att det borde ta två-tre veckor för hans könshormoner att sättas ur spel, så när han drygt fem veckor senare parade Viva, var jag helt säker på att det rörde sig om en "instinktsparning", men man ska inte ropa hej förrän man är över bäcken!
Det hade nämligen visat sig att folk hade olika erfarenheter av hur P-kastreringen fungerar på katt. En del talade om fem-sex veckor, andra t.o.m. åtta veckor innan det kunde anses vara säkert att ha hanen tillsammans med honor...

Igår gjordes ett ultraljud på Viva, och på bilden kunde jag se små krabater med tickande hjärtan! Mitt i julhelgen kommer det att ske, och om allt går bra får jag den bästa julklappen någonsin. En ny kull underbara småttingar! Men - det finns alltid ett men - om det blir som förra gången skall jag kastrera henne. Två kejsarsnitt efter ett onormalt dräktighetsförlopp är nog för vad en katt ska behöva genomgå. Men vi håller tummarna för att allt ska gå normalt denna gången!

 

13-11-27
Min okunnighet när det gäller datakunskap är närmast obefintlig. Jag klipper och klistrar och hoppas att det blir bra, men nu har mina vänner påpekat att min text ser underlig ut i deras datorer. Nu låter jag datorn bestämma, för det där med att lära in nya saker är en ren pina om det inte är absolut nödvändigt.

Gör så här, säger folk. Sedan gör du så här och så här och så här... Listan på alla "så här" blir bara längre och längre. Inte bara när det gäller datorn, utan man ska kunna bemästra systemkameran och smartphonen också. Och internetbanken. Jag har suttit på banken ett par gånger och blivit undervisad enligt modellen "Gör så här". Några dagar efteråt har jag glömt det mesta.

"Det går att lära sig bara man vill" säger den kunnige som ofta är flera årtionden yngre och har fått sin kunskap med modersmjölken. Så sant. Det är inte alltid jag vill. Min hjärna är full av det jag har fått med min modersmjölk, och det finns inte så mycket plats för nytt.

13-11-25
Usch, idag mår jag inte särkilt bra. Till slut har jag blivit tvungen att acceptera att vår fine Mio, som har varit hos oss i hela sitt liv, trots alla insatser ändå tacklar av mer och mer och
inte kan ha så långt kvar. Det är alltså dags att säga adjö till vår
gamle trotjänare, som alltid har varit snäll och kärleksfull och funnit sig så väl tillrätta med alla förändringar som har varit i katteriet.
Alla mina katter är lika älskade oavsett ras eller ekonomiskt värde, och det absolut svåraste är att vara den som bestämmer när det slutgiltiga ska ske. Det är alltid lika
svårt, trots att förnuftet säger att det är det rätta. Men hjärtat gråter... 


13-11-20                     

En del hävdar att katter inte har "personlighet" som hundar, men det beror på vad man lägger i ordet. Hunden, precis som vargen är ett flockdjur och underställd sin ledare i en strikt hierarkisk ordning. Det gör att man kan ha ett större antal hundar tillsammans utan större problem.  
En katt, som i grunden är en solitär, får sin "personlighet" först när den kommer i en grupp där den måste hitta sin plats, det vi kallar rangordning. Eftersom det inte är naturligt för en katt att ingå i en grupp, måste rangordningen fungera utan konflikter. Det händer inte sällan att man i ett katteri måste omplacera en individ för att den - och
gruppen - ska fungera så bra som möjligt, och det är ingenting man gör lättvindigt.
Jag vet en del hundägare som anser att detta är ett slit och släng - beteende, och att dom aldrig skulle göra så mot sina hundar.
Men tack vare skillnaderna påstår jag att det är betydligt lättare för en katt att finna sig tillrätta med en ny ägare än för en hund att mista sin ledare. Därför haltar jämförelsen.


13-11-15
De flesta katter har en förkärlek till rinnande vatten, och dricker gärna direkt från kranen. Men Maine coon-katterna har ett "eget" beteende vid vattenskålen. Dom krafsar ut vattnet
på golvet. Varför dom gör så, spekuleras det om, men den kanske bästa förklaring jag har hört är att kattraser som kommer från kalla och bistra klimat, har ett nedärvt sätt att förvissa sig om att ett vattenhål inte är fruset. För att inte fastna med tungan, krafsar dom först för att försäkra sig om att det är öppet vatten.
För att jag inte ska halka och slå ihjäl mig på det hala badrumsgolvet (det är det enda ställe som tål att få vatten på golvet), har jag satt vattenskålarna i långpannor. Och vad gör dom?
Jo, dom krafsar som vanligt ut vatten och sedan dricker dom av det som hamnade i långpannan...


13-11-18 
Jag är inbjuden att visa Morrison och Jamaika på Fidos i Trollhättan på Kattens Dag den 30/11. Det blir en prövning för Morrison, som har varit väldigt buskablyg sedan händelsen
med hjärtundersökningen. Men om han över huvud taget ska kunna vara med och visa
upp sig på utställningar igen, måste han förstå att det inte alltid händer obehaglig saker utanför hus
et. Jag är ganska säker på att det är något han behöver för att få tillbaka sin förlorade självsäkerhet. Jamaika, som är helt oberörd kommer att få vara med som moraliskt stöd åt sin pappa..

Det kan nu med säkerhet sägas att Viva inte blev dräktig, utan parningen med Morrison var av det instinktiva slaget och utan följder. Nu har jag också byggt en ny och bättre trappa ut till kattgården och noga täppt till som Vivvi (och rumpnissen Jamaika) hade använt sig av för sina nattliga äventyr. Men en sak blir jag inte klok på. Hur kom det sig att dom kunde gå ut men uppenbarligen inte kunde komma in samma väg?


13-11-06   
I kattgården är lugnet återställt och inga katter är längre på fel sida. I alla fall ingen av våra. För det händer att vi får besök av fyrfota nyfikna och kanske också hungriga - besökare. Mitt hjärta störtblöder när jag ibland ser små förvildade kattungar som ingen tycks äga eller ens bry sig om. Men hur gärna jag än skulle vilja så går det inte att vara allas samvete och ta hand om allihop. Men det har hänt att jag har ingripit.
Vid ett tillfälle passerade jag en liten kattunge som satt vid vägkanten när jag körde förbi. Jag hann se att ögonen såg märkliga ut, så jag stannade bilen och gick tillbaka. Den lille var i ett eländigt skick. Apatisk, mager och smutsig, och ögonen var så infekterade och igenmurade av både intorkat och nytt var, att den inte kunde se någonting! Jag tog kattungen och körde direkt till veterinären och lät den somna in.

Fanns det någon ägare? Ingen vet, men jag har inga som helst betänkligheter för det jag gjorde. En människa som låter ett djur fara så illa, har jag inget annat än förakt till övers för!

 

13-11-03    
Vår gamle trotjänare Mio, snart fjorton är gammal, börjar tackla av. Utöver de svarta
föränd-ringarna på nosspegeln som har blivit fler med åren och som är en slags hudcancer, och en tandsjukdom som gjort att han har fått operera bort några tänder, har han varit pigg och frisk i hela sitt liv. Men nu säger min erfarenhet att hans njurar har börjat svikta, vilket bekräftats av blodprover, och den oundvikliga frågan kommer allt närmare. Hur länge till?
Vi vet att katter är väldigt duktiga på att dölja sina symtom, och att det är en överlevnads-strategi, så hur mycket förstår vi människor egentligen? Hur mycket av det vi gör för att rädda livet på våra djur är för vår egen skull? När ska man sluta "hjälpa till?" 
Det är bara så
otroligt svårt att behöva vara den som bestämmer...

             

13-11-01     
Jag har satt krokben för mig själv. Bokstavligt. Benen på min mysdress är i längsta laget, och igår när jag städade i en kattlåda och skulle flytta ena foten satt jag fast! Jag stod nämligen på byxbenet! Det låter helt tokigt, men inte kul alls när jag tappade balansen och föll. På väg till golvet drog jag sidan i en väggfast bänk.
Det tog någon minut innan jag kunde andas ordentligt, och jag insåg att jag skadat ett revben eller två på kuppen. Det är inte första gången, så jag visste hur det skulle kän
nas. Ont, ont, ont...
Det är fortfarande någon vecka kvar innan jag vet om Morrison lyckades med konststycket att göra Viva dräktig trots att han vid det laget borde vara inkompetent för uppgiften. Men som sagt - ingen kan säga säkert.

Vivvi fortsätter att smita ut ur kattgården och här om natten hade hon lurat med sig Jamaika! Det höll på att gå alldeles tokigt. Mitt i natten, utrustad med stora ficklampan gick jag runt huset och ut på vägen och kallade. När jag kom tillbaka till trädgården hörde jag ett liiitet ynkligt pip. Jamaika återbördades till huset, och dörren till badrummet där kattluckan finns,
stängdes.
Vivvi kom som vanligt på morgonkvisten och ville in. Jag beslöt att badrumsdörren skulle vara stängd under dagen och påföljande natt, och på morgonen skulle jag parkera ute i kattgården och sitta där tills jag såg var dom kunde smita ut. Sagt och gjort.
Efter en stund såg jag att Jamaika var vid trappan och nosade. Just som jag kom fram såg jag att hon försökte smita ut på ett ställe, och när jag kände med handen mellan trappan och husgrunden, insåg jag att det gick att komma emellan där.
Området blockerades tillfälligt med några bra-att-ha-grejor, och nu planerar jag för bygget av en ny trappa och ett trevligare arrangemang som håller odjuren kvar i kattgården. Men än så länge säger revbenen stopp!

P.s. Bra-att-ha-grejorna fungerar under tiden. Ingen katt har varit på fel sida sedan dess!


13-10-28
  
Jamaika har i helgen avverkat sin första utställning där hon tävlade i klassen 3-6 månader. Jag trodde faktiskt inte att hon skulle vara fullt så lugn och samtidigt nyfiken utan att vara rädd. Fin-fina bedömningar fick hon också, och hon gjorde sitt bästa för att charma domarna. Den här gången hade hon inte mycket att sätta emot i stark konkurrens med dom vuxna jättarna, men dom får se upp när hon blir äldre.
Det viktigaste i den här åldern är att få erfarenhet och förstå att det på utställningar inte finns något som gör ont eller är obehagligt. Framme på domarbordet skötte hon sig fint, och i mellantiden antingen lekte eller tog en tupplur i buren trots allt oväsen runt omkring, något som utställningens besökare ofta blir förvånade över.
Men i viss mån är dom som småbarn, då även oväsen blir monotont och sövande. Sammanfattningsvis är jag MYCKET nöjd med helgen!


13-10-22  
Det jag har misstänkt ett tag är nu bekräftat. Innehållet i Vivas livmoder har resor
berats och nu, helt utan någon startsträcka, löper hon för högtryck!  Och inte nog med det. Morrison, som blev kemiskt kastrerad för ung. en månad sedan, parar henne! Eftersom kemisk kastra- tion inte är utprovat på katt, saknas säkra uppgifter om hur länge efteråt en hane kan ha "reserver", eller om han parar på ren instinkt och skjuter med lösa skott.

Enligt verterinären bör jag para Viva snarast möjligt för att undvika ev. komplikationer i liv-
livmodern,
men då har jag ett dilemma. Det är ju inte så lätt att skaka fram en lämplig hane i brådrasket, och eftersom det är omöjligt att vara säker på att Morrison inte har lyckats att befrukta henne, är det bara att vänta och se. Fortsättning följer...

13-10-20  
Vivvis bakväg ut ur kattgården visade sig vara mer än en liten glipa. Redan dagen efter det att lagningen hade gjorts, var hon utanför igen. Inspektionen fördjupades, och inte en, men tre (!) ställen hittades som var möjliga att ta sig ut genom. Det är bara tur att ingen annan av de andra katterna har känt behov av en utbrytning...
Trots idogt letande hittades inga fler flyktvägar, men -  i morgon bitti är sanningens
minut.

                         

13-10-17J
Jag har just nu ett kärt besök av min son, som bor utomlands sedan många år, och jag
visade noga det nya och snillrika slussystemet mellan ytterdörr och verandan som inrättats
för att hindra katterna från att smita ut.
Men även vuxna söner kan ha huvudet under armen och armen någonstans i Hongkong när de regriderar i "mamma-miljön", och när Vivvi två gånger under första veckan hittades utomhus på morgnarna, jamande och dyblöt, fick den stackars sonen utstå onda blickar för sitt slarv. Att hantera slussystemet hade blivit rutin för mig, så givetvis måste det vara sonen som hade slarvat, resonerade jag, och katterna räknades noggrant in varje kväll innan lägg- dags.

Men trots alla kontroller saknade jag Vivvi i morse, och när jag gick ut på tomten kom hon helt plötsligt och mötte mig! En akut inspektion av kattgården inleddes, och det visade sig att det blivit en liten glipa i nätet, och det blev troligt att hon hade använt denna utväg. Som tur är går hon på P-piller ytterligare ett par veckor innan jag kan vara säker på att Morrison inte har en reserv någonstans efter sin kemiska kastration, som gör det möjligt att befrukta
en hona. Och ännu bättre - ingen annan av katterna hade använt sig av genvägen till ett utökat revir.


13-10-11 
Det verkar som jag kan ha fått ett problem. Det är uppenbart att Morrison är rädd för
män!
Min son, som är uppväxt med katter, är här i Sverige på besök och i samma ögonblick han klev in över tröskeln försvann Morrison ut i kattgården och höll sig där tills allt var tyst och stilla i huset. Det fick mig att fundera, och jag drog mig till minnes hur skrämd och harig han var när han skulle vaccineras för ett par månader sedan. Det gjorde att jag varnade för att han kanske skulle "flyga i taket" när det var dags för P-kastreringen.Till min förvåning var han den gången helt oberörd.

Skälet till att jag tror att han faktiskt har blivit skrämd av en man är att den veterinär som utförde ultraljudet då Morrison skulle HCM-testas säkert var skicklig, men tyvärr också mycket stressad, så han började spraya på kontaktvätskan utan att bry sig om att Morrison vred sig och försökte komma undan. Ljudet från sprayflaskan låter ju faktisk som en väsning och tillsammans med den kalla vätskan blev det för mycket.
När Morrison sedan skulle hållas fast på undersökningsbordet gick det inte längre, utan han blev helt oregerlig, och fick sederas för att undersökningen skulle kunna utföras .
Vaccinationen ett par månader därefter utfördes av en manlig veterinär, och då var Morrison klart på defensiven, medan P-kastreringen, där man använder en betydligt grövre kanyl än vid en vanlig vaccination utfördes av en kvinnlig veterinär utan någon reaktion alls. Tillfälligheter? Kanske, men en sak vet jag. Om han inte kommer över sin rädsla för män, kommer han inte kunna visa upp sig på utställningarna i fortsättningen.


13-10-08   
Lite tumultartat i katteriet. Det är nu uppenbart att Viva ska bli mamma igen, och ungarna är beräknade till 15-16 november!

                                                  100_3692
                                                       
 "Hallontutte".
Det var verkligen inte vad jag hade planerat, men livet låter sig inte styras. Nu kan jag bara hoppas att det inte blir lika besvärligt för Viva som förra gången. Jag har full koll på första dygnet för parningen, och har det inte hänt något när tiden rinner ut, så vet jag när det ska bli en tur till veterinären för hjälp. Och om det blir kejsarsnitt den här gången också, måste jag acceptera att hon inte kan föda normalt eller ens komma in i fasen för födande, och då blir hon kastrerad.

Tråkigt är det, för en bättre och tryggare mamma är Viva får man leta efter. Men trots allt ser jag fram mot att ha hand om småttingar igen.


13-09-29 
Det är nu två veckor sedan Morrison P-kastrerades, och han har slutat med sina nattliga konserter, som skulle ha drivit mina grannar till vansinne om dom hade bott närmare. Även hans försök att övertyga Jamaika att hon är gammal nog att låta sig paras har avtagit, och ritualen med kvällsgoset i mattes knä har återupptagits.

Det alldeles för tidigt att leta efter lämplig hane till Jamaika, och hon ska testas för HCM innan det blir någon parning, men ibland ser man en riktig pärla (tack, facebook),
och om man inte frågar får man inget svar, brukade min mor säga.


13-09-20  
Nu kan det sägas; Den av alla katter mest älskade Lillen, har fått byta adress! Det som jag inte ens kunde drömma om för några månader sedan är nu verklighet. Skälet är att han inte klarade av att vara i samma hus som en fertil hane. När Morrison var yngre var det inga problem, men allt eftersom började Lillen att tillbringa mer och mer tid utomhus, och till slut räknades de stunder han var inne endast i minuter, och hela tiden var han spänd och vak- sam. Bara när jag satt på verandan kunde han krypa upp i mitt knä och lugnt och belåtet vara den hjärtegoda katt som alltid.

Trots att hela mitt inre protesterade, var jag till slut mogen att för hans skull låta honom få ett nytt hem. Och jag kunde inte ha hittat ett bättre! Tillfälligheter samarbetade till det absolut bästa, och Lillen har nu varit i sitt nya boende i nästan en månad. Där finns redan en liten katt-dam som inte så lätt släpper in en annan katt i sitt revir, men också på den punkten har det stadigt blivit bättre, och vad Lillen beträffar är han helt oberörd av hennes muttrande och har med sitt underbart vänliga sätt tillskansat sig ett utrymme, och av alla fina mail jag får, förstår jag att han har funnit sig tillrätta och mår bra. Så av hela mitt hjärta - ett stort TACK till Vanya och Johan för att ni fanns där när min älskade Lillen behövde er!

13-09-12  

Viva har ställt till det ordentligt!
I går kväll kom Morrisons romans hem till oss för parning. Vi hade kommit överens om att honan skulle få tillbringa natten ensam i kattrummet för att under dagen bekanta sig med Morrison.
Vid 23-tiden gick jag in till henne för att se till att hon hade det bra, men hon tog chansen och smet förbi mig och rusade ut. Det blev total kalabalik när mina katter rusade efter henne upp i andra våningen, och det tog en bra stund innan jag fick tag i henne och kunde bära ner henne till kattrummet igen.
Morrison var uppjagad och ville absolut ut i badrummet där kattluckan till kattgården finns, så jag släppte ut honom och upptäckte samtidigt att Jamaika hade följt efter mig,
och för att hon inte skulle smita ut i kattgården tog jag henne och stängd badrumsdörren efter oss.

När jag i morse kom ner i badrummet fick jag en chock! Där satt Morrison och sysslade med intimtoalett och en bit därifrån låg Viva frenetiskt rullande. Hon måste ha smitit förbi när jag var upptagen med att fånga in Jamaika! Det var troligen hennes hormonstörning som var orsak till att hon hade löpt igenom dubbla doser av P-piller, men att hon var redo att para sig hade jag verkligen inte förstått! Vad göra? Det var ju inte mer än tre månader sedan hon fick sin kull!
I ren panik ringde jag veterinären, men han sa att om man skulle avbryta dräktigheten måste man vänta trettio dagar, och för mig blev det detsamma som avlivning in vitro av halvgångna kattungar, och det var inget jag ville vara med om. Alla vänner, flertalet erfarna uppfödare, tyckte att jag skulle låta naturen ha sin gång. Om hon löpte igen så var hon också redo för en ny kull, ansåg man. Visst, jag hade själv blivit överraskad av att hon så snabbt hämtat sig och att hon är i utmärkt kondition, men ändå! Det blir ju bara fem månader mellan ungarna! Och var jag färdig för en ny kull??? Men om jag är färdig eller inte bryr 
inte naturen sig om, så om tre veckor vet jag om det blir att ladda för en ny omgång! Fortsättning följer...

13-09-09     

Nu har alla kattungarna utom en lämnat boet. Jag var så otroligt nöjd med den här kullen att jag valde att låta Jamaika stanna här. Jag är inte helt säker på att hon är den som bäst mot- svarar rasstandarden, men det gick inte att koppla bort hjärtat som sa: "Behåll henne". Så det fick bli så. Och jag är säker på att hon kommer att ge fina ungar när hon är vuxen.
Morrison börjar bli outhärdlig i sina försök att kalla till sig partners.

Nu har han en hona kvar att lyckliggöra, sedan blir det en s.k. P-kastrering, som innebär att man placerar ett chip under huden som innehåller hormoner som blockerar hans egna könshormoner för en tidframåt. Under den tiden är han en lugn och lycklig kastrat, och även matte blir lugn och glad.
Hormonerna i chipet utsöndras över tid, och tidigast nästa sommaren är han förhoppningsvis
Fit For Fight igen.


13-08-21  

Så hamnade också Juno i "grannskapet". Nåja, några mil härifrån, men relativt sett ändå i närheten. Nu är det bara Jamaika aka "Majka-majka" som än så länge inte är bokad. Skulle det vara så att hon inte blir får en - av matte godkänd - köpare, så får hon stanna i katteriet. Ett av mina motton (får man ha fler än ett?) ä
r att allt har en mening, och finns det hjärterum så... Med en drygt 40 kvadratmeter stor kattgård med egen ingång till huset som har två våningar som får disponeras efter behag, finns det plats för en till.

13-08-17   
Juno och Joline har haft besök av kattungeköpare. Joline blev bokad idag och kommer att bli Uddevallabo hos Jasmina och Jonas. Joker är ju bokad tidigare och hamnar längre upp i landet medan Junos spekulanter, som är från Åmål, vill ha ett par dagar till innan dom bestämmer sig. Fantastiskt trevliga människor allihop! Just nu lutar det åt att Jamaika blir den sista som väntar på ett nytt hem.

13-08-17   
Jag har funderat ett tag över Junos färg, men idag har jag bestämt mig för att hon är svart-sköldpaddsilvertigré (som hennes mor). Anledningen är att hennes färger på kroppen har spruckit upp alltmer och bildat sitt typiska mönster.
Smoke eller silver? Många tycker bäst om silver för att det blir tydligare och mer "dekorativt" än smoke, men det är en smaksak. Själv dras jag nog mer åt smoke-hållet..

13-08-15  
Kattungarna är 8 veckor idag och sökandet efter lämpliga slavar till dessa bortskämda odjur har inletts. Det är inte först till kvarn som gäller, utan kemin måste stämma både för ungarna och för mig.
Om du är intresserad av en liten guldklimp, skriv ett mail och berätta om dig själv, hur du bor och vad du
kan erbjuda en kattunge. Jag vill också att vi träffas en gång innan den ska flytta. Dels för att du ska vara säker på att kattungen är rätt för dig, men också för att det är viktigt att vi trivs med varandra. Det är också viktigt för mig att se kattungens nya hem, och jag kan jag tänka mig att leverera den mot att du betalar bensinkostnaderna.


13-08-09   
Det har varit strul både med hemtelefonen, mobilen och datorn, vilket har gjort att jag inte har kunnat göra någon uppdatering. Det är nackdelen med att ha "Allt-i-ett", men nu har jag (äntligen) fått en ny dosa som gör det bättre, men systemet är fortfarande lite lynnigt...
Kattungarna mår bra och det är full rulle mellan laddningsperioderna. Just nu är dom inne i slyngelåldern, då dom tycker att det går precis lika bra att kissa på andra ställen än i sina lådor. Min erfarenhet säger mig att det går över, så jag bara suckar och städar i hörnena.
         
Något som alltid förvånar mig är, att i alla kullar har de olika individerna egna små
personligheter. Den här kullen är inget undantag.
Joker är den som är kaxig, nyfiken, orädd, snäll och fantastiskt rolig. När han behöver vila söker han gärna upp ett ledigt knä, och han är den som kommer först när jag kallar på ungarna. Och han har en pipa som verkligen hörs!
Juno hörs nästan lika mycket som Joker, men hennes personlighet är inte lika "framåt" som brorsans. Hon är nyfiken med reservation så att säga. Hon är mjuk och go i sitt sätt och underbart söt att titta på, och hennes färger kommer att spricka upp och ser ut att bli något utöver det vanliga.
Jamaika ser ut att vara den bästa i gruppen med avseende på det rastypiska, men det kan ändra sig snabbt. Hon är gruppens Greta Garbo, mystisk och lite tillbakadragen, men oerhört snäll och vänlig. I likhet med dom andra är hon lätt att hantera när det t.ex. gäller avmask- ning eller kloklippning. Inga padda-knippen här inte!
Joline var länge minstingen och därigenom kelgrisen i kullen. Nu har hon viktmässigt passerat Juno, men alla i kullen växer och utvecklas precis som dom ska. Joline är den lilla pajasen som handlar först och tänker sedan. Att komma upp i den höga klätterställningen var en lätt sak, men att komma ner igen var värre. Hennes röstresurser är inte av det starkare slaget, så hon satt där en bra stund innan någon hjälpte henne ner. Men till vilken nytta? Det tog inte lång stund förrän hon satt längst upp igen. Numera klarar hon att ta sig ner också.

Sammantaget kan jag säga att alla fyra är helt underbara, var och en på sitt sätt, och helst av allt hade jag velat behålla allihop! Men jag har fördelen att njuta av dom så länge dom är kvar här hemma.


13-07-13

Jason blev alltså Jamaika, och hon och Juno är fortfarande till salu. Undrar just varför det känns konstigt att använda "till salu" när det gäller
kattunge? Kanske för att det inte är en vara vilken som helst, utan en levande varelse.
I den här kullen är Joker mest försigkommen och han bara älskar att ligga i ett knä. Juno gör inte mycket väsen av sig, men är mjuk och vänlig. Joline är den lilla sladden
som har ett uttryck som om hon inte förstår någonting, och Jamaika är dominanten i gruppen och kommer säkert att bli ett typiskt litet "padd-knippe". Men alla är sociala, troligen för att Viva är en så fantastiskt duktig mamma, och kanske också för att jag har
möjlighet att pyssla med dom så ofta jag kan.Tiden går rasande fort, och innan man vet ordet av är det dags att skiljas från dom små, så det gäller att passa på att njuta medans det finns tid!

13-04-10 
HAN blev en HEN som blev en HON... Att kika i rätt ände hjälpte inte stort. Ibland är det väldigt svårt att avgöra kattungars kön, och från början trodde jag att Jason borde vara en hane. Men efter hand insåg jag att det inte stämde med mönstret i pälsen, och nu ser jag försiktiga färgskiftningar åt rött, som styrker misstanken att det är en (svartsköldpaddsmoke) hona...

Det finns många oseriösa köpare, en del rena bedragare, bl.a. på Blocket, som tvingar oss uppfödare att vara extra försiktiga när vi säljer våra guldklimpar. En del är kända i kattvärld- en och gömmer sig ofta bakom bulvaner för att få tag i kattungar till en ofta avskyvärd hante- ring. Katterna används för att producera ett maximalt antal kattungar under kortast möjliga tid. Kattungarna säljs med falska stamtavlor och föräldradjuren avlivas eller i bästa fall säljs då dom har fullgjort sin uppgift.

För mig är det av största vikt att kattungarna får kärleksfulla och stadigvarande hem, och av ovan nämnda anledning vill jag att presumtiva köpare kan visa gällande legitimation och ha goda rekommendationer.


13-07-03
 
Småttingarna börjar tycka att världen i bolådan börjar bli en aning trång, så idag flyttar vi ner bolådan i golvnivå, så att dom kan utforska omgivningarna i kattrummet, och då går startskottet för perioden: "Gå-barfota-för-att-känna-om-du-trampar-på-något-med-päls-på". Den sträcker sig fram tills dess småbusarna flyttar till nya hem... 


13-07-01
 
Nu har kattungarna i J-kullen passerat 400 gram, alla utom den lilla
cremeflickan som knatar på i en egen division med sina 316 gram. Inte illa alls för kattungar som är knappt tre veckor gamla. Mamma Viva glufsar i sig kittenfoder och lyxig oxfärs och har gott om mjölk till dom, och vilken dag som helst nu kommer dom små att börja äta sin egen mat.
Efter alla motgångar och oro - fakturorna till veterinären ska vi inte tala om - så ser allt ut att gå precis som det ska, jag kan börja andas ut och glädja mig åt de underbara små krypen!


13-06-15
Efter "sju bedrövelser och åtta besvär" (Läs om Vivas äventyr) har Showbiz´ kull nr.10  kommit lyckligt till världen!